Dybbans bootcamp med Svenska Spel del 1
Allt började egentligen som ett skämt när min bloggkollega Koivo via facebook sa att han skulle söka till Dybbans bootcamp.
Jag kläckte ur mig att om du söker så ska jag med göra det men om sanningen ska fram så var jag inne i en period där jag hade noll självförtroende och varje turnering som jag gick långt i så räckte det ändå aldrig ända fram.
Året var 2015 och jag hade precis blivit varslad från mitt jobb. 17år hade man harvat men det krävdes 25 för att få stanna.
Jag som egentligen var en livespelare tänkte att nu om någon gång så får jag ge nätet en chans. Innan hade man mest lirat på nätet för att döva värsta spelsuget när Linda tyckte man hade varit iväg lite för ofta.
Det ska sägas att större tolerans för en "hobby" än den Linda har för min poker den finns inte, så de få gånger hon gnolar stannar jag hemma.
En del tycker det är konstigt att vi lever som vi gör men de vinster som trillar in investeras alltid i familjen och inget annat.
Vi fattar alla beslut gemensamt och i viss mån fungerar hon lite som min mentala coach och jag garanterar att utan henne hade många av dingarna uteblivit.
Jag fick den start man absolut inte vill ha och tokbackade rakt ut första månaden.
Givetvis började jag ifrågasätta mig själv och tänkte att live kanske är min grej ändå.
Men sen hände något, jag vann lite turneringar och självförtroendet kom tillbaka.
Jag hade däremot ingen i min omgivning som jag kunde diskutera poker med längre men med ett brinnande intresse så dammsög jag nätet efter videos och försökte hitta motivationen att försöka bli bättre.
Efter ansökan fick jag höra att det var massa som gjort detsamma, minns inte antalet men det var fler än Svenska spel hade räknat med i alla fall.
Jag tänkte inte mer på det utan när telefonen ringde och det var Dybban i andra änden hade jag nästan glömt av hela grejen.
Givetvis körde han "det var ju så hårt" "man måste ju få ihop rätt grupp" osv bara för att få mig att tro att jag föll på målsnöret men en audition var bokad veckan efter och kort därefter var det klart att jag skulle medverka.
Vi hade blivit ombedda att ta med 5-6st olika "outfits" eftersom alla skulle få ha sin egen middag så jag hade inhandlat mig lite nya skjortor, byxor och ett par snygga skor.
Dagen innan packade jag väskan och la den uppfälld på soffan för att stoppa ner de sista artiklarna innan avfärd.
Någonstans här började morgonen som jag sent skulle glömma...
Adam åt alltid frukost på dagis men eftersom storasyster fick frukost så skulle ju han ha det med. En drickyoggi fick duga.
Bussen till tåget gick 8:45 och jag skulle släppa av Moa i skolan strax före 08 och därefter Adam på dagis. Sen var det bara hem, 10min promenad till bussen och sen kunde man äntligen koppla av.
När jag kom ut från toaletten satt Moa djupt försjunken i youtube och Adam hade vänt på hela yoggin rakt ut i väskan!! Panik!!
Rädda vad som räddas kan.. ska man ta med sig yoggistinkande skjortor och hoppas det går att tvätta eller vad f-n gör jag nu?
Ny väska och packa om. Brådis som bara den.
In med ungarna i bilen och iväg mot skolan och sen in på dagis.
För er som inte har barn så kan jag berätta att man måste ta på sig s k tossor på fötterna när man lämnar barnen på dagis, alt ta av sig skorna. Jag valde alltid det senare alternativet eftersom att böja sig ner utlöser gubbastön och andra svårigheter.
När jag kommer ut från avdelningen så står en skamsen mamma och tittar förtvivlat omkring sig.
Hennes barn har, just det.. kräkts i mina skor!! Men allvarligt?
-ingen fara, sånt som händer.. gnissel gnissel..
Nya skorna åkte i soptunnan eftersom jag varken hade kunskap eller tid att försöka reda ut problemet. Fuck it liksom, vad mer kan gå snett?
Småspringer till bussen med mina gamla skor och gamla kläder, nerknökade i en alldeles för trång väska och jag hann med 2minuters marginal typ.
Vi var sex stycken som skulle deltaga. 4st amatörer, ett proffs och en kändis. Vilka de andra amatörerna var hade jag inte en aning om men Dogge Doggelito var kändisen och Robin Ylitalo var proffset.
Bara att få träffa Robin som jag hade railat på eptlive när han vann i London var en megastor grej för en pokernörd som mig och tillråga på allt så skulle vi vara de enda som flög från göteborg, vilket gjorde att vi skulle ha ett par timmar extra att slå ihjäl i Visby innan de andra deltagarna anlände.
Undrar hur han är den där Robin? Är han dryg när han vunnit flera miljoner? Kommer han skratta åt sättet man tänker på poker?
Smått nervös såg jag mig omkring på planet och han satt där längre fram och sov.
Han vet ju inte hur jag ser ut men inte vågar man stövla fram till en legend med sin breda västgötska och börja babbla så jag satte mig längre bak och försökte inte tänka på att planet kunde störta.
Forts följer..
Over n out /Mono
