Vinnarlivet fortsätter
Det var längesen nu, och mycket har hänt sen sist. Nästan som om en halv livstid har gått. Vi drog ju iväg i början på hösten, FH och jag. Till Thailand. Vi tänkte oss ett nytt liv, att vara borta på obestämd tid, se mer av världen, och tjäna en massa stålar. Men det blev inte riktigt så.
För mig som inte är särskilt berest, och aldrig varit i Asien, var Thailand ett rätt häftigt ställe. Jag hade bara sett vita stränder, klart vatten och palmer på bild. Att kunna vakna, ge sig ut på en promenad längs en kilometerlång strand, se krabbor rusa över sanden som små ferraribilar, ta ett dopp i havet som var varmare än många av badhusen i Sverige och sen sätta sig på en restaurang med en bira och blicka ut över havet. Det är så här livet ska vara, tänkte jag. Inte ett bekymmer i världen.
Först var vi en fyra-fem veckor på Koh Samui, men under lågsäsongen var det ingen höjdare att behöva åka bil eller ta en taxi 45 min för att kunna gå ut och dansa eller träffa lite folk. Allt annat än att vara hemma och spela blev ett sånt stort projekt. Så trots att vi hade världens utsikt från huset på uppe längs berget, och en egen pool, så bestämde vi oss för att dra nån annanstans....
PRECIS NÄR JAG SKRIVER DETTA - för nio dagar sen I NUTID - hör en polare av sig på morgonen och frågar om jag är sugen på Thailand IGEN. Vi kallar honom Zlatan, eftersom det enligt egen utsago är den enda boken han läst. Men eftersom jag ska på en bal sista helgen i februari kan jag bara stanna tio dagar eller så. Perfekt, svarar han. Två timmar senare har vi bokat flyg från Köpenhamn och jag slänger mig i bilen och åker de 70 milen ner till Malmö. Vi spelar ihop lite respengar och passar på att käka magiska hamburgare på Surf Shack i Malmö innan vi drar till Kastrup, där man kan köpa flygplatsölen på Seven Eleven. Sagt och gjort, vi tar en varsin och fäller upp våra laptops för att vänta på flyget. Knappt hinner vi sätta oss ner innan en kille försöker stjäla Zlatans plånbok, han misslyckas totalt och vi bara skakar på huvudena. Vi kommer i alla fall på planet oskadda och med alla ägodelar.
Vi landar först i Doha, Qatar, och tar en kaffe i väntan på nästa flight som ska gå om tre timmar. Men vårt plan kommer aldrig upp på den stora tavlan, något känns lurt. Till slut, när det bara är en timme kvar så dyker vårt flightnummer upp. Och naturligtvis är det försenat, men inte med den vanliga timmen, utan vi får vänta i FEM timmar innan vi får komma iväg. Bra tiltade och väldigt trötta kommer vi äntligen på planet. Qatar Airways har fina flygplan, men det är fortfarande trångt. Efter att ha tittat på en dokumentär av Neymar så bestämmer sig Zlatan för att sova. Trots att han är mycket längre än mig, och knappt får plats med benen, somnar han direkt och vaknar inte på resten av resan. Gud så jag hyser avsky mot sådana människor, som bara sover igenom flygturerna när en annan sitter bredvid och inte kan somna om livet så hängde på det. Lagom när vi landar är Zlatan utvilad medan jag varit vaken i nästan 36 timmar och är megatiltad. Väl där möter vi upp FH och Guld-Ivar som redan är på plats och tilten lägger sig, Guld-Ivar är nog den ungdomligaste pokerspelare jag känner för att vara så gammal, huserar också i Uppsala och har ett ändlöst arkiv av legendariska livsberättelser.
Thailand i sig är kanske inte riktigt min typ av land, men hotellet vi bor på är bra, har en stor pool på taket och här i Bangkok finns det massor med restauranger, uteställen och enorma shoppingcenter. Perfekt för en sån här hit and run-resa. Förutom en dagsutflykt till Pattaya för att kunna hänga lite på en strand har vi mest hängt vid poolen på hotellet, ätit gott och varit ut på några röjarkvällar. Det har gjort väldigt gott att ta sig iväg från rusket och slasken i Sverige.
Det är just det här som gör att jag älskar poker. Det är väldigt mycket slit och man jobbar lika mycket som på vilket annat jobb som helst, men det finns en frihet som inget annat jobb kan slå. Man väljer själv när, och framförallt VAR man vill jobba ifrån. Hade jag haft ett vanligt jobb hade jag behövt ta semester nån månad innan jag drog iväg. Men istället bara drog vi, jag och Zlatan. För att vi kunde.
Idag fyller jag 27 år, egentligen har jag väl slutat bry mig om det här otyget med att fylla år. Men när Guld-Ivar berättar att han bokat bord på något riktigt highrollerställe på 52:a våningen i en skyskrapa och att vi alla måste åka och handla kläder eftersom ingen av oss har med kläder som klarar dresscode-reglerna är det ändå helt okej att fylla år.
Det mest spännande med kvällen är att planet till Sverige går imorn... halv nio på morgonen. Men vad vore livet om man inte vågade leva lite farligt ibland.
Vi ses!
