Kan man leva på det?
Att vara pokerproffs är helt naturligt för mig, men alla som under någon period i sitt liv livnärt sig på poker vet hur svårt det är att beskriva sin livsstil till folk som inte är insatta. En klassiker är när man går och klipper sig. Man dyker upp runt lunchtid och bemöts direkt med en "Har du semester nu eller?" varpå man drar fram något i stil med "Ja, det är riktigt skönt!" samtidigt som man försöker nicka bort frågan. Det är inte det att jag inte vill tala om vad jag jobbar med, det är bara det att det nästan varje gång slutar i extrem awkwardness.
Efter att jag har försökt beskriva hur jag vill bli klippt, som för övrigt är en av världens svåraste frågor att svara på, så kommer frågan; "Jaha, vad jobbar du med då?" där jag brukar svara "Ja...Jag är faktiskt professionell pokerspelare". Ett medvetet ordval då jag tycker "pokerproffs" låter så stöddigt och artonårigt, där "professionell pokerspelare" ändå borde vara en rimlig titel på mitt liv. Repliken på det här statementet kan gå ett par olika vägar, allt mellan "Jaha. Min kille spelar på trav!" till att de inte riktigt förstår vad jag menar. "Kan man leva på det?" dyker nästan alltid upp, i följd av "Men då måste jag bara fråga..." och där är samtalsämnet för dina nästa 40 minuter spikat som jesus på korset.
När frisören har smält faktumet att man faktiskt kan leva på det, så hittar hen's subconscious mind Aftonbladet-rubriker om Isildur och slänger ut en "Men då har du dragit in ett par miljoner då?" och nu börjas det. Vad ska man egentligen svara på det här? Jag har kommit fram till, efter många experimenteringar, att det bästa är att varken svara ja eller nej; man får bara börja påpeka om att det är mycket upp och ner och olika från månad till månad. Nästan varje gång frågar de "Men ungefär då?" varpå man återigen får säga att det inte riktigt går att svara på. Sen får man skjuta in lite snabba frågor om dem och försöka styra bort konversationen, som lyckas ibland.
Jag har ingenting emot att förklara mitt livsval och min udda livsstil för någon som inte vet någonting om det, jag fattar ju att det låter exotiskt och "coolt" att vara sin egen boss och leva på att spela poker. Det är ganska exotiskt och coolt egentligen, och poker är ju ganska uppspelat i filmer de senaste 10 åren och livsstilen beskrivs som väldigt lavish och care-free. Men jag undrar vad som skulle hända om jag körde samma approach som dem; om jag sätter mig i stolen och direkt frågar "Men hur mycket har du tjänat på att frisera de senaste åren? Men ungefär liksom? Vad får du ut netto?" Average människa hade förmodligen blivit offended och vägrat svara, samt tyckt att jag var världens mest socialt oanpassliga människa. Det är tydligen en one way street.
Men sen har vi som pokerproffs också problem även med folk som förstår vad poker går ut på och hur livsstilen fungerar. Alla tror nämligen att det går mycket bättre än vad det gör, vad man än säger. Jag var på klassåterträff 10 år efter studenten för ett par veckor sedan, och mestadelen av människorna där har jag haft okej kontakt med under de senaste åren, man träffades på fester ganska mycket när jag bodde kvar i stan osv, de vet att jag spelar, de vet vad det är för något och de har nog en ganska okej uppfattning om hur det fungerar ekonomiskt. Men när man får frågan "Fan hur går det för dig nu egentligen?" så finns det alltid någon sorts...jag vet inte, "förväntning", i luften att det går bättre än vad jag säger att det går. Jag kan svara att det går okej, men poker är på väg nedåt och framtiden ser nog inte jätteljus ut. Men jag märker i folks ögon att de inte riktigt köper min story. Jag skulle nog kunna säga att jag vinner mest i hela världen, och de skulle ändå tro att det går lite bättre än vad jag beskriver. Men det finns inget som säger att jag inte skulle reagera likadant inom en sektor som jag, och allmänheten, har dålig koll på.
Avslutningsvis så vill jag inte låta som att jag är too cool for school för att tala om vad jag sysslar med för människor som uppenbart är intresserade och intrigued. Men det uppstår en stor imbalans där förväntningar på en själv växer i andras ögon, samtidigt som man får spela ner allting folk antar och tror om en för att inte verka skrytig. För tre år sedan var jag på en annan 10-års klassträff, den här gången efter högstadiet. Ute på balkongen i föräldrarnas hus där jag anordnade den här festen fick jag höra av en kille att "Ryktet är att du köpte det här huset till dina föräldrar för det gick så bra på pokern". Mitt svar? "Jag har för i helvete lån på min lägenhet."
Avslutningsvis#2, eller en så kallad fejk-edit, så insåg jag ibland efter att ha träffat vänner/släkt/familj att jag spelade lite sämre och tiltade lite oftare. Det tog mig ett tag att inse att det var just på grund av att mina förväntningar på mig själv ökade i takt med att folk trodde det gick så jävla bra hela tiden, så jag blev mer missnöjd med mig själv när jag inte träffade mina nya egna targets i förväntningsskalan.
