Aj aj aj
I torsdags lovade jag Mr Erik att skriva lite i bloggen till helgen. Inte för att han frågade, utan för att jag kände att det var dags att skriva ett inlägg. Senast jag skrev var före jul, dryga 2 månader sedan, och jag har väl lite dåligt samvete det får jag erkänna. Och nu har jag äntligen lite motivation.
Nåt annat jag har är ett avslitet korsband.
Amerika är sig likt
Det är söndagskväll och jag har inte ens rört pokerklienten idag. Det har faktiskt inte blivit så mycket poker alls under året hittills. Men det har sina orsaker. Största anledningen är väl såklart prioriteringar, men även yttre omständigheter har spelat in. Förhoppningsvis kan jag plocka upp spelet där jag lämnade det - på topp. Men jag vet faktiskt inte hur mycket det blir. Jag har fått lite annat att tänka på.
Över julen fick jag nog av min amerikanske polare. 12 års lögner och amerikansk skit, fick mig att ge upp en gång för alla. En gemensam vän jag o Ryan hade, nämnde en gång ett träffsäkert uttryck: “Its fun to spend a day with Ryan, but after that you need 2 days away from his lies and behaivor.” Och det stämmer verkligen perfekt.
Jag ska inte gå in på detaljer såklart, men jag tror vi alla någon gång i livet har fått säga tack o hej till någon som vi kallat för vän. Man behöver ibland se över och välja vem man umgås med, och om det finns personer i din omkrets som bryter ner dig snarare än lyfter upp dig, ja då bör man ta sig en funderare. Jag har varit väldigt överseende med hans beteende genom åren, men till slut fick jag nog. Livet går vidare utan honom.
Jag har i en tidigare blogg nämnt om hur baksidan av amerika ser ut. Åtminstone en del av den, det krävs en hel bok för att berätta allt jag fått lära mig. Men att vardagslivet i USA är fyllt av förskingring, lögner och svek, bedrägerier och ren dumhet, det är ingen hemlighet. Och jag fick nya erfarenheter av detta över jul och nyår, då jag var på väg att börja jobba för hockey-klubben här i stan. Som vanligt är det mycket snack och liten verkstad som gäller här, så det rann ut i sanden.
Jag har sagt det förr, och säger det igen. USA har ingen organisation i grunden för att lyckas på elitnivå när det gäller hockey. Och med det menar jag att få fram ett fungerande landslag som vinner titlar. Vi lär få vänta på ett nytt “Miracle on Ice” a la 1980.
Skidåkning när den är som bäst
Nåväl, vi fick en massa snö och jag åkte en hel del skidor i januari. Men så hände det tråkiga, närmare bestämt på torsdagen den 28 januari. Efter att ha tränat puckelpist ett tag, var nästa steg att hoppa och göra trix. Och man ska kanske inte göra det när man är 40+, men är man enveten så är man. Jag kraschade i ett hopp, och drog korsbandet. Aj aj aj. Skidsäsongen därmed över förmodligen, och vi var knappt halvägs. Surt och irriterande såklart. Men jag klandrar bara mig själv, och man får ta det. Efter att ha spelat 27 säsonger hockey så har man vant sig att ha ont ibland.
Nu vet jag inte om korsbandet är helt eller delvis av, men det ser ut som att det är Grad 2 på en 3 gradig skala. Operation ska inte vara nödvändigt, åtminstone tyder symptomen på det. Men vem fan vet - här har jag ju ingen sjukvårdsförsäkring (pokerförbundet kanske kan fixa det haha), så det har inte blivit något besök till någon läkare. Tur att internet idag har djupt genomgående information om allt, till och med korsbandsskador.
Så februari har varit väldigt stilla, med högläge på knät, och bara vila. Kanske perfekt för poker tänker Du, men man tappar fokus när man är halvt invalid, och måste hoppa på kryckor till toa, kök och kaffekokare. När man dessutom inser att skidsäsongen förmodligen är över, och man kanske borde dra tillbaka till Vegas (eller Sverige), så är det svårt att koncentrera sig på poker-grinden. Man får annat att tänka på liksom.
Det har gått lite dryga 3 veckor sen olyckan, och jag har precis börjat gå kortare sträckor utan kryckor. Känns jävligt ostabilt får jag säga. Och musklerna i lår och vader har ju vilat hela tiden, och därför är man lite seg där också. Men jag ser positivt på läget. Jag har försökt hitta tecken på att korsbandet skulle vara helt av, och ena dagen känns det så, medan nästa verkar det bättre. Så tiden får utvisa. Enligt all information tar en skada som denna 4 till 12 månader att återställa helt. Och man bör köra mycket sjukgymnastik. Så jag har börjat lite lätt, och tänker köra en upptrappning på övningarna i morgon, så får vi se hur knät svarar.
Själv har jag satt som mål att jag vill stå på skidor innan de stänger nån gång i slutet på april...
Ski Bum Bummer
En av mina hobbys jag har är att fotografera och filma. Att redigera film är också skoj, så jag hade tänkt mig att göra en enkel skidfilm. Jag hade redan börjat rita på ett litet manus, och hade skjutit lite film med telefonen för att träna. En riktig kamera var utsedd, och jag var på väg att trycka på “beställ-knappen” då olyckan var framme. Men skam den som ger sig. Så med lite självironi och glimt i ögat, så satte jag ihop en film av det material jag hade.
Du kan se min skid-film här:
(OBS går inte att se på vissa telefoner och plattor i sverige tyvärr. Men från datorn går det fint)
De närmsta veckorna får utvisa vad som händer med poker och karriär framöver. Att lämna vänner och bättre jobbmöjligheter i Göteborg, och flytta till Åre/Sälen för att åka skidor en vinter låter ju skoj. Men då olyckan är framme och skidsäsongen över, så är en flytt tillbaka till Götet inte långt borta.
Ungefär så känner jag med Tahoe och Vegas.
Tills nästa giv - Ha de gott.
