Skrattar bäst som skrattar sist!
Nu, under sommaren, försöker jag spela ett gäng timmar i stort sett varje dag. Precis som de flesta ungdomar, (håller hårt fast vid att 26 fortfarande faller i kategorin!), har jag också ett sommarjobb. Nämligen mitt största intresse, poker.
I perioder får man olika stammisar som ofta sätter sig för att spela med en. Den senaste veckan har jag haft just en sådan. Vi har spelat ett gäng timmar den senaste veckan. Till mitt stora förtret har han dock allt som oftast dragit det längsta strået, och jag har fått se mig besegrad, för att lämna med svansen mellan benen. Han har vunnit de flesta slag, men kriget var långt ifrån över.
Strax efter midnatt dök han upp, min nemesis, redo att stångas. Våra matcher har oftast sett ut så att jag aldrig riktigt kommit igång, och han styrt matchen med järnhand. Men den här gången var det jag som visade var skåpet skulle stå. Fram till handen, fram till handen...
Vi ser floppen 2 3 T och han betar stort. Floppen faller mig helt i smaken, för jag har floppat triss i tior, så nu ska han allt få smaka. Han betar stort och jag väljer att bara syna, för att ta i med hårdhandskarna om vi ser ett bra turnkort.
Turn faller sjua, så jag har fortfarande bästa möjliga hand och laddar bössan. Han betar återigen stort, jag svarar med att höja så hårt att bordet skakar. Min fiende synar fort som blixten och pulsen dunkar. Ingen av oss har särskilt mycket pengar kvar inför det sista kortet, så allt kommer åka in i mitten oavsett. Jag ber till högre marker att få slippa ett lågt kort som fyller en stege.
Gudarna hör min bön och slänger fram en knekt. Bordet ligger alltså 2 3 7 T J. Vi blir snabbt all in och jag känner doften av segerns sötma. Känslan att äntligen få besegra sin rival är ovärderlig. Men något är fel.
Potten, som är den största vi hittills spelat, åker åt fel håll. Förövaren slänger upp 89 för stege. Känslan av tomhet är obeskrivlig, jag begriper ingenting. Vad tusan hände?
Min antagonist häver ur sig följande i chatten:
- Du är proffs. Jag är fisk. Tycker du att jag bara har tur eller?! Jag hade bra chanser!
Jag svarar uppgivet:
- Jo, jag såg det...
Det blir lite mer ordväxling innan han bröstar upp sig och utmanar mig att spela en nivå högre. Han säger det inte rakt ut, men jag får vibbarna av att han tänker försvinna iväg med stålarna till banken om jag nekar. Han får som han vill. Vi öppnar ett högre bord och krigar vidare. En timme eller två senare flyr den forna hjälten fältet och jag står som segrare av bataljen!
Klockan har passerat sju på morgonen och jag kan stämpla ut några kronor och ören rikare. Vinsten är långt ifrån ett av mina bättre resultat, men det finns ingenting i världen jag kunde bry mig mindre om.
Jag fick både täppa till truten och dra ner byxorna ordentligt på min ärkefiende, och det, är mer värt än alla pengar i världen ska ni veta.
Vi ses!
