SM 2015 på Malta
Här kommer berättelsen om min hittills enda utomländska pokerupplevelse (eftersom jag är skåning räknar jag inte in Danmark):
För ovanlighetens skull gav jag ett kval till en stor liveturnering en chans och lyckades knipa ett SM-paket innehållande ett inträde till Svenska Mästerskapen värt €750, en veckas övernattning på fyrstjärnigt hotell samt €300 att boka flygbiljett för. Detta var under en halvfattig period, så jag valde det billigare och mindre bekväma alternativet Ryanair och fick en hel del till övers på de €300. När biljetten vunnits via ett €50-kval på nätet kunde jag knappt tro mina ögon. Det var till och med så att det fölls ett par glädjetårar. Känslan var nästintill obeskrivlig. Jag var nästan lika glad som Gunde Svahn i Fångarna på fortet när hans lag lyckades roffa åt sig en nyckel. Morgonen därpå var det pang på chefen på fabriken för att kräva en veckas ledighet. Hade detta inte beviljats så hade jag förmodligen "fått vinterkräksjukan" lagom till avfärd.
Och så var dagen inne. Tåg från Helsingborg till Köpenhamn, för att sedan mellanlanda på Milanos flygplats innan det skulle bäras av till Malta. Under hela flygresa nummer ett satt jag med hörlurar och lyssnade på en nerladdad Spotifylista med gammal, störtskön Rock & Roll. Lite Elvis, Little Richard, Cash, Thorogood, Chuck Berry, med flera befann sig i denna fantastiska playlist. Då jag insåg att flygplanet höll på att landa tog jag av mig hörlurarna för första gången och tycktes höra en svensk röst ett par stolar bort nämna ordet "poker". Vad kul, tänkte jag, då har jag en resekamrat under nästa flygtur. Trevlig skit som liksom jag hade kvalat in via nätet, men det visade sig att hans syfte med resan var väldigt annorlunda mitt. Vi begav oss till närmsta matställe då jag var hungrig.
Det var tidig förmiddag och jag beställde en riktigt fin baguette och en kopp kaffe. Strax därefter kom min nya bekantskap med två jägershots. Jag är sällan den som spottar i glaset, men jag förklarade för honom att detta är ingen Ayia Napa-07-resa för mig varpå han svepte båda shotsen utan protest. Jag ska inte gå in på några större detaljer kring killen, men då vi var halvvägs in i kön till visiteringen så hade han glömt en sak och skulle lite snabbt iväg och fixa en grej och bad mig passa hans väska. Tiden gick, han dök inte upp och jag var nästan framme. Här stod jag inför en situation där inget av alternativen var främjande. Skulle jag ha checkat in denna struliga, morgonshottande främlings väska ovetandes om vad som fanns i den eller skulle jag ha ställt en väska åt sidan på en flygplats och visslandes gå därifrån? Jag valde det senare alternativet. Väl framme vid visitationen insåg jag hur bråttom det var till nästa flyg skulle avgå. De italienska muskelknuttarna väste ur sig något på sitt hemspråk varpå jag på engelska svarade att jag inte förstod ett smack. Gensvaret var ett ytterligare italienskt väsande, men nu hade de lagt till det klassiska handgestikulerandet. Jag förstod till slut att jag skulle tömma mina fickor och lägga innehållet i en låda som jag kunde hämta på andra sidan scanningen. Svetten lackade och stressen var påtaglig då jag insåg hur snart flyget skulle lyfta.
När jag väl avslutat proceduren tog jag mina saker och kutade för allt vad jag var värd och hann med nöd och näppe i tid. När jag slagit mig till ro på flygplan nummer två insåg jag att min mobiltelefon med innehållande bankort och id-kort var kvarglömt vid visiteringen. Som tur var hade jag mitt pass och lite cash i plånboken, men känslan var fruktansvärd. Ingen vidare rolig start på detta äventyr.
Väl framme på Maltas flygplats kom jag i kontakt med en grymt trevlig Maltesisk turistguide/taxichaufför som lät mig låna hans telefon så att jag kunde ringa hem till mormor och morfar som spärrade mitt kort och min mobil samt skickade ett par tusen till en vän jag visste befann sig på ön som då tog ut stålarna åt mig så att jag hade lite att röra mig med. När jag väl landat på hotellet kopplade jag upp mig på min laptop och sökte lite sympati hos vännerna hemma i Sverige, sen mådde jag rätt så bra igen. De första dagarna så var jag mestadels railbird åt min vän som spelade allt möjligt. Min ekonomi tillät inte mig att spela så friskt. Jag deltog i en €100-turnering där jag stötte på lite folk jag tidigare lirat mycket med online samt världens trevligaste karl, Dan Glimne, men det blev ingen framgång i den turneringen för mig.
Men så var det dags för mig att spela SM dag 1b. Jag måste medge att jag var väldigt nervös, men den formidabla adrenalinkicken gjorde det mödan värt. Om jag inte minns helt fel så slutade jag som chipleader av dag 1b och helt plötsligt så var jag en glad man igen. Det flöt på även under dag 2, men strax utanför pengarna började stacken dala neråt. På bubblan fann jag mig all-in med AJ mot AQ och kände hur sorgen började krypa sig fram inombords, men den fick krypa tillbaka igen då en fabulös knekt landade direkt på floppen och jag dubblade upp. Det hela slutade med en elfteplats för €1947 och jag var superglad trots att det var nära finalbord. Efter dessa svettiga, mentalt slitsamma dagarna unnade jag mig en go fylla sista kvällen, men spelade inget, utan njöt endast av att denna emetionellt pendlande resa slutade gott och av en slump hade min vän och jag platserna bredvid varandra på hemfärden. Slutet gott, allting gott.
Det skulle visa sig att november månad skulle fortsätta bjuda på mycket positivt, men detta inlägg är redan långt nog så att den biten får ni läsa om i nästa inlägg!
Ciao!
