Farmors Köttbullar
Ibland funderar jag på att skriva en bok om mitt liv. Om livets fram och baksidor. Avslöja mitt innersta jag, och skriva helt ocencurerat om livet. Fast vem skulle läsa? Jag är ingen sportstjärna, ingen politiker, ingen popstjärna. Så boken stannar nog i tanken. Visst, om drömmen slår in och man kopierar Mr. Jacobsons bedrift, så lovar jag att boken kommer.
Men chansen ökar knappast med det löftet...
Jag tänkte dock berätta min historia när det gäller poker och kortspel i allmänhet. Även om jag inte är någon fanatiker, så har kortleken funnit sin plats i många och långa perioder av mitt liv. Av naturliga skäl. Det är få sällskapsspel eller sysselsättningar som med enklare medel kan skapa en så social tillvaro som en kortlek. En tärning kanske, men då behöver man oftast en form av spelplan, eller ett Yatsy-formulär.
En kortlek är så mycket mer, och oavsett vem du är så har du säkert spelat både Plump, Stopp eller Skitgubbe nån gång. Eller Bridge, Chicago och Poker... listan och varianter av kortspel är oändlig. Idag är ju som bekant poker även ett sätt att leva, stora pengar finns i omlopp, och många ser det som ett jobb.
Visst vill jag kunna leva på pokern, men för mig är det just det sociala jag gillar mest. Alla historier man får höra, alla människor man möter vid borden... För mig helt underbart.
En av de absolut skönaste personligheter jag stött på vid pokerborden är Joanne. Hon är närmare 80 år och spelar varje dag här i Tahoe. Och hon är duktig på poker. Men framför allt så sprider hon en glädje i pokerrummet som ingen annan. Hennes klingande skratt får alla att dra på mungiporna gång på gång. I just love her.
...
Själv började jag spela kort för en sisådär 40 år sen.. Jag var väl 4 typ, och min kära Farmor Anna var barnvakt. Hon lärde oss barn att spela Bingo med 2 kortlekar. Riktigt roligt tyckte vi, för det var alltid godis i pris när man fick bingo. Farmor åkte ofta på Danmarksbåten och fyllde upp sitt godislager, och när hon kom hem bjöd hon in till kortspel. Hon lärde mig också spela Knack (eller var det Knekt?), och 7:an.
Farmor Anna finns inte längre ibland oss, men hon sitter säkert och på något moln och håller tummarna för mig när jag går all-in för en coin-flip. Tack Farmor!
En annan sak (om än en bi-sak) som farmor lärde mig, är att laga goda svenska köttbullar. Ingen, och jag lovar INGEN har någonsin lagat godare köttbullar än henne. Hennes knep var att blanda 7up eller Sprite i köttfärsen. Och så plattade hon till bullarna så de blev som små små pannbiffar nästan. Perfekt att lägga på en Skogaholms-limpemacka. Pröva får du se...
...
Mormor och morfar spelade också 7:an med mig när jag var liten. De lärde mig Chicago och därmed grunderna i poker. Sen hade förstås min pappa skuld till att man lärde sig att kortspel och just poker var roligt.
När pappa hade poker-kvällar med sina vänner, så var det alltid kalas med mat, godis och sprit. Männen spelade kort och drack grogg, medans “fruntimmerna” som de kallades, satt nyktra och stickade i soffan. Nån skulle ju köra hem.
Vi barn såg på tv och åt godis. Och så kröp vi med jämna mellanrum runt på golvet under pokerbordet, för det tappades alltid ner mynt. Ju senare det blev, desto onyktrare blev poker-gänget, och mer mynt föll ner till oss barn. Man hade ofta fickorna fulla med både pengar och smågodis när man åkte hem, så ordet Pokerkvällar fick tidigt en positiv klang i mitt liv.
...
En rolig sak jag aldrig glömmer var när pappa och några av hans vänner satt och spelade kort på altanen utanför vårt hus. Grannen Gustav, tillika pappas morbror, kom förbi och blev övertalad att vara med. Han kunde inte spela poker alls, men de lärde honom grunderna med 1-par, 2-par, triss och så vidare, och de började spela 5-korts mörkpoker. Det var i den absolut första handen som det bettades och höjdes, och Gustav synar tveksamt efter mycket pust och stön. “Jag har två-par i Tior, är det bra?” sade han och vände upp fyra tior...
...
Bland oss barn hittade någon en UNO-kortlek, och under några år så var det just UNO som gällde. Jag var nog inte mer än 7-8 år, men det var då man började spela om pengar. 5-öringar och 10-öringar var valutan, men i ärlighetens namn så var det inte så ofta vi spelade om pengar, och det var först när man blev tonåring som det blev mer av den varan. Framför allt på gymnasiet, men första gången man spelade om alldeles för stora summor var i spelar-bussen med hockeylaget.
Jag spelade hockey i hela 27 säsonger, och det har därför blivit en och annan mil i spelar-bussen. Och de dödades ofta med kortspel. När man hade gemensamma resor med juniorlaget, och senare själv fyllde 15 och blev “junior”, så spelades det om pengar som på den tiden var alldeles för stora för min del. Man såg oftast på med avundsjuka hur de äldre bönderna lirade Auktion, Stopp, Chicago och poker om hundratals kronor. Bönder på landsbygden där jag växte upp har alltid haft mycket pengar verkar det som. Ibland var man med och spelade för en 20-lapp, hade turen att vinna och kunde komma hem med ett par hundralappar. Dessa kunde man ju inte skryta med för mamma precis...
...
Ett sjukt kortspel som spelades mycket var något som kallades “Sjögårds-spelet”. De som ville vara med slängde in en hundring i potten, och sen fick alla ett kort, med valören uppåt. Sen började det.
Förste till vänster om given fick sitt andra synliga kort, och nu fick han betta precis vad han ville, hela potten eller lägga sig, på att nästa kort var imellan de två korten i värde. Var första kortet en 3:a, och andra en Kung, så var såklart chansen stor att 3:e korten var en 4:a - Dam, så han kunde betta stort, säga “Pott” och ta hem allt direkt. Var 3:e kortet en nit, t.ex. en 2:a eller en Kung, så förlorade han och fick betala motsvarande summa han satsat, till potten. Sen nästa spelares tur. När potten var tom fick alla pynta in igen.
Som ni kanske förstår var detta helt galet. Sjukt mycket action, glädjeskrik och frustration, då det var ett stort flöde av pengar fram och tillbaka. För mig var det aldrig tal om att våga satsa pott, även om man fick ett Ess, valde “låg” och sen fick en Kung... för man kunde ju förlora en förmögenhet. Men för de äldre killarna kunde tusenlappar flyga fram och tillbaka i bussen hej vilt.
...
Min kusin Robert, våra storebröder, och gemensamma vänner började ha kortspelar-kvällar när jag var 15-16 år. Vi turades om att vara “värd”, och det lagades mat, dracks öl och lirades kort hela natten. Mycket Chicago, 5-korts mörkpoker, Dubbel-stopp och Auktion blev det. Vi spelade om pengar, om än väldigt små valörer, då det var mest den sociala biten som gjorde att vi möttes upp och lirade kort.
Och det är just det som jag gillar mest med poker än idag. Att ha kul med vänner, berätta historier och bara “umgås”.
...
Man växte ur tonåren och flyttade hemifrån, och därmed minskade också kortspelet till att bli nästan obefintligt under många år. Först när jag som 30-åring bodde i Göteborg och jobbade på Canon, så kom kortleken tillbaka. Någon på jobbet drog ihop ett gäng och fixade en partykväll med kortspel, och introducerade ett nytt spel som hette Texas Holdem.
Om det och fortsättningen i mitt pokerliv, ska jag berätta nästa gång.
Nu är det dags att sova, för i morgon ska jag laga köttbullar. Farmors köttbullar.
