De te fabula narratur
Igår när jag en dag efter publicering korrekturläste mitt förra inlägg så spårade jag iväg på en marianergravsdjup slinga kring pokerns koppling till Maslows behovshierarki.
Motiven till pokerspel lär variera kraftigt bland svs-populationen. Gemensamt för alla är att ju längre ner i behövshierarkin du placerar pokern, desto besvärligare lär det vara med variansen. Om pokern utgör den monetära tryggheten är det rimligen fruktansvärt att hantera en längre tids resultatmässig torka, medan det för någon som bara vill underhållas kanske till och med kvittar. För amatörspelare som mig kommer tryggheten via andra engagemang, ofta i arbetslivet. Pokern fyller då en form av uppskattning via den omedelbara utvärderingen av beslutsfattandet vid borden och självförverkligande i att man kontrollerar hur väl taktiken fungerar, hur hög nivå man kan besegra.
Även jag som hobbyspelare vill naturligtvis till varje pris gå segrande ur varje duell men då kanske inte för att sätta mat på bordet utan snarare, som tidigare skrivits, för att utmana sig själv och kanske inkludera lite mer flärd i vardagen. Om man återigen vänder sig till genetiken kanske det utan att bli alltför långsökt går att söka sig tillbaka mot jägarrollen hos våra förfäder. När jag föreställer mig neandertalarsamhället så hade man sannolikt naturligt väldigt mycket bredare fundament med fokus på de två första behovsnivåerna men vissa paralleller kan ändå dras. Om man tänker sig att mitt jobb utgör tryggheten i att sätta mat på bordet så representeras det av neandertalarens knölpåksjakt. De fick knalla ut i skogen och försöka dräpa något djur för att ha mat, varför den största tiden lär ha lagts just på detta. Fortsätter man sedan till pokern så kanske den fungerar lite som att leta rödockra, vilken hela familjen kunde använda för krimskramsning och underhållning. Helt enkelt den tidens flärd.
Jag tycker att det är något väldigt naturligt och vackert i den utgångspunkten. Att finna sin väg till mat och underhållning är för mig traditionellt manligt och viktigt för mig. Det innebär inte att jag på något sätt är något patriarkatförespråkare och innan den ideologiska diskussionsapparaten startas så ber jag om att skottkärran med salt fylls på. Jag har varken intresse, kunskap eller vilja att haka på en av vår tids tröttaste diskussioner, men tycker någonstans om romantiken i just denna traditionella detalj. Alla – man som kvinna – har dessutom idag möjlighet att jaga på så himla många olika sätt. Det är mest ambition och vilja som sätter gränser.
Hela kopplingen till neandertalarjägaren är så klart spekulativt i allra högsta grad, men ändå tämligen uppenbart hur självförverkligandet har större roll idag. Man kan bara lyssna på vår generations far- och morföräldrar för att begripa vilka skillnader i prioriteringarna som finns. Det är inte längre tillräckligt att fokusera på tryggheten och sedan i undantagsfall leta rödockra, utan det ska förverkligas till höger och vänster för att sedan delas och gillas. Ändå en rätt rolig utveckling att ha mer utrymme men när man läser nyheter och sociala medier så frapperas man över hur många som - om inte genar helt – tar sig ganska snabbt förbi just trygghetsstadiet.
Nu när det är fredag och jag sprungit skogen runt med knölpåken i högsta hugg hela veckan så ser jag väldigt mycket fram emot att leta rödockra. Jag kommer kämpa hårt för att hitta den, men om jag får promenera hem tomhänt så kan jag alltid försöka glädjas över maten som den tidigare jakten resultaterat i. Den känslan är oss hobbyspelare förunnat och jag är i alla fall väldigt glad över att den aldrig kopplats samman med trygghet för mig. Poker är det roligaste som finns och det hade den aldrig varit längre ner i behovshierarkin, så ett tips för alla andra som älskar spelet är att lära känna sig själv i det avseendet.
