I rörelse
En kväll för några år sen satt jag och spelade $1-2 NL Holdem på Red Rock Casino, och jag hade köpt in för minsta inköp $100 dollar. Max inköp var $300. Jag hade en ok kväll, och var snart uppe på ca 250 dollar, då jag ser henne sitta på ett annat bord bredvid.
Vad gör HON här? Med en MONSTER-stack! Jag räknade staplarna och fann att hon hade nästan 3000 dollar framför sig. Hur kunde hon bygga från 300 till 3000 bara sådär? Nog för att hon är bra, men SÅ bra?
Jag bad om att få byta bord.
Efter ca en halvtimma fick jag en plats vid det åtråvärda bordet. Med exakt 211 dollar i stacken satte jag mig ner, och hamnade i stol 4, 2 stolar till vänster om denna intressanta tjej. Perfekt, nu kunde jag spana in henne hur mycket jag ville...
Nu är det inte som du tror, det har inget med kille-tjej trams att göra. Nej här gällde det poker. Tjejen jag pratar om var nämligen ingen mindre än WSOP-E vinnaren från vårt grannland i väst, Norges stolthet i poker, Annette Obrestad. Detta var under tiden hon var en ny “Superstar”, och de flesta visste såklart vem hon var.
Och hon satt och spelade 1-2 NL Hold´em på mitt lokala casino i Vegas.
Jag hade intervjuat henne redan året före i Rio´s lokaler, och hon kom faktiskt ihåg mig. En trevlig pratstund följde, samtidigt som vi självklart spelade poker. Lite stolt är jag faktiskt över att hon senare gav mig skulden till att hennes rush slutade. Andra vid bordet hade glömt bort att spela poker, och var mer star-struck än jag, och mellan foto och autografskrivandet så lurade hon av dem pengarna hur lätt som helst. Men jag ville ju vinna, så jag bjöd upp till lite motstånd. Fast jag hade förstås inte en chans. 2 timmar senare, och 211 dollar mindre i marker, tackade jag för mig och gick hem.
Men jag lärde mig otroligt mycket på bara 2 timmar vid hennes sida, så det var väl investerade pengar. En hand som jag aldrig glömmer var när hon höjde 4BB på knappen, och jag i Big Blind var den enda som synade. Jag hade inget alls, utan tänkte minsann bluffa tillbaka på hennes stöldförsök.
HU inför floppen, och innan dealern vände upp korten så tittade jag bara på henne, rakt i ögonen. Och hon tittade på mig. Ingen av oss kollade på floppen, och efter en lång stund så började jag skratta, och sa “Ska du inte se på korten?”. Hon log bara tillbaka och sa “Du är först att agera, och jag behöver inte se floppen, jag vet redan vad jag ska göra”.
Jag var dominerad, minst sagt. Utan att själv kolla på floppen kastade jag korten i mucken...
Jag lägger grunden
Det första året i Vegas spelade jag nästan uteslutet 2-4 Limit Holdem. Det är det mest vanliga spelet på alla casinon i stan, och du hittar action nästan överallt. För det är verkligen action. Det anses som ett av de mest svårslagna varianterna av poker här, då du har i snitt 5-7 spelare som ser varje flop. Mer tur än skicklighet säger de flesta, och jag är nästan beredd att hålla med. Åtminstone på kortare sikt. Men för mig och majoriteten som spelar just 2-4 är det ett socialt spel. Man har kul vid borden, och lär känna en massa nya människor. Alla är där för att spela kort, inte folda, så potterna kan bli stora emellanåt. “No Fold´em Hold´em” som de säger här borta. Som exempel kan jag nämna att jag förmodligen fortfarande har rekordet i pott-storlek på The Palms. En gång satt jag med 53off i Big Blind, och synar en höjning från UTG där ALLA synat före mig. Jag floppar ett “wheel”, och det börjas bomba runt om. När kruten lagt sig och korten skulle vändas upp, vann jag över AAA, KK 42 och allt vad det nu var, och dealern skyfflade över 257 dollar till mig. Bingo liksom. Så visst kan det va kul med 2-4 Limit ibland.
Genom åren så har jag faktiskt plus-statistik på mitt limit-spel, då jag var väldigt tight i början när jag lärde mig vinna i detta svåra spel. Jag läste böcker och studerade, och lade nog grunden för mycket av min pokerkunskap just där. Jag vågade nämligen inte spela No Limit i början. Dels hade jag inte cash för det, dels så var det alldeles för snabba swings i bankrullen. Några skott då och då blev det såklart, oftast när jag haft en bra session i limit. Idag är dock 2-4 limit något jag bara spelar om jag vill vara social eller vill ha lite skoj.
Något som är bra med alla lokala casinon och dess poker-rum, är att man får väldigt mycket gratis poker-litteratur. Alla magasin finns att få gratis, en del rum har Cardplayer, Ante-up och Pokernews, andra har Bluff (hade), Poker Magazine och All-in. Så under årens lopp har jag läst åtskilligt med poker-strategier, tips och råd för att bli bättre. Detta samtidigt som jag var aktiv online och bland annat skrev nyheter för Prosharks, gjorde så jag fick mer självförtroende, spelade mer stabilt och kunde ta steget och spela mer No-Limit.
Turneringar
Det finns dock en hel del annat som kostar pengar i Vegas, och tack vare min test-fru och efterföljande flickvänner, så har jag aldrig haft tid att satsa 100% på att bli riktigt bra så man kan leva på poker. Och när man stundtals inte spelade poker alls, så tog jag steget över till turnerings-poker vid de tillfällen då jag väl spelade. Man hade mer kontroll över pengarna då, och dessutom förstod jag att det var just i turrar jag hade min edge.
Som boende i Vegas så går man inte till Strippen när man går ut för att spela slots eller poker. Man går till lokala casinon av flera anledningar - bland annat bättre priser på mat, bättre comp, mer tillgänglighet, och mindre turister. Nu har jag personligen alltid tyckt det var kul nere på strippen, men när man är gift med en diktator-regering, så har man ibland inget val. Och visst, det är trevligt att bli “Du” och “Hej” med alla människor som jobbar lokalt också.
Så under årens lopp har jag spelat väldigt många små-turrar för typ $60 inköp, med startfält på ca 10-30 spelare i snitt. Det är turbo-format som gäller, och det är inte tal om några djupare stackar precis. Det fordras en viss typ av spel för att bemästra dessa turneringar, då man får lära sig hur gamla gubbar o tanter tänker, samtidigt som man stöter på många semi-proffs som försöker bygga kapital. Det är inte lätt, men det går om man är envis. Sedan jag 2012 började föra statistik, har jag 3 år av plus på just turneringar i den storleken. Träning gav färdighet.
Jag var redo för större utmaningar
Jag hade börjat bevaka World Series Of Poker för Prosharks, (och senare också poker.se), och självklart ville jag spela själv! Under ca 5 års tid har jag sprungit omkring i Rio´s lokaler och räknat chipstackar, fotat och intervjuat spelare samt kollat resultatlistor. Och inte bara Main Event, utan flera av de större turrar som spelas varje år. Så du kan förstå hur sugen man var på att testa sina kunskaper mot de bästa.
Och jag tror det var 2011, kanske 2012, som jag testade första gången.
Jag hade i julklapp fått ett inköp till ett $1000 event, och slog mig hyper-nervös ner vid bord 347. Ni som varit där och spelat WSOP vet vad jag talar om. Det är egentligen material till ett helt blogg-inlägg i sig självt, just denna första gången man sitter ner bland tusentals andra pokerspelare. Det går knappt att beskriva hur mäktigt det är att höra rasslet från alla tiotusentals chips på samma gång. Denna första start i WSOP är utan tvekan den mest minnesvärda stund jag haft i mitt pokerliv. Om du är en pokerspelare och läser detta, lyd mitt råd och ta dig till Vegas och Rio, och spela WSOP åtminstone en gång i ditt liv. Det är värt varje krona.
Hursomhelst, jag hade bestämt mig för att försöka klara mig till första pausen, dvs EN nivå av 2 timmars spel, om jag så inte spelar en enda hand. Lite valuta ville jag ha för pengarna. Men ni vet hur det är. Första handen hittar jag 10J i Big Blind, och synar en mini-höjning. Jag minns inte mer än att jag synade 3 gator, då jag floppat tvåpar, och jag tog hem en ganska fin pott direkt.
Nu var jag med!
Vid mitt bord hade jag ingen mindre än Dewey Tomko, som inte bara vunnit 3 bracelets, utan också varit runner-up TVÅ gånger i Main event. Men det visste jag inte då... Han hade ingen av sina bättre dagar, samtidigt som turen stod vid min sida. Detta var drömmen!
Jag tog mig till Dag 2, och fick Chris Moorman till vänster. Eh... Kul? Men jag hade turen att hitta QQ i Big Blind när han ställde preflop. Jag täckte honom och det var en lätt syn, men strunt samma - jag slog ut honom.
När det började närma sig de 490 som skulle få pengar så var jag short. Jag foldade mig in i pengarna, och i första handen efter bubblan spruckit, så fick jag 99 och ställde. Fi hade KK och jag åkte ut på 485:e plats. Men jag cashade, och var 100% i min WSOP-karriär så långt, haha.
Idag är jag bara 50%, för i min andra start året efter så åkte jag på en badbeat redan vid bordsplaceringen. Till vänster om mig hade jag ingen mindre än Jeff Madsen. Och brevid honom satt hans bästa polare som förstås också var superduktig. Till höger om mig hade jag 2st high-stakes online-spelare och resten av bordet var fyllt av proffs.
Jag klarade mig dock med mycket tur och byggde till dubbla start-stacken innan jag i nivå 3 hittade AK, och på A-hög bräda så åkte chipsen in (man startade inte med så många marker så det var inte mycket val). Fi hade QQ och träffade trissen, och så var man short. Ute i nästa hand.
Efter det har det gått 2 år utan start. Privata angelägenheter har satt stopp för vidare medverkan i poker-vm. Men jag ska tillbaka...
Dybban hann före
Vi glömmer aldrig sommaren -94, och den otroligt sevärda dokumentären om när vi grävde guld i USA. Något som etsat sig fast i mitt minne sen dess, är inledningen då de läser upp Karin Boyes dikt. Jag tog den till mig, och lever efter det mottot dagligen. Häromveckan så skrev Dybban om Boye, och det var ju lite typiskt. Den fanns dock redan i mina blogg-planer, och det är ju bara härligt att fler tänker på denna underbara dikt.
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
I mina egna mål och planer, har jag sedan länge alltid haft WSOP i åtanke. Jag ska ha revanch, jag ska tillbaka och jag ska vinna igen. Inte bara en mini-cash, jag ska gå djupt.
“Lycka till” tänker säkert flera där ute. En del säkert hånfullt och retfullt, men förhoppningsvis finns det dom som hoppas och vill att jag ska lyckas.
Jag vet inte exakt vad som är mitt slutgiltliga mål i livet (jag får jobba på det), förmodligen familj och hus i nån svensk sommaridyll nån gång i framtiden.
Men när det gäller poker så är det WSOP som är målet. Än är jag inte mätt. Det är vägen dit som du får åka med på, om du följer denna blogg.
Så...
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är mitt stora äventyr.
