"Konsten att bluffa utan att visa"
Mitt pokerår har varit lite speciellt. Aldrig någonsin haft såhär usla onlineresultat, samtidigt så har jag aldrig gått såhär bra live. Däremot så har jag rent historiskt tjänat betydligt mer online än live.
Jantelagen, du får ursäkta mitt beteende nu, men jag är fruktansvärt bra på att hålla mig ifrån gnäll och skylla på otur. Jag ser ingen mening med att älta oturshänder eller att dra bad beat stories. Jag försöker tänka positivt när jag spelar och kritiskt i efterhand.
Personligen anser jag mig vara en bra pokerspelare, men jag saknar uppenbarligen mycket eftersom jag inte nått upp till någon världsklassnivå. Årets onlinebesvikelser kan till viss mån handla om "otur" i viktiga lägen, men det är främst dålig bank roll manegement och någon form av bristande kunskap som är orsaken till de negativa resultaten. Swingsen är generellt ganska rejäla när det kommer till MTT's (Flerbordsturneringar med stora startfält).
Beträffande livepokern har det gått otroligt bra. Jag känner att jag gör få misstag och har givetvis också sprungit enormt bra. Men jag har haft min beskärda del av hopplöshet i livesammanhang genom åren och då har jag mer eller mindre accepterat att det är en del av spelet och gratulerat motståndaren.
Jag är medveten om att titeln och texten hittills varit totalt osammanhängande, men nu blir det ändring på det. Ärlighet i livet är enormt viktigt för mig, men i pokerstridens hetta måste man ta fram sin inre "Amarillo Slim" ibland och ge motståndarna ett totalt motsatt intryck av hur du i själva verket spelar. När det kommer till att göra heroiska, men välgenomtänkta bluffar som lyckas så ger det mig oftast mer njutning att "mucka" handen och leva vidare på min trovärdighet än att förnedrande slänga bluffen i ansiktet på motståndaren. Ibland kan jag inte låta bli, men mestadels så gillar jag att hålla mina bluffar hemliga. Frågan är bara om det går att fortsätta efter att jag nu kommit ut ur garderoben som en lögnare, bluffmakare och/eller "hustler".
#nopicturestoday
