Poker och känslor
Folk som visar känslor är i mina ögon, allt som oftast, väldigt sympatiska och levande människor. Sättet vi är konstruerade på är väldigt skiljande. Vi visar och känner känslor i varierande grader, precis som vi yttrar olika sorters känslor. Mina dominerande känslouttryck är glädje och sorg, vilket jag skulle vilja påstå är tämligen harmlösa. En del människor tenderar att bli skrytsamma, bittra eller ilskna, vilket sällan påverkar omgivningen på något vidare gott sätt.
Vid pokerbordet kan man se många olika typer, men utifrån egen erfarenhet så är gemene pokerspelare väldigt emotionell och känslosam (det ska tilläggas att jag inte spelar Super High Rollers med Justin Bonomo, Martin Jacobson, Dan Colman, et c, där känslor i princip inte existerar). Utanför pokern är många å andra sidan väldigt stabila och kyliga samt har inte samma benägenhet att visa känslor.
Jag är en extrem känslomänniska i det verkliga livet även om jag inte är en högljudd sådan. Vid pokerbordet försvinner dessa känslor för mig. Jag reagerar inte vare sig jag vinner eller förlorar en stor pott, har otur eller tur, inte heller om jag tittar ner på 2-7 varje hand i tre timmar eller om jag floppar nöten varje hand. Detta handlar främst om den psykologiska delen, jag kan definitivt känna adrenalinkickar, bli lite darrig eller kanske svettas lite extra. Detta handlar dock inte om att jag påverkas känslomässigt, det handlar mer om att jag har dessa symptom överlag. Jag insåg tidigt att jag inte skulle gå all-in på att utbilda mig till kirurg eller ställa upp i plockepinn-VM. Som pokerspelare är det hanterbart, även om jag självklart önskar att jag vore "stadigare på näven"!
Att våga visa känslor är ett tecken på styrka i det verkliga livet, men vid pokerbordet är förmågan att hålla känslorna i styr det sanna styrketecknet.
