En ovanligt sann Kortoxenhistoria…
I dagarna då vi bokstavligen dagligen möts av frustrerande nyheter om flatheten i det svenska samhället från polisledning, domstolar, politiker osv gentemot grovt kriminella, lagom kriminella, mindre kriminella och alla andra stor- och småfuskare kom jag ihåg en historia häromdagen som fick mig att återigen le då jag tänkte på den.
Det kommer kortare meningar…
Kortoxen, för er stackars läsare som aldrig hört talas om det, var den mest legendariska spelklubben som funnits i Sverige, med stor sannolikhet även i norden. Det var där jag och många andra välkända profiler inom spelkretsar fick vår pokerutbildning och dagliga injektion av spel-endorfin. Kortoxen låg på S:t Eriksterassen, precis vid brofästet på Kungsholmensidan. I gatuplanet ligger en musikaffär som man svängde runt och gick in i första porten. En trappa ner låg de heliga markerna och det gick att se in till de yttersta borden vid fönstren när man passerade förbi med T-banan som går under vägbanan på bron. S:t Eriksbron leder över Karlbergskanalen som ligger fem våningar ner från bron höjdmässigt. Där vid kanalen finns det även parkeringsplatser som passade de bilburna spelmissbrukarna/kortoxenmedlemmarna bättre än uppe på S:t Eriksgatan där det är parkeringsförbud i princip hela gatan. Man kunde gå in i en port nere på Kungsholms strand och ta hissen upp till fjärde våningen för att träda in i lyckans boningar.
Jag hoppas geografilektionen inte skrämt bort för många av er envisa läsare…
Nåväl. Allt är frid och fröjd, parkeringsmässigt, på Kortoxen under många år, tills…
En vacker dag lägger det till en båt nere vid kajen, precis framför parkeringsplatserna. Ägarna eller ”båtfolket” är missbrukare av slaget som får sina kickar via kanyler istället för lången, V-75 och NLH-turneringar och de tycker att de funnit en alldeles utmärkt plats att parkera sin sunkiga gamla träskuta på och blir kvar. Länge.
Som ett brev på posten (kanske en dålig liknelse nuförtiden…) började de parkerade bilarna få påhälsning via sönderslagna rutor ifall det gick att hitta något av värde i dem. Givetvis blev Kortoxenmedlemmarna asförbannade och lika givet stod lagens makt handfallen och sa att det inte gick att flytta på båten för att det måste dras i en massa instanser och myndigheter, det kommer att ta tid, det kan överklagas hit och dit osv. Inget nytt under solen.
Det var upprorsstämning på Kortoxen och problemet måste bara lösas. Till saken hör att medlemmarna på klubben var en brokig samling. Allt från revisorer, universitetslärare, musikanter, taxiförare till vissa med lite mer insynsskyddade aktiviter. En medlem som var väldigt populär och älskade att spela pokerturneringar kanske hade lite mer kontakter inom vissa kretsar än andra. Låt oss kalla honom Signore.
För att fortsätta geografilektionen kan Signore ha kommit från en ö i centrala Medelhavet.
En av klubbägarna frågade om han inte kunde göra något åt problemet, kanske inte via svenska statens myndigheters allmänna praxis då..
Signore som är en god vän till mig berättade hur det gick till när vi en dag åkte i hans röda Ferrari från Kortoxen till Lejonet & Björnen som gör makalöst god glass och då hade en butik på Birkagatan, om jag inte minns fel. Förvisso var det bara några minuters promenad dit men vafan, röd Ferrari!
Signore berättade att han kontaktade någon som tog med sig ett gevär och placerade sig i buskarna på andra sidan kanalen. Min hjärna skenade givetvis snabbt iväg under några sekunder där jag tyckte att det var lite drastiskt med mord för att lösa problemet och i så fall varför inte bara skicka dit någon ombord på natten så att problemet så att säga slutgiltigt blev löst och man inte missade någon?
Svaret var betydligt mer genialiskt. Skytten placerade ett par välriktade skott i skrovet på den maskätna skorven, under vattenytan..
Risken att någon strök med fick ingå.
Sakta men säkert började skutan sjunka medan ägarna, vilka man förmodar inte var de mest organisatoriska, förtvivlat försökte åtgärda det och skorvens dödsdom kom obönhörligen närmre för varje dag som gick. Till slut sa det slurp och kanyler, sovsäckar, ölburkar och annat smått och gott var det enda som låg och flöt på platsen av den en gång så fina båtadressen.
Som i ett trollslag upphörde alla bilinbrott på platsen. Problemet löst.
Jag kan ha fått vanilj-, zabaione- och pistageglass på bägge örsnibbarna av mitt breda leende…
För tillfället befinner jag mig i Stockholm ett par veckor. Jag tänkte spela de två första NLH-turneringarna på Nordic Masters. ”Tyvärr” hinner jag inte med PLO och main event då jag flyger till Punta Cana i Dominikanska Republiken för att spela PartyPokers Caribbean poker party (haha det heter så). Jag kan lova att värdet och vädret är betydligt bättre där än i ett förmodat snöblaskigt Stockholm!
Har ni chansen att åka dit via kval eller annat rekommenderar jag det starkt. Jag var där förra året, opartisk, och gillade hela arrangemanget väldigt mycket. Bland annat bjöds alla, även ickespelare, på en fantastisk buffet varje dag. Bara en sån sak då man idag måste betala fem euro för blaskigt kaffe i en pappmugg på vissa pokertourer.
Om inte annat hoppas jag att vi ses på Nordic Championship i Prag i december vilket också kommer att bli en kalasturnering!
PartyPoker har i dagarna dessutom släppt schemat för för alla deras Party millions nästa år och jag slickar mig redan om munnen. Utan glass den här gången.
