Live från EPT Monte Carlo 2008

Det krävdes en världsmästare

Måndag 14 april

Det är en kylig men frisk morgon här i Monaco när jag kliver ut från mitt hotell för tjugominuterspromenaden i det lätta duggregnet, bort till EPT-finalen för att slå mig ned och spela dag 2. Jag har kollat nätet innan, sett att vi är 382 spelare kvar av den nu reviderade siffran om 842 startande, och att jag ska sitta på stol 2 vid bord 22. Jag ögnar listan på de sju övriga – denna dag blir det bara åtta spelare vid varje bord – men det enda kända namnet där vid mitt bord är vännen Tomas Brolin, roligt nog. Vi har redan ett last-longer-bet med varandra om 50 euro, så här ges chansen för en av oss att direkt casha in från den andre om det smäller till i en pott!

Redan utanför entrén känns adrenalinet i luften. Vi som anländer är alla medvetna om att den som överlever även dag 2 kommer med sådär 75% sannolikhet att hamna i pengarna. Nå, jag känner mig relativt fylld av tillförsikt: jag kommer att starta med 54.725 i marker, betydligt över genomsnittsstapeln på hårsmånen över 33.000, och ligger om jag räknade rätt just nu på 63:e plats i fältet.

Jag kliver in i Stjärnsalen några minuter före klockan 13, in i det behagliga halvdunklet. Det sorlas nervöst, skakas hand, önskas lycka till spelare emellan; vi har många, många timmars ”arbete” framför oss. Jag är förste spelare att komma fram till mitt bord, hälsar på dealern, hänger av mig kavajen över stolsryggen, tar fram solglasögon, papper och penna. Strax efteråt kommer en amerikan och slår sig ned på stol 6, och sedan Tomas Brolin i sällskap med gamle pokerlegenden Chris Björin. Vi småpratar lite, hör oss för om varandras chipcounts – Brolin på en bit över 30.000, Björin med bara lite över 10.000 – och intar sedan våra platser.

Det är 45 minuter kvar att spela av nivå 7 från dag 1, med mörkar på 200-400 och en ante på 50. Vi öppnar våra förseglade plastpåsar, häller ut markerna, arrangerar dom i staplar, sneglar förstulet på konkurrenterna för att veta vem man ska hacka på och vem man ska undvika. Jag har största eller kanske näst största stapeln vid bordet: främste konkurrenten på den punkten är en ung britt på stol 7, som ser ut som Ken Lennaárds italienske kusin. Hans kroppsspråk gör att jag peggar honom som farlig, trixig, och jag ser att han på samma sätt tar ögonmått på min markerstapel.

Runtomkring oss fylls platserna upp; två bord bort ser jag Daniel Negreanu. Jag tittar upp på de stora skärmarna, där prisstrukturen nu kommit upp: det kommer att bli 80 betalande platser – kan jag överleva 302 konkurrenter är jag i pengarna – och förstapriset är inte mindre än 2.020.000 euro, sanslösa 18,8 miljoner kronor: den största prissumman någonsin i europeisk pokerhistoria. Hela pengapotten är på 8.420.000 euro; bara genom att komma in the money är man garanterad 17.000 euro, motsvarande 160.000 spänn. Kan jag komma på 40:e plats eller bättre har jag slagit mitt personliga vinstrekord på 344.000 kronor från MCOP i Amsterdam.

Tävlingsledaren Thomas Kremser kommer fram till vårt bord: var knappen ska hamna på samtliga bord i lokalen ska avgöras här. Dealern blandar rutinerat leken och lägger upp ett var framför oss: det blir en ruterkung framför Brolin. ”Dealers, the button starts in Seat 4”, tillkännager Kremser i sin mikrofon. Han och hans besättning av floor managers har alla denna dag orange silkesslipsar och de sedvanliga grå kostymerna. Deras eleganta klädsel ser ytterst prydliga ut i havet av kepsar, jackor, hoodies och t-tröjor med en uppsjö av logotyper från olika webbsajter. Och så, klockan 13.13 denna måndag, är matchen igång. I hela lokalen glider solglasögon på, iPods läggs fram, ärmar kavlas upp.

Min första hand är 5-6 osvidat: en saklös läggning. Floppen blir A-K-4, britten som höjde i första rundan betar ut på nytt och de två som synade bakom honom lägger sig.

Redan under nästa giv hör jag en dealer ropa ”Seat open on Twenty!”. Den förste av många har redan stupat på dagens slagfält. Strax efteråt har vi vår första all-in på bord 22: amerikanen på stol 8 och i lilla mörken är den ende som synar stora mörken, stora mörken höjer, och stol 8 kontrahöjer all-in till 11.300. Fransmannen till höger om mig på stol 1 funderar, och slänger sedan sin hand.

Det blir ett tyst, sammanbitet, koncentrerat spel. Bara spridda kommentarer hörs inne i Stjärnsalen, mot bakgrund av det eviga klickandet från marker som rifflestackas.

Knappen har gjort sitt första varv, vilket kostat mig och Brolin 1000 var i ”avgifter” utan att vi varit inblandade i någon pott. Jag har bestämt mig för ett supersolitt spel åtminstone tills jag känt av bordet och fått en uppfattning om konkurrenterna. Strax efteråt gör jag på försök min första syn med A-2 i ruter, en spekulativ hand som bäst, men får lägga den när knappen fyrar in en rejäl höjning.

Ännu ett varv går: på de här nivåerna börjar mörkar och ante att tära rejält på markerstaplarna, men ännu så länge har jag gott om chips och föredrar tills vidare riskminimerande poker framför chanstagande. Strax därefter plockar jag upp J-10 i hjärter från mellanposition, slänger in 1500, och vinner min första pott när alla lägger sig. En stund senare blir det lite drama: Brolin höjer till 1300, fransmannen på stol 1 synar, floppen kommer upp J-Q-2 med de två klädda korten i hjärter, Brolin betar ut igen men fransmannen ställer blixtsnabbt in hela sin stapel, cirka 15.000. Brolin steker en lång stund, men visar sedan upp K-Q i klöver som han lägger. Fransmannen flashar upp K-7 i hjärter. Djärvt, men också en stark läggning av Brolin som kunde ha varit uppe mot ett tvåpar eller A-Q.

Draperierna dras undan: dagsljuset strömmar in i lokalen från de höga, breda fönstren och avslöjar att solen börjat titta fram bakom de uppsprickande molnrevorna.

För andra gången när jag sitter i stora mörken hackar amerikanen på stol 8 på mig, med en höjning från knappen. Jag funderar på omslag, men då vill jag helst ha något som är bättre än 2-5 osvidat: korten åker i mucken och jag gör en mental notering om att försöka vänta in en situation där jag kan ta hand om resten av hans marker. I given efter höjer Brolin till 1300 UTG och jag är den ende som tar syn där jag sitter i lilla mörken, med min första riktigt anständiga hand för dagen: A-10 i ruter. Floppen är 6-K-2 med två ruter. Jag betar utan att tveka 2600, och Brolin lägger sig. Skolexempel på hur man spelar en sådan hand från en sådan position. Min andra vunna pott, yippie. Strax därefter avslutas nivå 7, och utan någon break inleds nivå 8, med mörkar på 300-600 och en ante på 75. Nu kommer det att kosta 1500 per varv att sitta med. Skärmarna upplyser om att vi är 352 spelare kvar.

Jag plockar upp J-J från UTG+2, höjer till 2100, och vinner osett. Nu ligger jag svagt plus för dagen, alltid något. Varje gång det blir en ny nivå, måste man också ställa om sitt reflexmässiga tänkande: man ser många som i början på en ny nivå oavsiktligt gör en höjning som är anpassad till den nivå man nyss lämnat, och nu framstår som ofarlig och därför lockar till syn.

I en pott höjer amerikanen på stol 6 till 1650, och jag tar bara syn från cut-off med A-K på handen. Det blir en drömflopp: A-K-6 i tre olika färger. Han checkar, och jag betar 3350. Han steker en stund och säger sedan ”Easy to get away from” och visar upp Q-Q. Jag väljer att också visa upp min hand: kan vara bra med lite annonsering som sedan förhoppningsvis ska gå att utnyttja.



Hamnarna är fulla med dyra fartyg i Monaco

Britten på stol 7 måste vara ”någon” inser jag, när Ram Vaswani strax efteråt går förbi och hälsar på honom. Sedan slås den shortstackade amerikanen på stol 8 ut, när han kontrahöjer all-in med 8-8 och får syn av A-K som träffar ett tvåpar på brädan. Vi är bara 312 spelare kvar och snittstapel är uppe i 40.480 – det har gått undan hittills i dag.

Det dröjer inte många minuter innan stol 8 blir upptagen igen. In kommer norrmannen Johnny Lodden, med ett långtradarlass av marker: jag uppskattar stapeln till 120.000+. Vi andra hukar oss mentalt. Han höjer till 1800 i den första potten han är med i, och vinner när ingen av oss vågar syna. Reflexmässigt känns det som om det är han mot alla oss andra kollektivt vid bordet.

Nå, strax efteråt vinner jag två potter i rad före floppen, med respektive 9-10 i ruter och J-J, när ingen annan går upp mot mig. Sedan blir jag inblandad i min första pott mot Lodden: från UTG+1 betar jag ut 2100 med A-Q off, och synas av Lodden. Brädan blir 7-3-7-6-8 och vi checkar avvaktande både flopp och turn, cirklande runt varandra som boxare som letar efter en blotta. Efter rivern betar han ut 2100 efter min check, och jag sätter honom på antingen A-K eller en träff på brädan med en spekulativ hand som A-7 eller A-6, och lägger mig. Han flashar upp A-K och frågar ”Du hade A-Q, eller hur?”. ”Det stämmer”, erkänner jag. Aj, är jag så genomskinlig när det gäller Lodden?

Sedan blir det ännu en pott mot honom. Britten på stol 7 höjer till 1700 och både Lodden och jag synar, jag från cut-off med A-K osvidat. Floppen är Q-10-8 med två ruter. Britten checkar, Lodden betar ut 4500, och jag synar med tanke på de implicita oddsen. Britten flyr tillbaka till sin ringhörna, och dealern lägger upp turn: ruter J, som ger mig straighten men också tre ruter på bordet. Lodden betar tveklöst ut 4500: it’s showtime, baby. Jag säger blixtsnabbt ”All-in” och Lodden grinar illa, steker ett tag, men lägger sig sedan. Minuterna efteråt är nivå 8 över. Lodden går förbi min stol, boxar mig lite lätt på axeln, och lägger upp ett varggrin. ”Det er greit, Glimne” säger han med ett visst erkännande, och vi skakar hand. Jag har nu 70.700 i marker, och vi är 289 spelare kvar. Brolin har arbetat sig upp till runt 45.000, och vi går bägge ut på terrassen med utsikt över Medelhavet för att få lite solsken och frisk luft.

Nivå 9: nu är mörkarna 400-800 med en ante på 100, och man har växlat bort alla 25:or under pausen. Det kommer att ligga 2000 i varje pott, innan ens de första korten delats ut. Nivån blir inte många minuter lång, innan en missbelåten Daniel Negreanu vankar förbi på väg mot utgången. ”You out?” frågar jag. ”Yeah, queens against tens”, muttrar han; ännu en utdragning.

Sedan, UTG, lyfter jag upp en prakthand: A-A som jag låtsas steka på en stund och sedan betar upp till 2300. Ingen synar mig. F-n också. Varför kunde jag inte fått den i stora mörken efter två föregående höjningar så jag kunnat smälla in hela stapeln? Den följs av att amerikanen på stol 5 slås ut av Lodden: Lodden höjer till 2200, amerikanen ställer in sina kvarvarande 11.000, och Lodden synar och vänder upp 6-6, Amerikanen lägger fram A-8 i färg, men sexorna står och stol 5 blir tom: ännu ett av de hundratals dramer som utspelar sig denna dag inne i Stjärnsalen. Och bakom ryggen på mig leder ett av dem till att Chris Björin slås ut; han tar en sväng förbi vårt bord, och Brolin och jag sympatiserar med honom.

Det är Lodden som dominerar bordet, hackar, skrämmer oss gång på gång med höjningar upp till mellan två- och tretusen. Sedan kommer en riktig dramahand, bevittnad av en journalister, fotografer och åskådare som vill följa Lodden. Lodden höjer till 2400, britten på stol 7 slår om till 7000, och Lodden steker en stund innan han synar. Floppen är 2-Q-2: britten betar tveklöst ut 8000. Lodden funderar och funderar, medan åskådarleden tätnar. Så, till sist, mumlar Lodden no-limitpokerns två mest dramatiska ord: ”All-in”.

På ett ögonblick har han vänt på situationen. Nyss undrade vi alla vad Lodden skulle ta sig till: nu riktas blickarna mot den stackars britten, som har närmare 60.000 men uppenbart våndas. Minuterna går: jag tycker mig se svettpärlor i pannan på honom. Lodden väntar oberört, stilla som en sfinx. Vi andra sitter tysta och följer dramat. Till sist nästan suckar britten, och säger ”Call”.

Han lägger upp K-K. Lodden vänder långsamt upp sin hand: A-A. Jag tycker mig höra ett kvidande ljud från britten. Turn och river är blanka, och britten reser sig upp, tyst och sammanbiten, skakar som hastigast hand med Lodden, och lämnar bordet. Det tar bortåt en minut för norrmannen att sortera och arrangera monsterpotten i prydliga staplar. Strax efteråt kommer två nya spelare in på de tomma stolarna, varav en svensk på stol 5, och vi är åtta man igen.

Det blir en ny liten skärmytsling mot Brolin: med K-Q höjer jag från knappen till 2200, men Brolin slår om till 6500 från stora mörken. Jag överväger situationen men lägger mig sedan. Sedan blir stol 3 mellan oss utslagen, med en A-J som inte räcker till mot 9-9.



Att det går formel 1-lopp i Monaco kan inte undgå någon här. Många åskådarplatser ska bland annat byggas.

För andra gången denna dag plockar jag upp A-A, givetvis UTG. Jag höjer till 2200 och alla lägger sig fram till fransmannen på stol 1 i stora mörken, och jag tänker ”kontrahöj, kontrahöj, kontrahöj,,,” men till sist lägger han sig. Sedan är nivå 9 över och vi är nu 231 spelare kvar. Jag är nere i 64.100, medan snittet har krupit upp till 54.400. Illa, gapet krymper. Brolin har halkat ned till cirka 34.000.

Mera frisk luft och lite kvällssol; det känns som att komma upp till ytan efter en lång dykning, men sedan börjar nivå 10 med mörkar på 500-1000 och en ante på fortsatta 100. Jag får K-J på cut-off, höjer till 3000 och vinner potten direkt. I den följande given får jag A-Q och synar Loddens höjning till 3000. Floppen är 3-K-7, Lodden checkar och jag betar ut 5500. Han tvekar, men lägger sedan 9-9 som han visar. Jag flashar upp min A-Q innan jag kastar korten och rakar hem potten. Nice to put one over on you, Johnny.

Att sitta med i en storturnering som denna är att leva i timtal i en mycket begränsad värld: den består av bordet och motspelarna, på lite avstånd ett obestämt brus av åskådare och mediafolk, och i ett töcken i fjärran resterande bord och skärmarna uppe på väggen. Man är medveten om att ens överlevnad hänger på förmågan att anpassa sig till situationerna och läsa av motståndarna, allt medan folk en efter en stupar därute i lokalen och genomsnittstapeln är på väg upp för att nafsa en i rumpan. Det är inte att undra på att man är mentalt utmattad när man återvänder till hotellet, och fortsätter att drömma om spelet när man sover.

På en flopp med 8-Q-9 går Brolin all-in och får Lodden att vika ned sig. Sedan blir Brolin och jag inblandade i en potentiellt avgörande hand mot varandra: jag har J-10 i spader på knappen och slår upp till 3000, och Brolin synar från stora mörken. Floppen är A-3-6 med två spader; Brolin betar ut 6500 och jag synar. Turn och river är blanka och vi checkar avvaktande ned det hela vägen. Jag vänder upp min hand, och Brolin sin 6-7 i spader som vinner på ett lusigt par. Vi erkänner skrattande att hade det kommit en tredje spader, hade markerna åkt in och då hade jag i stället haft runt 95.000 och Brolin fått resa sig upp. Ah, så nära…

Mirabile dictu – vilket är latin och fritt kan översättas med ”har man sett på f-n”… För tredje gången denna dag plockar jag upp A-A där jag sitter UTG!! Nu överväger jag om jag ska slowspela handen, men eftersom jag sällan synar före floppen väljer jag en standardhöjning… och för tredje gången vinner jag bara mörkarna och anten. C’est merde, som fransmännen brukar säga.

Klockan 18.30, med en halvtimme kvar att spela av nivå 10, bryter vi för middagspaus. Jag äter av medelhavsmaten, tröstar mig med chokladkaka till efterrätt, tar ett halvt glas rödvin och pratar lite med det manstarka spanska Unibetgänget. Timmen rinner undan alltför fort, och snart nog är vi tillbaka inne i Stjärnsalen för att på nytt testa sittfläsket. Vi är nu nere i 200 kvarvarande spelare jämnt, samtidigt som snittstapeln krupit upp till 63.150. Klockan 19.38 drar matchen igång igen: en utslagen Mats Iremark railar Brolin, Lodden och mig. Jag tar hem första potten med J-6 som jag synar med från lilla mörken. Floppen är ess-hög i tre färger, och både ungraren på stol 3 och jag checkar. Turn är en knekt; jag fyrar in 2600 och han viker ned sig.

På den där halvtimmen rasar vi ned till bara 188 spelare. That’s the good news; the bad news är att snittstapeln nu passerat 67.000, medan jag halkat ned mot 40.000.

Nivå 11 börjar, med mörkar på 600-1200 och fortsatt en ante på 100. Lodden har gått ned i tight mode, och Brolin i ultratight. Jag plockar upp min första anständiga hand på länge: A-J i ruter, och höjer till 3500. Den norrman som efterträtt svensken på stol 5 synar. Floppen är 3-K-8 utan några ruter, men jag fyrar lugnt in 6500; norrmannen frågar hur mycket jag har, och synar sedan. Turn är blank; jag tänker inte busta med A-J som en bluff, så jag checkar eftersom norrmannen visat musklerna efter floppen. Han betar 9500 och jag lägger handen. Undrar vad han hade? Nu har jag bara cirka 37.000 kvar, suck. Strax efteråt får jag som tröst A-K i klöver, höjer före floppen och vinner osett.

Halva nivå 11 går: nu är det bara 175 spelare kvar. En kille går förbi och pratar lite med Brolin: jag hör att det är italienska, som Tomas tydligen behärskar sedan sin tid som fotbollsproffs.

Sedan bryter de upp vårt bord. Jag får stol 4 på bord 4, samlar ihop min ynka markerstapel och ger mig iväg. Sällskapet vid det nya bordet får mig att dra efter andan: Anna Wroblewski på stol 5, Surinder Sunar på stol 7, Luca Pagano på stol 1, Ed de Haas på stol 2, och som inte det vore nog förre världsmästaren Joseph Hachem på stol 3, närmast till höger om mig. Samtliga inklusive den okände på stol 8 är högstackade. Tala om tough company. Den ende som har färre marker än vad jag har är en landsman, Torbjörn Jonsson på stol 6.

Into the fire. Jag hälsar artigt på de andra, hänger av mig kavajen och slår mig ned. Snacket vid bordet är snärtigt, humoristiskt, och domineras av Joe och Anna. Jag frågar henne hur det kommer sig att hon har ett så polskt efternamn med ett så asiatiskt utseende, och hon svarar att hon är född i Vietnam men adopterad: ”Nobody wanted me”, säger hon med ett skyggt leende.

Jag hittar strax 5-5 och synar, medan lilla mörken lägger sig och Luca Pagano i stora mörken knackar ned det. Floppen är en höjdare: A-Q-5. Han checkar, och jag betar 3500 som han synar. Turn är Q som ger mig kåken. Jag ber till pokergudarna om att han ska ha A-K eller K-Q; han checkar, och jag ställer blixtsnabbt in hela stapeln. Pagano steker länge. ”You call me, it’s gonna be all over, baby”, säger jag i ett försök att reta honom till syn, med det berömda citatet av världsmästaren Scotty Nguyen. ”Be over for whom?” frågar de Haas skämtsamt. ”The hand, that’s what”, replikerar jag och rycker på axlarna. Pagano ogillar situationen, det märks; men till slut lägger han sig tyvärr. Nu har jag ganska exakt 40.000.

Sedan kommer en giv mot Hachem, som höjer till 3500 från lilla mörken och jag synar honom med 6-6. Floppen är 4-7-J. Han betar ut 6000, och jag funderar på omslag men tar syn. Turn är blank; checkar han kanske, kanske jag ställer in; men han betar över 10.000 och jag viker ned mig. Nu har jag bara 29.500 kvar.

Nivå 11 avslutas med en en paus, och sedan tar nivå 12 vid med mörkar på hisnande 800-1600 och en ante på 200. Nu är vi bara runt 150 spelare kvar. Jag är riktigt, riktigt shortstackad, men kan jag bara få till en uppdubbling så… med 7-7 minihöjer jag till 3500 från UTG+1 och bara de Haas på stol 2 och i stora mörken synar mig. Floppen är magnifika 4-7-J, och han checkar. Jag rycker på axlarna och ställer in, och hoppas på att han ska se det som ett desperat stöldförsök och syna mig i kraft av sin jättestapel; han steker ett tag men lägger sig sedan. Tusan också. Skulle jag också ha checkat?

Joe Hachem vänder sig till mig och säger halvt berömmande och halvt skämtsamt: ”Vet du, ingen annan har varat lika länge på den där stolen som du har gjort hittills.” ”Rena katapultstolen, va?” svarar jag och han nickar glatt.

Sedan får jag A-J och höjer till 4400, och bara Sunar synar mig. Floppen är 4-7-Q och vi checkar bägge. Turn är J och jag ställer in ännu en gång. Sunar ser irriterad ut och viker sig. Sedan får jag Q-J i spader i positionen före cut-off, höjer till 4200 och vinner osett. Mellan varven och de spelbara händerna äter dock mörkar och ante duktigt på min lilla stapel.

Jag letar hela tiden efter chansen att dubbla upp, och när jag till sist hittar J-J hoppas jag ha fått den. Hachem höjer till 4000 före floppen, och jag tar syn. Sunar tvekar ett tag, men synar även han.

Floppen är 4-8-9: ingen dålig flopp för mig, eftersom den ger mig ett överpar och ett bakdörrsdrag till en stege. Hachem betar ut 12.000 och jag degar blixtsnabbt in mina kvarvarande 23.400. Sunar stönar, men synar till sist varpå Hachem också gör det. Nu eller aldrig: jag ber till pokergudarna om att Hachem ska ha A-9 eller A-8 eller A-K och ha fortsättningsbetat, och att Sunar ska ha ett stegdrag som kommer att misslyckas. Vinner jag här, om pokergudarna är mig nådiga, kommer jag att ha mer än tripplat upp till nästan 90.000 och då är jag nästan garanterad att ta mig till in the money.

Turn är en dam, som ger mig hålstegedraget. Hachem betar ut över 50.000 och Sunar kliver av. Showtime: jag lägger upp mina J-J och Hachem visar…



Det är en fördel om man inte är höjdrädd här

… K-K. Shit. Nå, jag kan fortfarande klonka: J eller 10 och jag är back in business. Sex outs. Jag försöker visualisera en vacker, underbar knekt på rivern, men dealern rullar upp ett blankt kort och jag har nått vägs ände. Jag är utslagen ur EPT-finalen, på runt 130:e plats enligt skärmarna. Så nära pengarna ändå, men pokergudarna ville annorlunda. Det känns som en slags tröst att det krävdes en världsmästare för att få ut mig. Jag tar Hachem i hand, önskar alla lycka till och tackar för sällskapet, och samlar ihop mina saker. Jag känner mig tom invärtes, sliten, trött efter 17 timmars spel.

Lina Olofsson och en annan svensk journalist kommer rusande för att höra hur det hela gick till, och jag berättar. Sedan släntrar jag bort till Brolins bord, lägger en 50-eurosedel framför honom och önskar honom lycka till. Han ger mig några tröstande ord, och jag släntrar ut ur Stjärnsalen, hem genom de nattomma gatorna till mitt hotell, och lägger mig.

Men på näthinnan innan jag till sist somnar kan jag inte låta bli att föreställa mig ett annat slut på den sista handen: en knekt på rivern, en drös med marker som föses över till mig, och sedan autostradan fram till en plats i pengarna. Nå, det kommer flera turneringar i livet!

DAN GLIMNE

Anthony Chatelain kom precis i pengarna förra året, med bara tre antar kvar. Siktar på repeat performance i år.

Anna Wroblewski är tyvärr redan utslagen, och det sänker ljudnivån i lokalen kanske 10-15 %. I går var det riktig låda på bordet där både hon och Joe Hachem satt samtidigt. Yviga gester och Thomas Kremser, turneringsledaren, gick två gånger över för att han trodde att det var bråk på gång.

Schweizaren Andreas Fluri låg nia inför i dag. Hans största tidigare merit är att ha vunnit en sidoturnering vid EPT Köpenhamn 2006.

Boris Becker spelar för Pokerstars och åkte ut ganska tidigt i huvudturneringen. Han krossar däremot i sidoeventet med buyin på 500 euro. Den gamle tennisidolen är chipleader med 23 spelare kvar.

Anders Hoyer Berg från Norge började blygsamt på plats 81, och just nu vet vi ärligt talat inte riktigt vad han har, men så här ser han ut i alla fall.

Vi missade att skriva det, men sedan en kvart är det nivå 14 som gäller, med mörkar på 1200-2400 och 300 ante. 94 spelare är kvar och det är alltså snart bubbla...

Eli Elezra ser ut att vara bust. Det går bättre för Gerasimos Deres som är uppe på 120 000 och därmed är bäste svensk för tillfället.

Alexia Portal, fransyska och skådespelerska som är ganska känd i sitt hemland men inte internationellt.

Torbjörn Jonson, en av bara fyra kvarvarande svenskar. Förhoppningsvis tar sig alla fyra till finalbordet, men oddsen är inte direkt jätteljusa...