Deal Me In

För några år sedan var jag i Las Vegas för att bevaka World Series of Poker, och  innan spelet började en av dagarna tog jag en promenad i de väldiga lokalerna i Rio Convention Center. I ett bås satt självaste Phil Hellmuth och signerade böcker, men just när jag kom förbi var det helt tomt framför honom. Jag hade aldrig pratat med ikonen, och tyckte att det vore spännande att göra mig en egen bild av honom. Under förevändningen att jag skulle ha en signerad bok språkade vi i några minuter innan jag tackade och gick. Min bild av Hellmuth är en historia för sig, men boken blev liggande  över ett år innan jag ens öppnade den.

Nu tycker jag att det är på tiden att ge boken en rättvis recension. Varför ens recensera en bok som har flera år på nacken, kan man fråga sig. Det finns flera anledningar: Den är fortfarande tämligen relevant, den har några ganska intressanta tidsmarkörer, och det har skrivits väldigt lite om den i Sverige.

En simpel idé, men den fungerar

"Deal Me In" är sammanställd av Stephen John och Marvin Karlins, och  konceptet är mycket enkelt. Tjugo av världens om inte bästa så i alla fall mest kända pokerspelare har fått berätta sin historia om hur det kom sig att de började spela poker. En simpel idé, men den fungerar. Anledningen till detta är att de tjugo personerna över lag fortfarande är ikoner i spelet, och har behållit sin plats som spelets verkligt stora ansikten. Detta med några få undantag: Chau Giang och Layne Flack tycker jag att man kan diskutera om de borde fått plats, Chad Brown likaså. Det måste finnas åtminstone femtio spelare före dessa herrar i kön. Visst, imponerande meriter, men inte några av de riktigt stora profilerna i mina ögon.

Lederer och Ferguson har så klart sina givna platser i persongalleriet, men med facit i hand efter Full Tilt-debaklet uppkommer givetvis massor av frågor efter att man läst deras historier. Vidare hade jag gärna sett ett par europeer till, som det är nu begränsas vår kontinent till Carlos Mortensen och Devilfish, samt två av de tre "young guns" som presenteras.

Idag hade spelare som Viktor
Blom, Phil Galfond, Jungleman
med flera gått före

Sjutton av de tjugo medverkande är nämligen så kallade "Big Guns", de verkliga giganterna. Tre av dem är de unga som är tänkta att vara framtidens stjärnor. Här uppkommer ännu ett exempel på tidsmarkörer. Att Tom Dwan är en av de presenterade är inga konstigheter, även idag hade han varit en mycket stark kandidat på en av tre dylika platser. Nummer två är Annette Obrestad som då var en av världens hetaste unga spelare. Nu, not so much. Visst har hon imponerat genom åren, men idag hade spelare som Viktor Blom, Phil Galfond, Jungleman med flera gått före. Ska man ta en ung kvinna av idag gissar jag att valet hade fallit på  Vanessa Selbst. Den tredje unga spelaren är Peter Eastgate, och det är föga förvånande. Bokens första utgåva kom 2009, och Eastgate var regerande världsmästare. Hade jag fått plocka en världsmästare idag som skulle få representera den nya generationen hade det absolut blivit Jon Duhamel. En spelare som verkligen visat gång efter annan att han tillhör spelets absoluta toppskikt.

Hyggligt ofta blänker det faktiskt
till med en del gripande historier

Nu kan det låta som att jag har stora invändningar på spelarurvalet i boken, men det är faktiskt inte speciellt avgörande för läsvärdet i slutändan utan mer ett intressant ämne för debatt. Inte minst i form av nämnda tidsmarker. Själva boken då? Jo, den förvånar en smula genom att både vara riktigt välskriven och dessutom intressant, något som inte alltid är så självklart i genren. Visst är det mycket självklarheter och en del floskler som staplas på varandra, men hyggligt ofta blänker det faktiskt till med en del gripande historier som i alla fall  inte jag kände till sedan tidigare. Doyles livshistoria har exploaterats otaliga gånger, men till exempel storyn om hur Phil Hellmuths pappa efter många år accepterade hans livsval och till slut stod vid railen som den största supportern när sonen vann World Series är högst läsvärd.

Ska man ha någon invändning mot boken är det möjligen att det med tjugo livshistorier blir en smula svepande. Jag hade gärna sett hälften så många profiler och dubbelt då många texter, jag tror upplevelsen hade vunnit rejält på det.

Vill du ha några timmars pokerrelaterad underhållningsläsning är Deal Me In dock väl värd ett köp. Den finns inte att beställa från någon svensk näthandel vad jag sett, men branschjätten Amazon har den i sin katalog.