Den sista sommaren
Jag minns när jag började spela poker, det är i runda slängar tio år sedan nu. Jisses vad dålig jag var - men ojoj vad kul det var. I kompisars källare brukade vi spela 100-kronors-sit'n'gos och diskutera Gus Hansens senaste genidrag i WPT. "Jag hade nog lagt kungar preflop där ändå", kunde man höra i en knivskarp analys av en 30bb-spot. Drömmen var givetvis att själv medverka i de största turneringarna, att en dag bli proffs och kunna försörja sig på att resa runt och spela kort. Vilket liv!
Men ett sånt jäkla liv tycker jag inte längre att det är. Nu vill jag verkligen inte jämföra mig med de största inom poker, men jag har ändå kunnat leva på det i ett antal år och fått se delar av världen som annars bara hade varit fantasier. Jag är väldigt glad och tacksam för mycket, jag har haft väldigt roligt under åren, men jag har missat mycket också. Jag fyller 29 efter sommaren och hur mycket jag än intalat mig själv att jag nog aldrig behöver bli riktigt vuxen så finns det så mycket annat viktigt jag inte låtit mig själv ta del av. Att spela poker på heltid är enormt påfrestande och vare sig man vill inse det eller inte så kräver det stora uppoffringar, inte minst i form av förlorad tid med vänner och familj.
Även pressen av att egentligen alltid kunna jobba och känslan av att ha arbetat 14 timmar en natt och förlorat en bra månadslön, är saker jag är ganska trött på om jag ska vara ärlig mot mig själv. En annan stor nackdel jag upplevt är isolationen och bristen på kollegor. Jag har haft tur nog att träffa trevliga människor i min omkrets som också spelar poker, men det är en helt annan grej att ha en arbetsplats där man tvingas träffa nytt folk kontinuerligt och där man ingår i ett större sammanhang, och det är något jag längtar efter.
Jag menar inte att prata ned livet som professionell pokerspelare, men jag tror att det är viktigt att fråga sig varför man gör något, oavsett vad det är, med jämna mellanrum. Jag har alltid svarat att det är ekonomiskt fördelaktigt och att jag är min egen chef och kan ta sovmorgnar när det passar. Visst har det varit sant, och absolut positiva saker, men i sig är de ingenting värda. Inte om man inte har någonting ännu viktigare att lägga pengarna på, eller att se fram emot efter sovmorgonen. För många funkar det bevisligen kanon, men jag har insett att det inte längre är något för mig. Det har varit roliga år, men nu ser jag fram emot ännu roligare år där pokern får vara något kul som händer då och då och inte något som tar tid från annat, som egentligen är så väldigt mycket viktigare.
Om mindre än två veckor åker jag till Vegas för WSOP, det blir förmodligen det sista större inom pokern för min del, och förhoppningsvis blir det en dundrande avslutning. Fram till dess ska jag också försöka göra ett sista ryck med den här bloggen.
