Tillbaka till framtiden
Äntligen! I vad som känts som en ocean av tid, men i själva verket är fyra dagar, har jag försmäktat på mitt hotellrum utan WiFi. Men äntligen har jag fått tag på en liten router som förvandlar den lömska orm till internetkabel Monte Carlo valt att utrusta sina rum med - till ett trådlöst paradis av World Wide Web. Egentligen är det hemskt hur handikappad man känner sig utan internet, men jag fogar mig efter mina begär och erkänner synd.
I tisdags flög jag via New York till Las Vegas för årets WSOP. Flyget var precis lika jobbigt som vanligt, och två timmar och fyrtio minuter var precis vad som krävdes för att köa sig igenom en transfer och jogga in till final call på JFK. Att visa boardingkortet för att få tillgång till att visa boardingkortet två gånger till innan man får tillträde till säkerhetskontrollen kan inte klassas som effektivt.
Varje år frågar jag mig själv om det verkligen är värt det. Särskilt denna gång tvekade jag på om jag verkligen ville åka, dels har jag ju så sakteliga börjat avveckla heltidsspelandet, men jag hade det även väldigt bra hemma i Sverige just nu, med vänner som jag gärna fått mer tid med under sommaren. Nu är jag dock här och nu är det såklart roligt!
Två WSOP-events har stökats av schemat, båda med nollor i bokföringen tyvärr, men vad gör väl det när det är en uppsjö events kvar och turneringar var man än vänder sig på de övriga hotellen. Mer om pokern i kommande inlägg.
Just nu ligger fokus på att bränna min lekamen i ökensolen och döda jetlagen. Hittills har jag misslyckats kapitalt med det senare, i förrgår skulle jag unna mig en liten tupplur kl 16 och vaknade sedan vid midnatt med ögonen uppspärrade och benen skakandes av iver. Skönt att vara pigg på morgonen men tråkigt att gäspa och säga att nej, nu får det faktiskt räcka 21.30 varje kväll. Jag är tragiskt nog inte 23 längre.
