Jag blev kär...
Det var en kall vinternatt i slutet av december 2003, och snön föll lätt i ett underbart vackert, vintrigt Göteborg. Jag hade varit som en inventarie på nattklubben Valand under ett par år, och var denna söndag inbjuden på ett julparty för VIP-gäster. Jobb väntade dagen efter, så jag gick ner mest för att lyssna på de band som skulle spela, samt att äta lite god svensk julmat. Jag stod mätt och belåten med en öl i handen, Andreas Johnsson hade just börjat uppträda, då denna udda figur dök upp. Annorlunda kläder, page-frilla och röda solglasögon, Man förstod att det var en turist...
- Gillar du musiken? Jag frågade lite nyfiket, då jag inte kände igen killen.
- Oh you have to speak english with me, svarade han och log.
- Nice, ...but it´s a private VIP-party, how did you get in here?
- I am from Vegas, i know how to get past VIP-lines, skrattade han och räckte fram näven. I´m Ryan, nice to meet you!
Det var så det började, mitt livs äventyr. Idag har jag förstått att hela livet är som ett enda stort äventyr, javisst. Men just den där julnatten i Götet var början på ett långt och spännande kapitel i mitt liv. Ett kapitel som ännu inte är färdigskrivet...
Några år tidigare hade jag rest ensam till USA för första gången, på en skidresa till Aspen, Colorado. Så när denne Ryan berättade att han var i Sverige på skidresa helt allena, så fann vi vänskapen direkt. Efter att ha fått lära mig otaliga amerikanska shots, och i gengäld lärt Ryan att dricka rödvin & cola, så var det lätt att lova en ny skidresa till staterna. Skål för det!
Det tog precis ett år, men nyåret 04/05 så var det dags. Jag drog till Las Vegas.
Ryan och hans flickvän mötte mig på flygplatsen, och vi stuvade in mitt bagage i hans öppna Jeep. Sen körde han genom stan, fylld av alla dessa enorma hotell och blinkande neonljus man bara sett på TV. Jag i framsätet, hans brasilianska flickvän där bak, och Red Hot Chili Peppers på högsta volym. ..den känslan jag kände då, glömmer jag aldrig. Att cruisa längs The Strip för allra första gången, är en upplevelse som knappt går att beskriva. Helt fantastiskt.
Jag blev kär i denna stad, just där o då...
11 år har passerat och mycket har hänt sen den där första bilturen längs strippen. Men jag minns den kvällen som det var igår. Vissa saker etsar sig fast i minnet, helt klart.
Just det året firade Las Vegas 100 år som stad, och efter ett sjuhelsikes fyrverkeri och nyårsfirande, så drog vi till Mammoth. En underbar skidort i norra Kalifornien, och det var där på en afterski som han lovade mig ett jobb om jag flyttade till Vegas. Det var så lovande, så lockande, så det tog inte mer än 5 månader innan jag var tillbaka på en ny Vegas-trip.
Det var på denna min andra Vegas-resa jag slog mig ner vid ett riktigt Texas Hold´em pokerbord för första gången. Visst, poker och kortspel hade man ju sysslat med sen man var 5, men detta var helt annorlunda. Nervositeten. Spänningen. Där satt lilla jag i världens spelstad, Las Vegas, och spelade poker. Så overkligt. Som en film. ..ännu ett ögonblick som för alltid har sin plats i ett välfyllt minne.
Jag blev kär igen.
---
Igår kväll var det torsdag, och veckans bästa turnering på schemat. Det lokala kasino där jag lirar poker här i Tahoe, “Lakeside Inn” har riktigt bra turneringar, men just torsdagar har den bästa. “Deep Stack Pizza Party” heter den så fint, och man bjuds på pizza före turneringsstart. En massa chips att spela med samt långsam struktur, gynnar skickligheten och minskar turspelarnas chanser. Och vem säger nej till gratis pizza?
$45 inköp ger 8000 i startstack, men du kan göra en add-on för $20 och få ytterligare 4000 i chips om du så önskar. Motståndet består av allt från WSOP-ring-mästare, online-proffs, cowboys, till gammel-mormor. Men det är i grunden samma spelare som är med, och man börjar känna de flesta nu... Mer om det en annan dag.
Jag startade utan add-on, och efter bara ett par händer var jag uppe på 15000. Gött. Men sen kom han. Kortdöden. Knappt en spelbar hand, och om jag försökte vara kreativ blev jag snabbt stoppad. 3 nivåer och paus, och jag var nere på startstack igen. Nåväl, in med en tjuga, och man var med i matchen. Korten kommer, korten kommer.
Så blev det inte. Jag hade inget att jobba med, och när vi var 11 spelare kvar av knappa 30 startande, hade jag knappt spelat en hand, än mindre vunnit nåt pott. Och jag är normalt lös och aggressiv...
På Big Blind tvingas jag slänga en skit-hand när det höjs o synas, och blir hånad av en kille som tycker jag måste slänga in mina chips, då jag endast hade 1600 kvar. Kaxiga amerikaner blir man så trött på, och jag svarar att han inte behöver lära mig något...
Nån blir utslagen på det andra bordet, och vi är på finalbord, där jag självklart hamnar direkt på BB igen, som nu är 3000. Hmm, en halv big blind typ.
Men nu vinner jag 3 all-in i rad, då jag hittar AQ, A5 och KK direkt efter varandra. Och vips var man med. Och några händer senare slog jag ut en kille med vattenkammat bakåtsträvat rock-a-billy hår, modell -67... Just det, den kaxiga killen. Ha!
Vi är nere på 5 spelare, jag är chippie och SB synar när jag har BB. Jag viker upp AA och går all-in. Syn! Han har 22, och jag har 70% av alla chips om jag vinner. Men såklart kommer en 2:a på floppen, och man är nere på jorden. Jaja, jag kan knappast gnälla på otur.
Vi bestämmer oss för att choppa 5-vägs, och jag cashar ut $272 dollar. Nice.
---
På söndag spelas “Hot Summer Nights Poker Showdown” på samma kasino. Ett årligt sommar-event som det annonseras lite extra för.
$230 dollars inköp, men jag har redan en sits då jag vann en kvalturre häromdagen.
Då hoppas jag på fortsatt tur.
Ha kul på filten!
