Sören Lundgrens Pokerblogg

Häng med på Roadtrip - Del 1

Att USA är roadtrippens hemland är det nog ingen som ifrågasätter. Otaliga är alla vägar som går kors och tvärs över den stora kontinenten. De tar dig över höga klippiga berg och ner i djupa döda dalar, genom ökenlandskap och öde slätter, längs milslånga raksträckor bokstavligen så långt ögat kan nå. Route 66 är en klassiker, PCH som står för Pacific Coast Highway är en annan. Och att bila från östkust till västkust är något som det gjorts både film och musik om, och många amerikaner berättar gladeligen om hur de minsann packade ihop allt vad de hade och drog iväg med bil till drömmen i väst - California, Los Angeles och “The Hollywood Dream”.  

Det ligger som en film-liknande mystisk och spännande aura över att dra iväg på roadtrip. Iväg till det okända, genom nya landskap och andra världar. Vad väntar efter nästa kurva, i nästa lilla stad eller vid resmålets slutmål? Du har tid att nostalgiskt gå igenom ditt förflutna, grubbla över ditt nuvarande liv och drömma om det som väntar i framtiden.

En lång och planerad roadtrip kan vara ett äventyr för livet, och ge dig minnen och upplevelser som du aldrig får om du reser på annat sätt. Man kan också dra iväg på en liten impulsiv och snabb mini-version, dock ändå en roadtrip.
Det gjorde jag förra veckan.

 

 

4 dagar ledigt - när hände det senast?

 

Då jag jobbar på 2 olika ställen (The Orleans Casino & T-Mobile Arena) så händer det inte så ofta att jag har mer än 1 dags ledigt i rad. 2 är skönt, 3 är fantastiskt, men att ha 4 är något som jag knappt minns när det hände senast. Så när jag läste schemat på söndags-kvällen och insåg att jag skulle vara ledig onsdag till lördag, så började jag planera min lilla efterlängtade mini-semester. Upp till Tahoe och åka lite skidor var något som jag funderat på och längtat efter länge, och nu hade jag läget. Men... skulle jag inte kunna göra något mer? Tiden var knapp att hinna få ihop några extrema planer, men något kul ska vi nog kunna hitta på... Ska jag hyra bil? Vart ska jag köra? Vad behöver fixas? Vill någon åka med? Det senare var alldeles för kort tid för att räkna med, och jag skulle ju dessutom besöka mina gamla vänner i Tahoe, så det fick bli en tur på egen hand.

Jag jobbade tisdag kväll till tidig morgon på onsdagen, och efter 5 timmars sömn så packade jag in skidor och annat i Mustangen och gjorde mig klar för avfärd. Kaffe-termosen var fylld, yogurt och andra nyttiga saker i kylväskan, musiken planerad (stereon i bilen har lagt av, så det fick bli mobil och hörlurar) och jag var klädd i bekväma kläder att köra i.

Jag bestämde mig för att “Dokumentera” hela resan, och skapade ett album på facebook och tänkte ladda upp bilder allt eftersom resan fortlöpte.

Ready to go

Sen drog jag iväg.

 

 

Las Vegas - South Lake Tahoe = 711 km

 

Beräknad restid är 7 tim och 15 min, men lite snabbare brukar det oftast gå. Hastighetsgränsen skall man respektera, men då man kör på milslånga raksträckor på fin motorväg, så är det svårt att inte fuska lite med farten. Under 7 timmar, med ett eller två kortare stopp för mat o bensin ska gå bra. 

Jag har kört upp till Tahoe ett antal gånger nu, men varje gång så förundras man över landskapet man passerar. Du hinner knappt lämna stadsgränsen innan man möts av berg och ökenlandskap - jodå, Las Vegas ligger verkligen i öknen, och det blir mer tydligt då man kör ur stan såklart.

Mindre än en timma norr om stan så passerar man stora militära områden. Inhängnade flygfält, baracker och byggnader dyker upp utmed vägen. Pansarvagnar, militärflyg, truckar, kanoner och militär-jeepar fyller upp stora fält längs bergssidorna. Att Amerika har världens största armé är välkänt, och det är inte utan att man förundras lite över hur stor apparat detta är över hela landet.

 

Vad döljer sig uppe i bergen? Vad gör dom egentligen på dagarna här? Tankarna far igenom mitt huvud när man passerar. Egentligen vill jag nog inte veta, då jag är trött på krig och elände i världen.
“Jaja” tänker jag, släpper händerna från ratten och styr istället med knäna, och försöker att inte spilla då jag häller upp min första lilla kopp kaffe. 

 

 

Area 51

 

Militären ja. Det är bara 1 timma och 15 minuter till Area 51. Eller rättare sagt “Area 51 Alien Center” som det heter. Det är bara en rastplats, bestående av nåt casino (såklart), några restauranger och småbutiker med souvenirer från denna mytomspunna plats.

Area 51 ligger inte långt härifrån, och man kan skymta bebyggelser och ljus mm på bergsluttningarna i väster. Jag har tänkt många gånger att köra upp så nära man kan, tills man inte får komma längre, men jag har alltid stannat vid bara tanken. Det är ju inte så mycket att se egentligen, mer känslan av att vara “nära” något som ingen normal människa vet något om.

Allt är hemligt om denna militära forsknings och utvecklingsplats. Varje morgon lyfter det ett flyglan från Las Vegas, till synes ett helt normalt reguljärt flygplan, men som inte finns på avgångs-listor eller officiella tidslistor. Resenärer som ser ut som du och jag går på planet, och ingen lägger märke till detta om man inte vet vad som pågår. Flyget går till Area 51, och fylls med arbetande människor som jobbar på denna plats. På kvällen landar samma plan i Vegas igen, och resenärerna blandas med ovetande turister. Att Area 51 egentligen inte ligger där det offficiellt “ligger” är ett annat rykte som troligtvis stämmer. Historierna går om underjordiska tåg som reser till en hemlig plats längre in i öknen och bland skymmande berg, där det “riktiga” Area 51 finns. Platsen där det en gång fångades en riktig Alien från ett UFO.... Sanningen om det kan ju diskuteras såklart.

 

Area 51

Jag stannar till och rullar ner rutan, knäpper ett kort och är snabbt ute på vägen igen.

 

 

Ändring i schemat redan efter 2 timmar

 

Min plan var att anlända till Tahoe vid 7-tiden, så jag kunde besöka Lakeside Inn Casino för en trevlig kvälls-turnering på mitt gamla favorit-ställe när det gäller poker. När dagens teknik talar om för dig exakt när du väntas anlända till din destination, så insåg jag att jag inte kommer att hinna i tid om jag inte körde i 140-150km/h nonstop. Så jag saktade istället ner och tog det lite lugnare. Poker fick det bli senare i veckan.

Istället tar jag mig tid att stanna till och knäppa ett kort på en växt, som också är namnet på ett av i mitt tycke de bästa albumen som någonsin spelats in.

 

The Joshua Tree

The Joshua Tree.

 

 

Beatty 

 

Bara en halvtimma efter Area 51 så kommer man till Beatty, en gammal och sliten liten by utmed vägen. Här finns 2 eller 3 casino (minst), ett par camping/rast-platser och gamla affärer och annat. 

När jag kör in i byn så hittar jag den gamla mannen sittandes på samma stol han gjort varje gång de senaste 2 åren jag kört här förbi. Han har någon slags lopp-marknad med allt från bilvrak till glas-prydnader och annat skräp. Då jag passerar så slänger jag en blick på andra sidan vägen, och ser den vådliga husbilen med släp som parkerat där. På släpet står en lyxbil (Porsche eller Jaguar, möjligtvis en Chrysler), och jag vänder om på vägen för att knäppa ett par kort på detta tydliga bevis på skillnaderna mellan fattig och rik i USA - Ena sidan en fattig man säljandes skrot på loppis, andra sidan ett ekipage med lyx och flärd i överflöd.

Old Man

Ekipage

”Undrar vem som är lyckligast” tänker jag och kör vidare genom byn.

 

När man kört ur Beatty så är det bara ett par minuter tills man ser ett gammalt vrak av ett propeller-flygplan ståendes på en åker brevid en grusparkering. Jag har stannat här förr, och det var inte förrän 2:a gången jag insåg att planet är en “reklam”-skylt för att få nyfikna människor att stanna, och se den verkliga skylten till platsen bredvid. Här ligger nämligen ett horhus, eller “Brothel” som de kallar det här. Prostitution är som bekant lagligt i staten Nevada, och dessa Brothels finns utspridda här o där. Dock inte i Las Vegas, för i STADEN Las Vegas är prostitution olagligt. Städer och kommuner har olika lagar, och därför är dessa Brothels belägna ute på öde landsbygder runt om i staten.

 

Brothel

Jag gör en u-sväng och kör tillbaka då jag inte hann att se skylten som kommit upp över vägen upp till de slitna gamla byggnaderna. “Out of business” står det och jag förundras över att det i dessa trakter någonsin funnits någon business över huvud taget...

 

 

Goldfield - En riktigt Vilda Västern Stad

 

Nåväl. “Staden som gud glömde” har jag själv döpt den till. Det är kanske lite elakt att säga så, men då jag kör igenom denna stad “Goldfield”, som ligger knappt halvvägs på resan, så känns det verkligen så. Tänk dig en gammal vilda västern-stad, en sån som du ser i filmer. Addera lite elektricitet, en hög (flera högar) med skrotade bilar, obebodda ruckel, och så adderar du en asfalterad väg igenom det hela. Svårt att beskriva, men ungefär så. Och staden har en intressant historia.

Här växte en stad snabbt fram i början av 1900-talet, då man år 1902 fann guld i trakterna. En riktig guld-grävar stad alltså, och 1904 kom ingen mindre än Wyatt och Virgil Earp till staden. Virgil var Deputy Sheriff, och Wyatt sägs ha jobbat i stadens casino. Staden växte fort, och här bodde upp till 30.000 människor till 1910 ungefär, då guldet började ta slut och människorna drog vidare till andra “Boom-towns”. Någon gång under 1920- 30-talet så inträffade en explosion när någon gjorde hembränt, “Moonshine”, och detta orsakade en stor brand som ödelade stora delar av staden. Många hus och ruckel står kvar öde än idag, och numera bor det ungefär 200 personer här. Men den äkta Vilda Västern lever kvar, och historien vilar som en ande över staden.

Jag filmar lite genom rutan när jag kör genom stan, och ökar farten då jag kommer ut på de öppna vidderna igen. Cruise control på 79miles/hour, och jag häller upp kaffekopp nummer två för dagen.

 

 

Tonopah - En del av poker-historien

 

Strax efter Goldfield och nästan exakt halvvägs på resan, ligger staden Tonopah. Vi är nu uppe i bergen som går genom Nevadas öken, och guld och silver-ådrorna var här en gång drömmen för många. Till Tonopah kom år 1902 en kille vid namn George Wingfield, en då 24-årig pokerspelare och dealer av spelet Faro. Han var framgångsrik vid borden, och här kan vi snacka om Bankroll-managment. Han spelade ihop en summa pengar på stadens salooner, och investerade sedan detta i ett guldgrävar-bolag. År 1904 hade hans förmögenhet växt till 2 miljoner dollar, och 1906 var han delägare i banker och guldbolag i Tonopah och Goldfield, värda över 30 miljoner dollar. Han insåg snabbt att guld och silverådrorna var på väg att sina, och drog till Reno och satsade på fastighetsmarknaden och Casinon istället. George Wingfield gick från dealer och pokerspelare till att bli Nevadas rikaste man på 5 år. 

 

Hursomhelst, i Tonopah lever idag över 2000 personer. Samma historiska guldgrävar stad som Goldfield, men här finns alltså mer liv och rörelse. Mest beroende på närliggande militära anläggningar (här var det förr mycket tester med atombomber, senare även basen för utvecklandet av flygplanet Lockheed F-117 Nighthawk), men också för att det i trakten byggs en av världens mest högteknologiska sol-energi projekt.

Men visst snackar vi spökstäder så har vi definitivt en i Tonopah. I staden finns Mizpah Hotel, som finansierades av G. Wingfield och stod klart 1929 och då som Nevadas högsta byggnad (5 våningar). Mizpah Hotel sägs vara ett riktigt “Haunted House”, med historien om spöket “The Lady in Red” som sägs besöka hotellet då och då. Detta har till och med varit med i tv-programmet “Ghost Haunting” på Travel-chanel.
Här ska jag minsann inte sova över tänker jag för mig själv. 

 

Jag stannar dock vid en av de välbesökta bensinmackarna i stan. Tanken måste fyllas på, andra ska tömmas, och jag passar samtidigt på att köpa mig en Subway-macka. Denna äter jag upp medan jag kör, och sköljer ner den med kopp nummer 3. Koppen är locket till termosen, så det blir inte så mycket varje gång, men...vad vore livet utan kaffe?

 

 

Mörkret faller

 

Sista 2-3 timmarna av resan går av bara farten. Mitt ute i ingenstans passerar jag ännu ett Brothel, men bara en knapp timmas väg senare kommer jag till Hawthorne, och kopplingen mellan Militär-anläggningar och Brothel är lätt att göra.

I Hawthorne ligger nämligen världens största lagrings-ställe för ammunition och explosiva ämnen, bomber, raketer och annat därtill. Hawthorne Army Depot täcker en yta på ca 59.000 kvadratmeter, och består av över 2100 bunkrar. Här ligger alltså en stor del av den amerikanska armens reservlager när det gäller ammunition. Träningsanläggningar, utvecklings-stationer och militära centraler. Under fredstid är det mindre aktivitet här sägs det, men har inte Amerika varit i ständiga krig de senaste 100 åren typ?
“Hmm” funderar jag... Hur bevakas en sån här plats? Luftanfall? Långdistans-robotar? Tankarna far genom mitt huvud och jag ler när jag tänker på att kasta ut en brinnande tändsticka genom rutan. Äh, så lätt är det ju inte, men som sagt, jag ler åt mina tankar.

När man sitter ensam i en bil i över 7 timmar så hinner man fundera på en hel del. Skämt eller allvar, sanning eller bluff. Och visst har vi löst många problem längs vägarna genom åren, det får vi nog alla hålla med om.

 

När jag närmar mig South Lake Tahoe och kör upp för berget längs serpentin-vägarna, så börjar det ligga snö på marken runt omkring. Det är också numera mörkt, och jag har tappat räkningen på antalet kaffekoppar. Jag häller upp det sista ur termosen och tänker med glädje på morgondagen. Då ska det åkas skidor! 

 

 

Nu skulle det handla om roadtrips

 

Min skidåkning och annat får det berättas mindre om. Men visst, jag anlände fint på kvällen till Matt & James, bröderna jag bodde tillsammans med förra året. Kul återseende med gamla vänner, och vi drog till en klassisk skidort-logde/bar för lite kvällsmat. En öl satt som nötfärgen på rivern, och jag somnade sedan gott i soffan. Skidåkning väntade som sagt.

 

Torsdagen blev det tidig morgon med gott humör. Solen sken från blå himmel, och skidåkningen blev perfekt. Först åkte vi på Nevadasidan av berget, sen gled vi över till eftermiddagssolen på California-sidan. En öl i solen, jag passade på att bränna mig rejält i ansiktet såklart, och vi avslutade med en utsökt after-ski under gondolan nere i Tahoe. Heta kycklingvingar och lite annat tilltugg, en öl till och en Fernet Branca. Sen slocknade jag gott på soffan i någon timma, innan det var dags för födelsedags-middag med Matt och hans vänner.
Det blev inte mycket sömn den natten, då jag drog till Harveys Casino och stärkte resekassan genom att vinna lite på 4-8 Limit Holdem Poker. Lösa och oförståndinga turister hade inte turen med sig, och man vann de potter man skulle. Gott med lite extra bensinpengar!

Skidor

 

Fredagen spenderade vi på Sierra Mountain of Tahoe, en skidort en dryg halvtimma söder om stan. Lite mindre men riktigt skönt. Vädret var helt kanon, nästan för varmt faktiskt. Det blev lite slush-puppie snö i slutet, men vad gör väl det. Det var med gott humör jag avslutade 2 dagars underbar skidåkning med en planerad poker-turnering på Lakeside Inn.

Lakeside Inn

 

Jag spelade faktiskt bra trots att man var lite sliten och väderbiten, och låg efter 5 nivåer på 2:a plats. Chipleader satt till vänster om mig, och då jag hittar AhKh när det är foldat till mig i Small Blind, så höjer jag 4bb. Chippien som alltså sitter på Big Blind slår om All-In.

Vad kan han ha? Nåväl jag slänger aldrig en AK suited här, och jag synar. AK mot JJ och en klassisk duell mellan chippie och chip-tvåa. Floppen visar ett A i fönstret och jag är för en tusendels sekund glad. Men så ser man en usel J också, och det är ridå. Turn är en K, och man får ju några outs, men tyvärr är det slut för den här gången.

 

Poker

Jag hade ändå trevligt med gamla bekanta i pokerrummet, och hoppas på en återkomst och bättre tur en annan gång. Nu skulle jag hem och sova, och ladda för morgondagen.

 

 

Uppe före tuppen

 

Jag fick nog 6 timmars sömn tror jag, men jag var klarvaken ändå när jag gick upp vid halv 6-tiden, en halvtimma före soluppgång. Efter att ha tankat bilen och termosen nere i stan, så gled jag sakta ut ur Tahoe för den här gången, precis lagom för att fånga morgonsolen som steg upp över bergen. Att köra upp över bergskammar på krokiga serpentin-vägar och se solen krypa upp över snötäckta berg på en blå himmel är riktigt fint.

Sunrise

Gammalt kort, men ungefär så såg det ut.

 

Sunrise

Detta tog jag på väg upp över bergen. 

Åka bil på nya vägar görs helt klart bäst i dagsljus.

 

Nu bar det av på nästa etapp i min lilla roadtrip. 

 

 

Fortsättning följer.

Kommentera

Bli först med att kommentera!

Sören Lundgrens Pokerblogg

Sören Lundgren

Sören är en erfaren skribent inom pokervärlden och kom till pokerns hemstad Las Vegas redan för nio år sedan. Därifrån bloggar han om sitt vardagsliv som svensk i USA, sitt egna pokerspel på de lokala kasinona i sin närhet, samt sjävklart ett och annat galet Vegas-skvaller.

Sveriges bästa

Pokerbloggare