David vs alla Goliath med speldjävulen ständigt flåsande.
Jag lovade att återkomma med storyn om hur det gick till när jag turade hem christmas poker main för två år sen.
Men för att ni ska få rätta känslan så måste jag berätta lite om hur jag kom fram dit.
Inträdet i spelvärlden
Som tonåring kom jag i kontakt med spel för första gången, det var lången och trav men även olagliga spelmaskiner som stod uppställda på alla biljardhallar jag höll till på.
Tjusningen att kunna stoppa i en tjuga och plocka ut ett par hundra eskalerade rätt snabbt till tusenlappar.
Annars var tjugokronors gurka rätt standard om det inte var rederiet på tv:n och
"nytt meddelande" ploppade upp för då smög körven alltid fram hockeymålen med aftonbladet innan hånen kunde hagla fritt och alla viftade med långenlappar.
Som 19-åring köpte jag biljardhallen vi höll till på och det var någonstans där allt startade på riktigt.
Med mängden svarta pengar man drog in så var det inte svårt att bli fartblind.
Jag käkade uteslutande på restaurang, spelade trav som att det inte fanns någon morgondag och köpte travhäst.
Mina polare brukade skämta om att jag inte hade en videospelare hemma (för er kids som inte fattar får ni googla vhs) men att jag spelade bort 2-3st varje dag.
Om det inte var helg förstås, då kunde man lätt blåsa iväg en mindre begagnad bil.
Nu så här i efterhand kan jag garva åt mitt beteende. Bara mina närmsta polare visste summorna jag la eftersom jag kunde sprida mina spel på de olika atg-ombuden i stan. En gång åkte jag tom 3mil till skövde för att slippa visa vad jag spelade för trots att jag hade stående kreditkonto hos alla atg-ombud i stan.
Snacka om att man borde sett lite varningsignaler.. :)
Givetvis höll det inte utan jag vaknade upp i början på detta millenium med enorma skulder för en 25-åring och nu minns jag inte exakt den totala summan men en bra bit över halvmiljonen är ingen överdrift och ångesten låg som ett täcke över bröstet varje gång jag tog ett andetag.
Jag hade precis kommit ur ett förhållande och tur var väl det för hon var en fin männsiska som förtjänade det bästa vilket jag aldrig hade kunnat ge henne på den tiden.
Men vi är vänner idag och hon har det bra vilket jag är tacksam för.
De svåra åren
Nu kan man ju undra varför inte mina föräldrar klev in men jag var en duktig manipulatör och körde med dubbla bokföringsböcker för att morsan inget skulle få veta och jag fick på något sätt banken att inte höra av sig till mina föräldrar på över 2,5år trots att de var borgenärer. Dom var rätt förbannade och jag hade varken ork eller lust att forstätta med charader så jag la korten på bordet och sen började vi jobba därifrån.
Mamma fixade en bra deal med banken och farsan vad han kunde med hyreskontraktet som jag hade tickande.
Själv började jag jobba på fabrik och stod och packade pommes frites för 8000/mån innan jag körde dubbla skift. Allt för att komma ikapp.
Efter räkningarna var betalda hade jag ca 1000kr kvar att spendera på mat och nöjen. Spel var inte ens intressant och inredningsmässigt hade jag en säng, ett köksbord, en frukosttv utan fjärris och mina kläder.
Det var ingen lyx whatsoever, men jag kunde andas och på något sjukt sätt var jag lyckligare än på länge. Jag jobbade så mkt jag orkade och på nätterna såg jag på mash/kvinnofängelset för sömn var överskattat. Tror jag gick på ren adrenalin ett par månader.
Med lite distans till alltihop så fattar jag att mitt problem var inte spelberoende även om jag missbrukade spel så jag ska inte påstå att jag vet hur just DET känns.
Mesta delen av mina skulder var inte spelrelaterade även om det givetvis inte hjälpte till utan kom från att jag misskötte mina åtaganden som egen företagare.
Visserligen är svärdet tveeggat eftersom hade jag inte bränt iväg så mycket tillgångar så hade jag heller inte haft skulder men ville bara klargöra att det inte var fråga om rena spelskulder.
Den nya kärleken
Året var 2004 när vi hittade nätpoker. Poker hade vi spelat hela gänget varje julaftonskväll i flera år och även 32-korts med knektöppning hela somrarna men på internet?? Njae.. jag var extremt skeptisk när Bäsen visade mig partypokers klient.
Men jag hade precis köpt laptop och hade skaffat "ring up modem" som kostade skjortan att surfa på. Bäsen övertalade mig att sätta in $50 för då kunde han ordna en bonus på $25 dollar om jag rakeade 50 händer tror jag det var. (Att han fick $50 också framkom dock inte förrän mycket senare)
Det var SNG(enbordsturnering med 3priser) som gällde och inköpet var antingen $6 eller $11 och lite senare var man stammis på $20-30 turrarna.
Jag tror jag har spelat fler $20 sng än dagar jag levt och jag var återigen totalt uppslukad i spelets värld.
Men den här gånger var det annorlunda, jag ville givetvis vinna pengar men det var inte det som var drivkraften.
Plötsligt förstod jag hur amatörtränare till travhästar kunde stå och gråta på stallbacken när deras kuse sprang in på första plats i ett 7000krs lopp. Det var inte pengarna, det var ren kärlek. Jag älskade poker och hela det komplexa i det, varenda öre jag vann använde jag för att göra mig skuldfri och när 2004 var över så var jag skuldfri.
Det var inte bara pokerns förtjänst givetvis utan även en otrolig hjälp från mina föräldrar och systrar.
Om du läser det här och har problem med spel så är inte alls min rekommendation att spela poker. Tvärt om. Men för mig var det en räddning.
En annan kärlek
Jag började mer och mer frekvent att spela livepoker och hade avverkat min första liveturre på CC. Det var en 2200krs freezeout och jag var inte bara största fisken på bordet utan förmodligen största fisken på hela CC.
Jag hamnade brevid "Baren-Alex" som ännu inte vunnit sin EPT-titel men jag visste vem han var. Däremot hade jag inte aning om vilka de andra var och när Bäsen drog mig åt sidan i pausen och förklarade vem William Thorson och Ayan Alsancak var så hade jag inte en aning, men tydligen skulle dom vara supervassa.
Alex var extremt hjälpsam och trevlig men vad hjälpte det?
Jag var så nervös att jag bad till gud om att få dåliga händer så jag slapp spela.
Minns inte mycket mer än att jag gav bort halva stacken till Alex för att sen byta bord och på vägen spilla ut Herr Odelbergs glas.
Vad jag däremot minns var att Thorson inte kom tillbaka i tid efter pausen för han spelade roulette.
Jag kunde inte begripa hur man bara kunde stå över massa händer frivilligt och de där platta markerna han återkom med såg ut som leksaksmarker men det var det tydligen inte utan han hade hittat rushen och vunnit mer än förstapriset i turren.
Alltihop var extremt surrealistiskt men jag visste att jag skulle återvända mer än en gång.
Året var 2005 och jag var på väg till Hammarns klubb i falköping för att spela poker som alltid på fredagskvällarna. Denna fredag var också långfredag och klubben var full med folk. Det var en spelare som fångade mångas uppmärksamhet denna kväll.
En TJEJ som spelade poker. Det var inte vanligt. Snygg var hon med.
Vi hamnade på samma bord när vi var två bord kvar och jag hade mycket marker.
Inte hade jag en aning om att hon hade jobbat extra i Scans matsal och spanat in mig redan då. Hon var en sån som föll för "bad guys" och tydligen var jag en sån eftersom jag tog alla hennes marker utan pardon. (Tji fick hon som träffade en nallebjörn och ingen Bad-guy)
Senare vann jag hela turren och väl ute på krogen så kom hon fram och tyckte att jag allt kunde bjuda på en drink som plåster på såren.
Hon hade redan planen klar och förmodligen dumpade hon chipsen på mig för att kunna nyttja detta tillfälle. Så smart är hon..
I skrivande stund ligger hon i soffan brevid mig och är den mest fantastiska Mamma jag kunde önskat till mina underbara barn. Hon är inte så pjåkig som livskamrat heller och jag tror inte det är många par som är så kära som vi efter snart 13år och två knoddar.
Utan henne hade jag inte varit något.
Hon är den störst bidragande orsaken till alla pokerframgångar jag någonsin haft.
Hon har lyssnat på Bad beats tills öronen blöder och har pushat mig när jag har tvivlat. Det är hon som har fått mig att våga ta vissa steg när jag har tvekat.
Jag älskar dig mer än livet Linda <3
Om ni vill läsa Dybbans krönika om henne så har ni den här :
Den är riktigt rolig och ger en ärlig inblick i hur jag är att leva med. Det mest roliga är kanske att jag inte hade en aning om att dom hade pratat. Han är lurig den där dybban.
Min första 100 000 vinst.
Eftersom jag hade träffat kvinnan i mitt liv så la jag alla kort på bordet om mina tidigare problem att bränna stålar. Vi gjorde en deal och än idag har hon alla mina inloggningar och det är hon som bestämmer över degen. Jag tror hon kan inloggningar som jag själv glömt av så det är så transparent som det bara går.
Jag hade många bekanta som gick som tåget när poker var enkelt men som brände ut sig på höga nivåer. Jag ska erkänna att det sved lite på den tiden när alla gick upp i nivå, åkte på ept-turrar och allt möjligt medans jag fick stanna hemma. Jag gjorde valet att skaffa barn istället. Nu låter det som att jag skulle ångra det beslutet men det är inte alls det jag menar.
Raka motsatsen faktiskt. Det är pga dom som jag hållt mig på nivåer jag har behärskat och på så sätt även behållt kärleken till spelet.
Jag älskar fortfarande att spela poker. Oavsett insats.
I det avseendet är jag nog ganska unik. När jag vann Cpw och ca 300k så satt jag en timme senare och spelade 1010plo som vanligt. Något annat fanns inte.
Det skulle dock dröja innan jag fick den där största liveklonken. Året var 2011 och visst hade man vunnit en o annan turre på CC och kommit hem med ett par tyyyysingar men den där stora vinsten uteblev.
CC hade haft sin superweekend ett tag och jag tog ett skott. Med 10 spelare kvar och 9priser ville alla göra bubbelpris. Jag var stor chipleader och vi spelade på 2st 5-manna bord. Som chippo visste jag att göra bubbelpris var rena självmordet och folk blev inte nådigt sura när jag vägrade.
30min senare satt jag i bilen hem som bubbelpojke efter att ha varit allin mot chiptvåan med nötfärg på turn bara för att se hans set förvandlas till kåk på river. De sista markerna minns jag inte ens hur jag förlorade men jag var rejält förbannad på mig själv när jag styrde kosan mot E20 och de övriga nios hånskratt ekade i skallen.
Jag följde de gröna skyltarna men helt plötsligt var jag på väg mot Oslo och insåg att det var dags att skaffa glasögon.
Den där skitturren skulle jag aldrig mer spela.
Till sommaren var det ändå dags igen, man hade hört talas om de galna norrmännen och jag skulle åka och spela superweekend efter lite övertalning från Linda.
Denna gång höll det hela vägen och när vi var HU så började hajarna på Plo-bordet ropa efter mig. Dom kände väl doften av färskt blod.
Det var ändå söndag kväll så jag satte mig adrenalinstinn och lycklig med 7000 på plobordet. det kunde jag avvara tyckte jag och det tyckte hajarna med.
Jag floppade 4tal med någon skräphand som 44JK och satte nog alla drag. Efter ett par timmar dog bordet och min stack hade växt till nästan 30 000.
Jag gick mot luckan och denna gång var det jag som hade Thorsonmarker att växla in. Inte hade jag en aning om att man kunde få pengar insatta så jag tog allt i kontanter och styrde kosan hemåt.
Väl hemma så låg alla och sov. Linda var gravid med Adam och klockan var strax över 06 när jag svängde in på parkeringen.
Att gå och lägga sig var meningslöst eftersom jag ändå började jobba kl 0730 så jag la mig ner i sängen med bunten i handen.
Plöstligt fick jag en idé.
Jag tog alla tusenlappar och tryckte in dom i örngottet på Lindas kudde och låg och väntade på att hon skulle vakna.
-Hur gick det, frågade hon sömndrucket
-Nja, blev 7a för 10000.
-Oj!, grattis.
-Men vad är det här??
Sen utspelade sig något jag aldrig kommer glömma. Hennes min när hon drog ut de prasslande tyyysingarna som aldrig tog slut kommer jag sent att glömma.
Men vinsten till trots så hade man ju sneglat på de där tavlorna på väggen och nu när ni fått storyn om vägen dit blir det roligare att berätta hur det gick till.
Vägen dit var krokig och det var faktiskt nära att jag inte ens spelade.
Fortsättning kommer i nästa del.
Over n out /Mono
