En fladdermus för 2900 dollar om dagen?
KRÖNIKA Monaco EPT-finalen nr 03
Natten efter dag 1A sover jag oroligt: i de intensiva drömmarna sitter jag kvar vid pokerbordet och vaknar för tidigt, outsövd, tung i kroppen. Frukost nere i hotellmatsalen, med solljusen strömmande in genom de höga fönstren och utsikt över poolen, får mig långsamt att kvickna till.
Efter dusch och långt rapportskrivande från gårdagen för
Unibet och poker.se är jag klar att ta mig an världen igen; via nätet hinner jag dessutom konstatera att det till sist blev 171 överlevare (av 396) från dag 1A, bland vilka jag kom på 30:e plats och därmed blev överst bland de 11 kvarvarande svenskarna.
Jag strosar i den tidiga eftermiddagssolen bort genom staden för att vara korrekt består detta lilla furstendöme administrativt av tre städer, så vill du ha en bra triviafråga för att flasha med geografikunskaperna är det denna: I vilket europeiskt land är La Condamine den största staden? och hittar en liten restaurang med utomhusservering och slår mig ned för att inta en croque monsieur och ett glas mineralvatten. Monaco är fyllt av söndagsfrid, promenerande familjer och en och annan Maserati och Ferrari som stillsamt rullar längs gatorna.
Lyxbutikerna ligger vägg i vägg, och då inte minst dammodebutiker där varorna är av sådan klass att de inte ens visar prislapparna: det är som man brukar säga om Rolls-Roycebilar, att måste man fråga om priset har man inte råd att köpa en. Fasaderna är marmor, överallt; man måste ha huggit ut halva Carrara för att bygga upp Monte Carlo. Det är för övrigt inte bara kläder i ordinär svensk månadslönsklass som man tillhandahåller här i staden: på adressen 5 Avenue Princesse Grace ligger det en Lamborghinibutik, kunde jag konstatera igår. Vill man i stället hyra en Lamborghini Murcielago namnet betyder fladdermus kostar det 2900 dollar om dagen, och priset inkluderar 250 kilometers fri körning.
Det finns många offentliga konstverk i Monte Carlo, utan grafitti.
Maten smakar utmärkt; i den franska kulturen tar man detta på allvar. Jag drar mig till minnes när jag som tonåring en sommar liftade genom södra Europa och Mellanöstern det var politiskt lugnare på det oskyldiga 1960-talet och i en liten fransk by hamnade på en kvarterskrog vid lunchdags. In kommer en man som inleder en treminuters, högeligen animerad diskussion med värden där det gestikuleras yvigt, och jag hinner tänka att nu har han beställt en femrättersmåltid med en total genomgång av vinlistan, men in på bordet kommer
två stekta ägg och en kopp kaffe, ovanpå vilket fransosen belåtet tänder sin Gauloise. Ca marche, som dom brukar säga här
Jag går vidare till Monte Carlo Bay Hotel & Resort, och in i lokalen där nivå 2 av dag 1B närmar sig sitt slut. På de två stora skärmarna ser jag att hela 449 spelare startat idag, varav 432 just nu är kvar, vilket gör att summa blev det 845 spelare som ställt upp i årets EPT-final. USA leder den officiella deltagarlistan med 138 spelare, före Frankrikes 105, Storbritanniens 67, Tysklands 58 och så Sverige och Italien på delad femteplats med 49 var. Från hemlandet Monaco finns det bara en (1) spelare, enligt listan. Är det månne
Gus Hansen som är denne monegask? Han bor ju numera här. Eller är det faktiskt någon infödd person?
Det är lika packat med pokerkändisar armbåge vid armbåge som i går. Jag går en sväng i vimlet och ser
Juha Helppi, Ram Vaswani,
Vanessa Rousso, Thor Hansen,
Johan Storåkers, Joseph Hachem,
Bertrand Grospellier,
Jani Sointula,
William Thorson,
Chris Moneymaker, Per Ummer,
Erik Sagström
listan är lååång. Vid ett och samma bord hittar jag, på fyra stolar intill varandra, Chad Brown,
Fabrice Soulier, Mark Goodwin och
Daniel Negreanu. Jag är glad att jag inte fick det bordet i går. Och där, på bord 36, mittemot Gus Hansen för övrigt, hittar jag vännen Peter Swartling; vi skakar hand, småpratar lite, och jag önskar honom lycka till.
När nivå 2 avslutas är det med samma lilla vackra violinstycke av Vivaldi som förra året, och som jag saknade i går men tävlingsledningen tydligen fått igång till i dag. Fortfarande är det europeiskt elegant stuk över detaljerna i den här tävlingen, till skillnad mot de mera plingplongliknande signaler man tenderar att favorisera i amerikanska turneringar.
Jag pratar lite med några av de svenska spelarna under pausen. Vid sidan om oss står en norsk spelare och röker, iförd en tröja med texten INGEN BADBEAT HISTORIER, TAK. Dessutom upptäcker jag ett gäng spanska Unibetspelare i identiska munkjackor med logotypen på, samt namnet snyggt inbroderat på högerärmen. Jag introducerar mig och vi konverserar ett tag, om än på engelska.
När nivå 3 börjar följer jag med in i lokalen och går omkring för att föra anteckningar och fotografera med digitalkameran. Jag har för säkerhets skull tagit med mig min spelarbricka från i går och hängt om halsen, för att slippa bli utkörd. Mark Goodwin blir utslagen, och in på hans plats, med Daniel Negreanu till vänster om sig och Fabrice Soulier och Chad Brown till höger om sig, flyttas William Thorson. Han är i pretty tough company, men Wille om någon, med en 13:e plats i Main Event i
WSOP, torde vara vuxen den uppgiften.
En av huvudattraktionerna i lokalen är förre tennislegenden Boris Becker, som nästan hela tiden bevakas av fotografer och TV-team där han sitter vid sitt bord. Han har tappat det mesta av sin markerstapel, och verkar bara ha 4-5000 kvar.
Strax före 18-draget går jag därifrån, men hinner bli intervjuad i en TV-kamera av
Rikard Åberg, både på engelska och svenska. Jag har bestämt mig för att gå på bio denna kväll för att för en timme eller två rensa huvudet från poker, och det blir The Oxford Murders på ett litet blygsamt och lagom bedagat biopalats nära Le
Casino de Monte Carlo. Elijah Wood (Frodo) och John Hurt spelar huvudrollerna i detta akademisk-matematiska drama, och gör det bra.
När jag kommer ut har jag kasinoentrén till höger om mig, hundratalet meter bort. Belysningen över fasaden, den mörkblå kvällshimmeln bakom ut över Medelhavet och den välskötta parken framför som sluttar ned mot entrén, gör alltihop till en osannolikt vacker vy som tar andan ur en. Här är den gamla världens elegans i sin prydno, långt, långt från den rövarbaronmentalitet parad med maffiakontakter, pyramider, eldsprutande vulkaner, sjörövarskepp och braskande neonskyltar som numera får Las Vegas att morfa ihop med Disney World.
Utanför Le Casino de Monte Carlo är det åtskilliga människor på gatan. Ett påfallande antal av dem beundrar den flotta av lyxbilar Bentley, Mercedes, Porsche, Rolls-Royce, Maserati som står parkerade utanför, övervakade av livréklädd kasinopersonal. I jämförelse framstår Stureplan hemma i Stockholm som korvkiosken på torget i Tranås.
Kasinots strålkastarbelysta fasad andas suverän respektabilitet. Hela den pampiga byggnaden är för övrigt ett monument över den man som i princip hela Monaco har att tacka för sitt välmående, nämligen fransmannen François Blanc.
Det finns ett vackert promenadstråk även om många väljer att jogga här också. I bakgrunden syns lokalen för EPT Monte Carlo.
Gamla svartvita foton av Blanc visar en allvarligt blickande skäggprydd herre, men vad många inte vet är att Blanc faktiskt hade en gedigen bakgrund som fifflare! Han var född i Bordeaux och började vid 14 års ålder arbeta som diskare på en spelklubb med tveksamt rykte i den staden. Där avancerade han så småningom till kypare och lärde sig ett och annat tricks när det gällde att salta notan för gäster som tittat lite för djupt i glasen, som att addera ner dagens datum när det var dags att summera kalaset.
Tillsammans med sin tvillingbror Louis började han sedan spekulera på börsen och de öppnade så småningom en egen mäklarfirma. Denna blev fenomenalt framgångsrik, och brödernas egna köp förutspådde på ett kusligt säkert sätt tendenserna på börsen. De hann skrapa ihop bortåt en halv miljon franc innan deras hemlighet avslöjades: François och Louis Blanc hade mutat anställda vid semafortelegrafen mellan Paris och Bordeaux, och kunde på så sätt ta del av noteringarna på börsen i Paris en halvtimme innan dessa nådde de övriga mäklarna i Bordeaux. Bröderna dömdes till vardera sju månaders fängelse för bestickning och bedrägeri. Nå gamblerns yrke har alltid haft sina risker.
Domen lyckades de omvandla till villkorligt, enligt vad som påstås för att ytterligare sedelbuntar bytte ägare, varpå bröderna flyttade till Luxemburg och öppnade ett spelhus. Efter några år tvingades de dock stänga detta och öppnade istället ett annat i småfurstestaten Homburg i Tyskland. Tiderna blev emellertid efter hand allt kärvare även där, eftersom järnkanslern Bismarck var ute efter ett enat Tyskland och dessutom var fanatisk motståndare till allt hasardspel. När den dåvarande prins Karl av Monaco sökte en affärspartner beslöt sig därför François Blanc att flytta sin verksamhet dit. I avtalet dem emellan ingick bland annat att Karl erhöll en privat dusör om tvåtusen francs i veckan. Under lång tid insisterade Karl på att få denna i form av lätträknade två tusenfrancssedlar, istället som tidens sed var i rullar med guldmynt. Orsaken var att prinsen var väl förtrogen med Blancs tidigare karriär och inte litade på att rullar skulle innehålla hela den överenskomna summan!
Kasinot blev dock en monsterframgång, och Blanc skötte sina mellanhavanden med Monaco och furstehuset Grimaldi på ett exemplariskt sätt. När han dog 1877 efterlämnade Blanc (vars efternamn betyder vit på franska) den för den tiden oerhörda förmögenheten om 72 miljoner francs. Det är inte att undra på att det blev en ironisk fransk ordvits bland spelarna i Monaco att säga: Ibland förlorar rött, och ibland svart, men vitt vinner alltid i längden.
Har man inte lyxbil så går det även bra att använda en vespa.
Jag går över gatan och in på nästan lika legendariska restaurangen Le Café de Paris, som ligger i vinkel med kasinot. Den är halvfull av välklädda, elegant konverserande gäster; jag frågar efter och får ett fönsterbord, där jag har utsikt över kasinoentrén. Det är lätt att i denna välmående lilleputtstat fantisera om vad man skulle vilja göra med prispengarna, om nu Fru Fortuna skulle få för sig att krama en så att man tappar andan av överraskning.
Vid 23-draget är jag tillbaka på hotellet igen, men vaknar i gryningen av ett åskväder med blixtar som syns genom gardinerna och knallar som skakar luften. Sedan mattas det av och drar bort. Jag känner i halsen att jag är på väg att bli förkyld, men lyckas somna om.
På morgonen går jag ut på nätet, och konstaterar att det sammanlagt är 382 deltagare kvar av de 845 som startat dag 1A + 1B. Det gör en genomsnittlig stapel till lite över 33.000, räknar jag ut. Boris Becker slogs ut efter sex timmar, och andra som dessvärre fått lämna fältet är Peter Swartling (6-6 mot Q-Q), Johan Storåkers (förlorade slantsinglingen A-K mot Q-Q), William Thorson, Thor Hansen och Per Ummer.
Då är det dags att ta sig an uppgiften att försöka överleva dag 2
Håll tummarna för mig!
DAN GLIMNE