Live från EPT Monte Carlo 2008

Om blickar kunde döda

Lördag 12 april, sent

Into the fire; det är startdag för mig här i EPT-finalen i Monte Carlo. Jag vaknar inte förrän klockan är över elva, och duschar, klär på mig och lägger fram saker jag ska ha med bort till tävlingen: spelarbrickan och kvittot som jag hämtade ut i går, pengar, näsduk, digitalkameran, papper och penna, lite annat och inte minst mina Dolce & Gabana solglasögon. Att det står mina initialer på dom gör inte saken sämre. Den lilla metallmedaljongen som var souvenir i förra årets SM i Tallinn får också glida ned i en av fickorna på kavajen: jag brukar inte spela med en ”card protector” utan använder normalt markerna som en sådan, men i dag ska jag göra ett undantag.

Det är gråmulen men ljummen morgon här i furstendömet, och tjugominuterspromenaden som delvis går längs havet är uppfriskande. En silvergrå Ferrari rullar förbi mig, med burblande avgasrör. Jag stannar till på en restaurang som precis har öppnat, och äter några stekta ägg och tomater som lätt frukost. Till skillnad mot Frankrike och större delen av västvärlden råder ännu inget generellt rökförbud här i Monaco ”på lokal”, vilket dock inte hindrat att åtskilliga ställen ändå själva infört det.



Så här ser det ut i Monte Carlo en söndagsförmiddag...

Klockan är fem i ett när jag går genom hotell Monte Carlo Bay och förbi poolanläggningen bort till själva Salle des Etoiles. Ännu en gång tar Stjärnsalen nästan andan ur mig; det är som att kliva in i en gigantisk, profan katedral. Höjden där inne är enorm, och ovanför oss är taket bestrött med tusentals och åter tusentals ljuspunkter som långsamt, nästan sensuellt, ökar och minskar i ljusstyrka. Längs den välvda ytterväggen täcks de enorma fönstren av tjocka, mörkblå sammetsdraperier och lägger lokalen i ett behagligt, nästan trolskt ljus. Det är fullt av pokerbord och stolar därinne, prydligt uppställda i långa rader som följer kurvaturen. Jag har spelat poker i större lokaler, som The Amazon Room på The Rio under WSOP, men aldrig någonsin i en vackrare miljö.

Jag kryssar mig fram i vimlet och sorlet, förbi servitörer, funktionärer och medspelare bort till bord nummer 38, där det redan sitter en annan. Vi hälsar vänligt på varandra, och jag räcker över min lapp och får av den prydligt klädde dealern i vit skjorta och svart fluga en stapel av gröna, gråa, röda och blåa marker, samt en vit: sammanlagt 15.000. Jag sätter mig på stol 4. Mörkarna kommer att börja på anständiga 25-50, och vi har alla därmed 300 gånger SM; härligt, jag trivs som bäst med att spela djupstackad, strategisk, ojäktad poker.

Jag ser mig omkring. Det är wall-to-wall pokercelebriteter här inne. På bordet bakom mig har Annette Obrestad och Barney Boatman, den senare en av medlemmarna i brittiska The Hendon Mob, redan slagit sig ned. Annette och jag nickar åt varandra, vi träffades senast under EFOP i Paris i december. På grannbordet i andra riktningen håller Roland de Wolfe, den första att erövra både en WPT- och en EPT-titel, på att inta sin plats. Och till mitt bord kommer strax en brittisk pokerkändis, Dave Colclough, som går under smeknamnet ”El Blondie”, och sätter sig på stol 6. Tony G och Mats Iremark går förbi, och allt detta är ändå bara inom de närmaste kvadratmetrarna; att redovisa för den vem-är-vem-lista inom poker som finns i resten av Stjärnsalen låter sig knappt göras. Jag befinner mig kort sagt i ”tough company”. Ska jag överleva denna dag kommer det att krävas inte bara tämligen misstagsfri poker och smarta beslut rakt igenom, utan också ballar av titan och en och annan klonk.

Vi är bara nio vid varje bord; skönt, det är inte riktigt lika mycket trängsel som vid borden under WSOP, tack och lov. Mitt ”personliga rekord” är för övrigt tolv (!) vid bordet, under en större turnering i pokerrummet på gamla Aladdin i Las Vegas; då kändes det som att flyga boskapsklass till Gran Canaria.

Fem minuter över ett tar tävlingsledaren Thomas Kremser till orda. Som alltid kör han och hans gäng floor managers med sin gimmick: mörkgrå kostymer, vita skjortor och exakt identiska slipsar, denna gång i skimrande mintgrönt. Kremser hälsar alla välkomna, förklarar att EPT har satt nytt deltagarrekord här i Monte Carlo, och så dämpas ljusen och en lite udda rockballad dundrar ut i högtalarna medan det på två jätteskärmar projiceras stillbilder och filmsekvenser från säsongens tidigare EPT-turneringar, inklusive att vinnarna visas upp i närbild och med prissummorna angivna. Sedan dras draperierna undan från scenen, och medan musiken fortsätter tänds ett batteri strålkastare och i deras ljuskäglor glider långsamt ett fullsatt pokerbord fram mot scenkanten. Där finns ytterligare ett gäng celebriteter med instant-recognition-faktor: Greg Raymer, Barry Greenstein, förra årets vinnare Gavin Griffin, Katja Thater och så vidare. Lagom till bordet nått fram avslutas musiken – hela inledningsnumret har krävt åtskilligt med repetitioner, inser jag – och vi brister ut i applåder medan celebriteterna vinkar, kliver av scenen och går ned i lokalen för att inta sina platser vid olika bord.

Showtime. Knappen börjar vid stol 5, där det sitter en ung portugis med Unibet-tröja på sig. Brodyren på högerärmen förkunnar att han heter Andre Santos. Jag introducerar mig och pekar på Unibetloggan på min egen kavaj, och vi skakar hand som stallkamrater och önskar varandra lycka till.

Min första hand är J-5 osvidat, som jag saklöst lägger efter att alla andra gjort detsamma. Santos på knappen lägger sig också, Colclough alias El Blondie synar, och britten i stora mörken på stol 7 knackar ned det. Det blir en stillsam giv med mest rundcheckande, och som efter brädan K-10-A-A-5 vinns osedd av stol 7. Sedan får jag 4-7, 9-5 och min favorithathand J-2, och lägger även dessa. El Blondie är dock inne och rotar, och vinner två av de fyra första potterna.

När det gått runt så att jag sitter UTG får jag min första anständiga hand, A-10, men i fel position. Jag tänker på de tre mentala regler jag satt upp för första dagens spel – (1) stay out of trouble, (2) pick your spots, och (3) when you get it, bet it – men regel (1) får fälla avgörandet och jag lägger handen.

Mörkarna går förbi mig – nå, 0,5 procent av min stapel är väl OK att ge upp – och på cut-off hittar jag 9-9 efter att alla lagt sig fram till mig. Jag lyfter upp det till 225 och mörkarna lägger sig; tillbaka på startkapitalet 15.000, således.

Jag sneglar bakom mig på Annette Obrestad. Hon har på sig de stora solglasögon som blivit hennes varumärke och för tankarna till insektsutseende; hon ser sammanbiten ut.

På nytt får jag A-10 och synar från mellanposition efter att en annan redan gjort det. Mörkarna är också med i denna ohöjda pott. Floppen är A-K-4; check-check-check, jag betar ut 400 och övriga viker ned sig. Strax efteråt får jag K-K och kontrahöjer till 1200 från stora mörken. Floppen är J-4-5-regnbåge, mycket bättre kan det inte bli. Jag betar ut 2000 och får syn. Har han möjligen J-J, eftersom han var först med att höja? Vi checkar bägge avvaktande efter en blank turn. Även rivern är blank. Jag checkar för att dels inducera en bet, dels undvika risken för ett omslag, och han betar ut försiktiga 800. Jag synar och lägger upp min hand. Han ser besviken ut och slänger sig utan att visa. A-J? Nå, nu ligger jag på över 19.000.

Stol 9 har hela tiden stått tom. Hur kan någon betala hundratusen pix och sedan inte dyka upp?? En floor manager kommer förbi efter en timme och tar undan återstoden av stapeln, och strax flyttas ännu en kändis in till bordet och denna stol 9: tyskan Katja Thater, vinnare av ett WSOP-armband förra året. Hon åtföljs av en fotograf från en webbsajt, som tar några bilder medan hon staplar upp markerna och sätter på sig ett par Bose-hörlurar och kopplar in sin iPod. Föga anar jag i det ögonblicket att vi bägge sent ska glömma vad som kommer att utspela sig vid bordet.

Efter 90 minuter får vi vår första paus. Jag räknar min stapel, 19.275, och fotograferar den sedan med digitalkameran så att min card protector också syns tydligt på bilden. Efter vad som hände en svensk spelare häromåret under EPT i Köpenhamn, när han kom tillbaka efter breaken för att upptäcka att det saknades 20.000 i hans markerhög, kan man inte vara nog försiktig: bra att ha Bevisföremål A till hands om det skulle bli diskussion. Jag kommer att fotografera min stapel vid varje paus.

Ute på terrassen på baksidan träffar jag Tomas Brolin och Chris Björin: bägge ligger runt startstapeln och är vid gott mod, och Tomas och jag bekräftar att 50 euro rider på vårt personliga last-longer-bet.

Jag går tillbaka in i lokalen. Nu på nivå 2 har mörkarna gått upp till 50-100, en flack, behaglig, spelarvänlig struktur, fjärran från jäktet på nätsajterna där mörkarna i stället fördubblas var åttonde minut eller så. Strax plockar jag ännu en gång upp 9-9 och går från lilla mörken med i en höjd pott. Floppen är 6-10-8 och jag betar på försök ut 400, men det foldas fram till den ursprunglige höjaren som slår om till 1100. Jag tar en funderare men lägger sedan handen, dock först efter att ha visat upp handen för att försöka få honom att göra samma sak. Det fungerar: han flashar 10-10, och jag känner mig nöjd med hur jag spelat handen.

Mittemot på stol 1 sitter, visar det sig, en landsmaninna: en ung Umeåtjej som heter Cecilia och spelar stillsam, kontrollerad, välövervägd poker. Jag gör en mental anteckning om att hon sannolikt knappast bluffar någon gång, men får någon timme sedan anledning att revidera den uppfattningen efter att El Blondie synat ned henne på rivern.



Justa bilar? Javisst.

Ute i lokalen, vid borden och emellan dem, vimlar det av jackor, tröjor, kepsar, väskor, pannband och annat med allsköns pokerloggor på, varav hälften är sådana jag inte hört eller sett tidigare, från Polen, Ryssland, Frankrike, Italien och en uppsjö andra länder. Det är också packat med TV-team, fotografer och reportrar från olika pokertidskrifter och webbsajter. Min favorit bland dem, Lina Olofsson, kommer förbi och ger mig en vänlig lycka-till-kram. Hon upplyser mig också viskande att se upp för den storvuxne, tystlåtne italienaren till höger om mig på stol 3: det är Christiano Blanco, som nyligen bubblade (blev utslagen på platsen precis närmast prispengarna) i en av de tidigare EPT-turneringarna under säsongen. Jag har redan peggat honom som kompetent och tight, och skruvar upp min respekt för honom ett snäpp till.

I stora mörken hittar jag A-5 i klöver efter en minihöjning till 200 från El Blondie, och synar. Floppen är 4-4-4: en av dessa där nästan vad som helst kan hända. Det blir rundcheckning, och turn är en 5:a. Jag fyrar in 500 och nästan hoppas på en syn om han nu har K-Q eller något sådant, men Colclough viker undan och ger mig potten.

På stol 2 sitter det en walesare iförd slips samt en borsalino av minimodell, och som överspelat flera händer och nu rasat ned till under 6000. Han gör nu något som överraskar oss: halar upp en Michael Jackson-mask ur sin väska och sätter på sig. Med ett par solglasögon och hatten ser han faktiskt ganska häftig ut, och genast är en hel bunt fotografer framme och förevigar honom.

När nivå 2 slutar tar han av sig masken igen. Jag ligger på 17.500 exakt, efter en lång serie av ospelbara händer. På de stora skärmarna har nu siffror börjat dyka upp: av 396 startande är det 375 kvar, för en snittstapel på 15.840. So far, so good.

Nivå 3 börjar med 75-150 i mörkar. Katja Thater fortsätter spela tystlåtet, tight, förskansad bakom sina Bose-hörlurar. Då och då smiter hon ut på altanen för att dra i sig några bloss på en cigarrill. Jag blir inblandad i en pott mot Cecilia från Umeå när jag från mellanposition med A-K höjer till 525 och hon är den enda som synar. Floppen 6-5-4 har sannolikt inte hjälpt någon av oss, så jag fyrar in 1100 till men hon synar mig. Avvaktande checkar vi ned både en blank turn och en dito river, och hon slänger upp 10-10 och tar potten. Bra spelat av henne, och jag har halkat ned till 15.875.

In till vårt bord kommer en kvinnlig dealer med ett snyggt öststatsutseende, och en kul namnbricka: KARO. Inte direkt ett förnamn som jag i Sverige satt på min egen dotter, det ska erkännas. Hon missar i en giv så att ett ess råkar vändas upp under utdelningen, och Thater som nästan inte är med i några potter alls utbrister skämtsamt: ”Va? Spelar vi med ess i leken??”.

Och ute i lokalen hörs allt oftare rop som ”Seat open on Twenty-Eight!” när spelare efter spelare slås ut och får lämna Stjärnsalen

Poker är, brukar det sägas, timmar av rutin och ögonblick av ren skräck, och strax efteråt får jag ett praktexempel på det. I en ohöjd pott med fem spelare synar Dave Colclough från mellan/sen position och Katja Thater gör detsamma från knappen. Floppen är 7-8-9 med två spader. Dave betar ut 500, Katja slår om till 1200, alla andra kliver åt sidan, Dave trycker tillbaka 3900 och iskallt ställer Katja in hela sin stapel, över 15.000. Dave vantrivs uppenbarligen med situationen, grinar illa bakom sina solglasögon av racermodell, men tar till slut syn och lägger upp 8-8 för näst högsta trissen. Katja slänger blixtsnabbt upp J-10 för straighten; hon har mirakelfloppat. Turn och river hjälper inte, utan El Blondie tvingas resa sig upp och lämna bordet. Som en gentleman tar han Thater i hand och önskar oss lycka till. Nu har tyskan över 28.000.

Jag tittar på en lång serie dåliga händer och är inte med i något spel, tills jag hittar J-9 i lilla mörken och som ende motspelare synar Santos i stora mörken. Floppen är J-6-3 och jag betar ut 275, Han tvekar men lägger sig sedan. Äntligen en pott till mig, men jag har bara cirka 14.000. Nå, ingen panik, jag är fortfarande välstackad relativt mörkarna.

Sedan kommer Handen. Katja har sedan hon bustade El Blondie spelat ultratight i en halvtimme, när jag plockar upp A-J i UTG+1 och synar. Katja höjer från knappen och jag synar igen; totalt är vi fyra spelare i potten.

Floppen är J-9-J, nära nog den ultimata floppen för min hand. Det rundcheckas och turn är en 4:a. Check, jag betar 1200, hon höjer till 3300, och övriga flyr skrämt åt alla håll. Jag slår om till 7200, halva min stapel, och hon ställer in. Ingen återvändo nu, med den här handen och de här pottoddsen: jag synar.

Jag har topptriss med toppkicker, men hon lägger triumferande upp 9-9 för kåken. F-n också; hela min existens i denna EPT-final står på spel, och jag har bara sju outs: en fyra eller ess som ger mig kåken, eller den fjärde knekten. Dealern säger ”heads-up”, och rullar upp rivern…

… en underbar, fantastisk ruterfyra som räddar livet på mig och ger mig den högre kåken. Äntligen en klonk som går min väg i ett vinna-eller-försvinna-läge! Katja Thater utbrister i ett tyskt och plågat ”Neh!!”, och gör något som överraskar mig: ger mig en hatisk blick, som hon sedan flyttar över till dealern. Om blickar kunnat döda, hade jag trillat omkull där och då, med näsan begravd i markerstapeln, tätt följd av dealertjejen.

Jag gör en urskuldande gest, men hon fortsätter att se iskallt på mig medan jag staplar och och räknar markerna: 28475. Plötsligt har jag ett ammunitionsförråd som heter duga; nyss var Katja Thater chipleader vid bordet; nu är det jag, om än med knapp marginal före Blanco och Santos.

Strax därefter tappar jag lite, när jag i sen position plockar upp A-10 och höjer till 525. Britten på knappen synar, floppen är 6-8-10 med två ruter som inte passar mig, och jag betar ut 1100 som britten synar utan att blinka. Vi checkar bägge turn som är en 2:a, och rivern är en tredje ruter. Jag checkar av tveksamhet, och britten fyrar in 1650 i potten. Triss, färg? Att bara ha topparet är som bekant ett av de tre klassiska sätten att förlora pengar på i poker, så jag fegnar till och lägger handen. Strax efteråt avslutas nivå 3; jag har 26.850 i marker, en solid stapel, samt Thaters fortsatta ogillande. Vi är 321 spelare kvar, och snittet är 18.317.



Japanska paviljonger, kanske lite malplacerade men hey - det är Monte Carlo.

Det är skönt ute på terrassen, där solen nu tittar fram över lilleputtstaten. Vem är det som säger att alltför stor folktäthet är dåligt för ett land? Monaco är mer tättbefolkat än Bangladesh, men med en levnadsstandard modell Beverly Hills – och det utan några naturresurser alls. Jag stöter på Tomas Brolin igen, som pratar i mobiltelefon och säger att han ligger på lite över 20.000.

Nivå 4 drar igång, med mörkar på 100-200. Nu åker den unga walesaren med Michael Jackson-masken ut, efter att med bara lite över 3000 kvar ställt in med 10-10 men mötts av Q-Q. Jag fortsätter att specialstudera Katja bakom mina solglasögon: hon synar så gott som aldrig före floppen, utan det är fold eller raise som gäller. Sedan kommer hennes ödeshand, när hon i mitt tycke överspelar sin hand utan att lyssna på varningssignalerna. På floppen K-10-7 åker alla hennes marker in mot Blanco när hon aggressivt ställer in sina kvarvarande 14.000 eller så som svar på hans kontrahöjning. Han synar, hon lägger upp A-K, men han rullar upp K-7 för ett tvåpar som står. Blanco ligger nu på runt 40.000 Blek av vrede samlar hon upp sin iPod och sina hörlurar och lämnar bordet, utan att säga ett ord till oss.

Bordet bakom min rygg bryts upp, och in på stol 2 efter walesaren kommer ännu en svensk: Joakim som nyss slagit ut Annette Obrestad, efter att hennes K-K dragits ut av en riverflush. Strax därefter tittar jag för första gången ned på A-A i cut-off, efter att Joakim höjt till 700. Jag slår om till 2600, det här ska kosta om han vill vara med och leka; men han lägger sin hand efter lite betänketid. Jag flashar essen för bordet, det kan vara bra att befästa min tighta image.

El Blondie har ersatts av en amerikan (?) som lyckas med konststycket att inte säga ett ord under de timmar han sitter vid bordet. Jag lyfter upp K-3 i stora mörken och knackar ned det. Floppen är K-7-x och jag betar och får syn av amerikanen. Efter ännu en 7:a på rivern checkar vi bägge; rivern är blank, men jag värdebetar 1000 som amerikanen synar. Han lägger sig utan att visa sin hand. Vi är 287 spelare kvar, och snittet är 20.487.

Vid middagsbreaken har jag 28.775, och går och äter hotellets ”Players’ Buffet” i deras Columbia Room. Den kostar 25 euro och bjuder på typisk medelhavsmat, samt en rikt utbud på frukt och bakverk till efterrätt. Ute på altanen stöter jag på Mats Iremark, och vi pratar lite i den ljumma kvällsbrisen medan jag dricker upp mitt glas med vitt vin.

Nivå 5, med mörkar på 150-300, hinner knappt börja innan de bryter upp mitt bord. Jag flyttas till stol 6 på bord 14. På bordet vid sidan om, nummer 15, sitter holländaren Marcel Luske, som alltid i prydlig slips, kostym och – för en gångs skull rättvända – solglasögon. På grannbordet i vänstra ögonvrån har jag Patrik Antonius.

Jag lyfter upp A-8 på knappen efter att det lagts fram till mig, och höjer till 1000 jämnt. Lilla mörken lägger sig, men en britt med bred South London-accent slår om till 3000 från stora mörken. Jag lägger min hand och britten flashar skadeglatt upp 2-2. ”Det är noterat, broder” tänker jag och tycker mig veta var jag har honom.

En bit efteråt kommer tillfället, när jag sitter i lilla mörken. Britten höjer UTG till 950 och en annan synar, varpå jag gör detsamma med 10-10. Floppen är 10-9-K och jag betar lugnt ut 3000. Han synar mig, men ser inte lika självsäker ut längre. Vi rundcheckar en blank turn, och efter en lika blank river fyrar jag in 4000 i potten och han synar. När jag rullar upp mina 10:or muttrar han och lägger sig, men klappar sedan i bordet med handen och säger ”Well played, mate; didn’t expect to see trips.” Nu har jag 40.775.

Med så många utslagna hittills ur turneringen är det buntvis med sit-and-go igång i Stjärnsalen vid de bord som tömts ur turneringen – cashgames är inte tillåtna här. I högtalarna ropas det ständigt ut starter för nya satelliter med inköp på 200 euro, 530 euro, och uppåt. Rekordet sätts när man utlyser kandidater till en med inköp på 20.000 dollar. ”No way”, muttrar jag, och den unge finländaren mittemot, som bott två år i Las Vegas medan han slipat på sin proffskarriär, säger att i går såg han en heads-upmatch om 100.000 dollar.

Nivå 5 känns lååång, och nu har jag iskalla kort och lägger mig gång på gång samtidigt som det börjar bli ett aggressivare spel – i få potter synas det bara före floppen. Jag avslutar nivå 5 med 39.275; vi är 252 spelare kvar.

Jag ställer mig utanför entrén för att få lite frisk nattluft, och träffar Anders Henriksson som nu olyckligtvis halkat ända ned till 5300. Sedan drar nivå 6 igång, med samma mörkar på 150-300 men nu också en ante på 25. Nu kommer det att börja ätas på kapitalet.

I stora mörken får jag Q-2 och går med i en ohöjd pott, och träffar Q på floppen. Tyvärr kostar det mig totalt 2000 att ta reda på att en spanjor på stol 1 slowspelat K-K som står. Jag börjar dessutom bli trött, det svider bakom solglasögonen.

Den kände brittiske spelaren Ram Vaswani kommer förbi. ”Hey, Rambo!” hojtar britten vid mitt bord, och Ram släntrar över för att byta några ord med honom.

Jag vinner mörkarna med K-Q i hjärter och en höjnng, och gör strax efteråt samma sak med A-Q i hjärter. Eftersom det ligger 675 i varje pott redan i starten börjar det bli viktigt att då och då ta hem lite marker.

Sedan kommer ännu en dramahand. Spanjoren på stol 1 höjer till 3500 – en idiotisk överhöjning – från mellanposition, och jag hittar K-K i lilla mörken och poppar utan att tveka tillbaka till 12.000, som han synar efter lite tvekan. Floppen är Q-J-10, och jag säger för andra gången denna dag ”All-in”. Han grinar illa och länge, men lägger sig till slut men flashar A-Q för att visa vilken stark läggning han gör. Jag visar upp min K-K som svar. Nu har jag över 50.000, efter en dålig syn av honom. Jag är inblandad i en pott till som dock inte går min väg, och avslutar nivå 6 med 48.225 i marker. Vi är nu 200 spelare kvar, för en snittstapel på 29.400.

Jag hinner få lite frisk luft igen i pausen, och träffar på nytt Anders Henriksson som nu arbetat sig upp till lite över 10.000.

Nivå 7, med mörkar på 200-400 och 50 i ante. It’s getting bloody expensive. Vi ska tack och lov bara spela halva nivå 7, och bryta efter 45 minuter. Jag vinner mörkarna före floppen med A-J, tappar lite i en annan pott, vinner ännu en pott som jag synar efter höjning med 6-6 varpå floppen är 4-6-A, och så kommer en giv mot en italienare på stol 3: jag höjer UTG med A-K till 1600 och han synar mig. Floppen är rena våta drömmen: A-K-8. When you get it, bet it: jag fyrar in 4000 och han synar till min glädje. Turn är ruterfyran, numera mitt favoritkort i leken. Jag trycker in 12.000 men nu tvekar han och lägger sig.

De sista fem händerna denna dag 1A annonseras ut. Mörkarna går förbi mig men jag har inget och lägger mig i samtliga. Sedan är det äntligen, äntligen över, nu när klockan närmar sig 02 på natten. Personalen kommer med påsar som vi ska lägga våra marker i och skriva namnet på innan de förseglas. Jag har 54.725, medan snittet för de 180 kvarvarande spelarna enligt skärmen är 32.666. En bra förstadag, även om jag var ett kort ifrån att få hiva över mina marker till Katja Thater och få lämna turneringen – but here I am, still alive and kicking. Det blir promenad tillbaka till hotellet, två Ipren mot ömheten i kroppen, och direkt i säng.

DAN GLIMNE

WSOP-vinnaren 2005 har tagit sig hit. Inga "Aussie Aussie Aussie" har hörts dock; det kanske är för långt för fansen att ta sig från Australien?

William Thorson kom femma i nyligen i EPT San Remo. Han är faktiskt redan på plats, något mycket ovanligt.

Han är en ytterst duktig pokerspelare Dario Minieri men hur är det med pokerfacet?

Boris Becker har ett beslut att fatta. Som tur är har han längre tid på sig nu än på tennisbanan.

En inte så ovanlig syn i turneringssammanhang är Jonas Molander.

Turneringsledaren Tomas Kremser gör sitt jobb.

Gunnar Råbe är här på ännu en EPT-turnering. Hittills har han en niondeplats och en fjärdeplats som placeringar.

Så här roligt har man på jobbet om man väljer att bli dealer.

Vid varje plats finns ett avtal spelarna måste skriva under där de godkänner att de videofilmas och fotograferas.