Vad gör man inte för husfriden? - Snöbollseffekten
Som förälder är tid ofta en bristvara och jag har ständigt ett gnagande samvete över att hinna med och vara den där superpappan som man vill.
Som pokerspelare försvinner det även en hel del helger så när Linda föreslår (Läs talar om) att vi kanske ska "hitta på något" denna lördagsförmiddag så är det bara suga in tjocka magen, snöra på sig tennisskorna för då är det friluftsliv på gång och ett nej finns liksom inte med i vokabulären.
Jag vet inte varför men jag vet ingen som är så malplacerad i skogen som jag.
Själva tanken på utomhusaktiviteter är ju lockande innan och naturen är ju enastående, speciellt i våra trakter men jag är verkligen ingen skogsmulle.
Idag skulle tydligen utflykten gå till Silverfallen, det skulle grillas korv och Adam 5år ville bygga barkbåtar. Självklart fick han packa med verktyg bara för att.
In på Ica för att köpa korv och sen skulle vi dra.
Min plan var rätt enkel. Dagen till ära var det ju SM-final i bandy, Frölunda spelade kvartfinal för överlevnad och det var VM-kval i fotboll.
Om jag hade tur skulle vi hinna hem till andra halvlek så kunde man zappa mellan bandyn och travet för att sen glida över till fotboll och hockey.
För er som inte känner Linda så kan jag tala om att ha henne som vägvisare är ungefär som att ha Stevie Wonder som guide.
-Höger här framme, ja men jag menade vänster fattar du väl? Nej, inte än. Dääär framme. Jag tror det ska ligga här framme, jo. Nu känner jag igen mig. Eller? o s v..
Förra gången vi skulle till Silverfallen så hamnade vi på någon campingplats i Hällekis, mitt ute i skogen. Men där fanns både vatten, sol och gungor så det funkade ju ändå tyckte hon och jag sa inte emot men denna gång frågade jag om hon hade kollat upp vägen innan.
-Självklart, jag har googlat sa hon självsäkert.
Efter ca 30min så hade vi parkerat vid Jättadalen-Öglunda utanför Varnhem och Silverfallen låg fortfarande åt andra hållet men här fanns ju både vandringsled, friska källor och en rinnande bäck så det fick duga.
Kruxet var bara att backen upp var utan att skoja så brant att jag trots min vältränade kropp fick stanna halvvägs och hämta andan. Efter ytterligare ett par 100m in i skogen orkade "barnen" inte gå mer utan vi slog oss ner och tände grillen. Nu skulle det grillas korv.
Barkbåtarna var snabbt avklarade så barnen fortsatte med att klättra i de branta backarna till Lindas förtret och förmaningen var att ramlar man i bäcken så var det raka vägen hem minsann.
Precis när korven åkte på grillen så fick vi besök i form av en man och hans fru som kom gåendes ner från berget. Linda slängde in en syrlig kommentar om att dom verkade vara i 60-års åldern men orkade tydligen ändå.
Det skulle visa sig att mannen hette Borys och både han och hans fru var från Polen. Kvinnan bar en sån där ryssmössa och bjöd barnen på godis medans Borys förklarade för mig om det fantastiska vattnet.
-Man kan dricka det, förklarade han med stora ögon
-Det är det renaste som finns, jag lovar.
Här ville jag inte förstöra hans illusion utan jag gick allin på levlingen istället och drack vatten som rann ner för berget och ut i bäcken.
-Mossan filtrerar ju med, ropade jag till Linda som såg ett par dagars magsjuka framför sig när barnen gladeligen drack av vattnet.
Borys fyllde sina två medhavda flaskor av vattnet som botar sjuka och det slog mig att även om det inte var meningen alls att göra narr av Borys, för han var hur skön som helst så får jag ändå erkänna att man tar rätt mycket för givet när man bor här.
Korven var uppäten och barnen fortsatte sitt klättringsäventyr samtidigt som dom fyllde på sina muggar från källan och var hela tiden en coinflip från att dratta i.
Plötsligt kommer Linda fram, kramar om mig och säger kärleksfullt.
-Andas in, känner du inte hur härligt och harmoniskt det är?
Här har man ju som man ett reflexsvar inbyggt eftersom man har en viss överlevnadsinstinkt. Du vet, precis som när hon frågar om hon ser tjock ut i en viss klänning.
-Nej, inte direkt hör jag mig själv säga. Det är rätt kallt.
Smart Per, jättesmart...
-Äh, du är så tråkig. Hur kan du INTE uppskatta det här?
Vad, tänker jag? konka upp massa skit i en 45graders backe, stå böjd över en engångsgrill i en onaturlig ställning och grilla korv till alla samtidigt som jag bygger barkbåtar när domaren blåser igång på Tele2 arena?
-Ja, jo. Försöker rädda vad som räddas kan men det är försent. Linda går med raska, smått irriterade steg mot bäcken och ska skölja ur muggarna när hon halkar på en sten och sätter sig rakt i vattnet.
Först är det tyst för varken jag eller barnen vågar säga ett ord. Sen kläcker Adam :
-Nu får du åka hem...
Det är under tysta, fnissande omständigheter vi går mot bilen och jag går bakom Linda när hon inte ser och härmar hennes gång med blöta byxor så barnen och jag har roligt i alla fall.
Planen är väl utförd och trots att man fick åka och handla så hann man hem till andra halvlek som planerat men jag hade ingen tur. Det blev Sportradion och atgplay i efterhand för jag åkte på att laga mat eftersom Linda skulle duscha.
Om man bara hade tagit reflexsvaret så hade man legat så bra till resten av kvällen och snöbollseffekten hade uteblivit och istället får man skala potatis. Att man aldrig riktigt blir fullärd.
Men jag antar att man får välja sina strider och det viktigaste var ju att Frölunda vann men vem vet, nästa gång kanske vi får återse Silverfallen igen?
Over n out /Mono
