Erik Rosenbergs Pokerblogg

A chain of not so unfortunate events

En del har säkert koll på att en nära vän till mig gick bort i en klättringsrelaterad olycka för knappt fem år sedan. Sen dess har jag haft ett komplicerat förhållande till berget och klättringen; det är inte helt lätt att kombinera rädsla och sorg med glädje och kärlek. Likaväl är det en så stor del av mig att jag inte kan ge upp det. Nåväl, i söndags var jag iväg till en av de mest besökta klipporna här på ön, tillsammans med min relativt nyfunna vän George. Han har mer än någon annan de senaste åren kommit att utveckla mig mest som klättrare och i relationen till min skräck. Förra gången vi var ute tog jag, på George inrådan, ett beslut att så långt det är möjligt ledklättra i stället för att gå på topprep, även om det innebar att gå ner en smula i grad. Mitt fokus nu ska inte vara teknik utan psyke. Ska vi leda in det på pokertermer kan vi säga att jag lagt bort Mathematics of Poker ett tag och börjat läsa in mig på The Poker Mindset istället. Det har gett resultat. I söndags var första gången sedan 2013 som jag på allvar kan säga att jag inte en enda gång kände mig rädd på riktigt; alla känslor handlade om kontroll. Ett stort steg framåt. 

Jag har också lyckats med några riktigt konstiga saker. I fredags natt skulle jag hämta dottern på en fest i byn. Halvvägs dit, på en becksvart grusväg, väjer jag för The mother of alla vattenpölar. I det här landet räknar jag med att en pöl kan vara hur djup som helst. Plötsligt smäller det till rejält och bilen börjar kränga. Punktering. Jag kör en liten bit till, och parkerar bilen. Gör en snabb analys av läget och konstaterar att det är för mörkt och sent för att byta nu, givet att det finns möjliga alternativ. Jag plockar upp dottern hos kompisen och vi tar den femton minuter långa promenaden hem i mörkret, och dagen efter går jag tillbaka och byter däck. Inser att navkapseln saknas från det punkterade däcket, så jag beger mig tillbaka till grusvägen där det smällde. Väl där visar det sig att det inte, som jag trodde var nåt hål som jag kört ner i. Närå, gömt i gräskanten står ett stort jäkla betongblock med armeringsjärn stickandes ut från; ett av dessa har rippat mitt däck ordentligt, och det var mest ren tur att inte bilsidan fick sig en kyss också. Nu kom jag undan med ett seminytt däck för 50 euro. 

 

Min kedja av not so unfortunate events avslutas inte där. I måndags kväll ska jag ställa upp en väska på en hylla i vårt skräp- och tvättrum. Står uppe på soffan där inne, och när jag ska ner lyckas jag kliva snett med ena foten, halkar på något sätt av soffan och kantrar över torkställningen bredvid. Trots min rätt ringa kroppshydda går jag och ställningen - som havererar helt- i backen. Min fru står bredvid och bara gapar över denna Charlie-Chaplinska sketch. "Jag är okej" konstaterar jag något förvånat, sittande på golvet. Det visade sig sen att armbågen tog en rätt hård törn, men precis som i frågan om bilen var det i sammanhanget marginellt.

 

Den tredje saken - i denna uppräkning, inte kronologiskt - inträffade på väg hem från klätterturen i söndags. Redan när jag sätter mig vid ratten för de 45-50 minuternas bilkörning hem känner jag att jag borde uträttat mina behov innan. Shit the same, jag chanser. Det var en dålig idé. Halvvägs hem inser jag att min blåsa kommer att explodera i ett moln av ovärdighet om jag inte löser det där nu. Jag är dock på motorvägen. Nåväl, hittar nästa avfart. Kör upp en bit och kör in efter kanten. Det är inte i närheten av någon parkeringsficka, men ehat the heck, jag är verkligen in the middle of nowhere. Stolpar ut, drar ner gylfen och......hör en biltuta exakt bakom mig. 

 

Vänder på huvudet och där stor en stor jävla polis-SUV. "Not here!!!" ryar polisen genom rutan och pekar på mig. Överväger på allvar att ta pisspausen och böter i ett paket, men en sekund senare suckar jag, drar upp gylfen och går mot bilen. På något underligt sätt lyckas jag ändå ta mig hem intakt. Orkar helt enkelt inte stanna igen. 

 

Arbetet då? Pokern är så klart fortfarande mitt bröd och smör. Ett av de roligaste jobbrelaterade projekten just nu är dock podcasten spelbart, som jag gör tillsammans med cashgameikonen Bengt Sonnert. vi kände inte varandra mycket mer än några korta samtal på Cosmopol innan i höstas, men upptäckte snabbt att vi hade kul i vårt tugg. Det och ett gemensamt intresse i betting räckte för att vi skulle dra igång. Vi har fått väldigt fin respons, men vill gärna ha in mer input på vad ni vill ha i podden. Vad ska det vara mer / mindre av? Hur ofta ska vi köra? Hur länge? Och hur ska vi nå ut bredare?

 

Maila mig på erik@poker.se eller skriv här i kommentarsfältet. Det gäller så klart för alla ideer kring mitt jobb i allmänhet och Poker.se i synnerhet. Eller om du bara har frågor.

Kommentera

  • Hej Andreas! Jag är anställd, och får alltså lön för det arbete jag utför.
    Liverapportering skapar innehåll och trafik till sidan och bidrar därmed till affären.

    #1
    Valterego
    2018-02-01 16:21:25
  • Hej Erik!

    En fråga, vet inte om du svarat på den tidigare men: Hur genererar ditt pokerarbete inkomst för dig? Denna hemsida förstår jag genererar reklamintäkter efter besökare men när du kör live-rapporteringar, hur genererar det inkomst? Är det också baserat på hur många som följer den? eller får du betalt av arrangören?

    #2
    Andreas
    2018-02-01 13:31:25

Erik Rosenbergs Pokerblogg

Erik Rosenberg

Erik, Valterego, har bloggat sedan 2007 och är mer känd för sina betraktelser av pokervärlden än för sitt spelande. Sedan 2008 skriver han professionellt om poker såväl på hemmaplan som när han är ute och bevakar pokerturneringar både i och utanför Sverige.

Sveriges bästa

Pokerbloggare