Stresspåverkan.
Ibland går saker och ting av bara farten, frågan om kroppen hinner med ställer man sig ofta för sent.
Jag trodde jag var övermäktig, en ninja som världen aldrig skådat. Den som aldrig skulle ”gå in i väggen”, det där var ju bara trams. Men 2018 hände något, efter en lång tids överhettning sa min kropp ifrån.
Jag började få mardrömmar, huvudvärk och skakade när jag kom till jobbet så fort minsta stress uppstod. Whats going on? År efter år utan stresspåverkan. Två veckor senare och en titt tillbaka förstod jag bättre.
Inom loppet av några månader slutade tre av mina närmsta kollegor. Där stod jag med tre nya kollegor att lära upp och jag körde på som inget hade hänt. Utan att ta hänsyn till att det faktiskt tar tid att lära sig och framförallt bli så bekväm i sin roll att kunna ta ansvaret fullt ut. Under några veckor blev jag dessutom själv på plats (i min position) pga semestrar, sjukdom och utbildningar.
Ryktet säger att det är lättare för personer som är drivande och vill mycket att ”gå in i väggen”? Jag brinner, brinner för det jag gör. Kan inte hejda mig, har för mycket idéer. Hjärnan går konstant på högvarv och jag har svårt att släppa jobbet hemma. Eftersom jag är en röd person vill jag också ha snabba svar och action. Det går inte alltid i ett stort företag och det kan äta upp mig. Vet inte om jag någonsin kommer klara av att hantera det bra. Det är en utmaning!
När Chefen kom tillbaka från semestern sa han, Linda du måste ta en paus. Han skickade hem mig två veckor och det fick mig att förstå. Det var en knepig situation och lite oturligt att jag hamnade i den, inte konstigt att min kropp sa ifrån. Det senaste halvåret var för tufft.
Det viktigaste är att prata om det och att ta hjälp i framtiden, inte låta det gå över styr. Jag är nu bättre på att säga nej och be om hjälp. Nu har jag även kollegor som kan stoppa mig och jag har även lärt mig att lämna ifrån mig. Hittills har jag inte fått något återfall så man kan säga att jag återhämtade mig snabbt.
Men det är svårt! Vad är att ta det lugnt? När jag var liten lekte jag häst på en sten och gungade i granarna, det var lugnt och rogivande. Om inte ens en bok på en varm skön strand kan få mig till ro, kanske jag får börja leka häst igen.
I samband med detta hade jag ett par pokervänner som inte var på topp och hade haft en tuff period. Jag vet själv hur jag en gång satt vid datorn och skaka, skaka av en lång period downswing. Stressad över förlusten fast jag inte behövde, för jag får en lön varje månad och spelar inte för mer än min budget. Det var irriterande ändå, men släppte det snabbt.
Killen går som tåget och det har gett mig fördelar då jag kunnat köpa procent i honom och fått in pengar tillbaka på det sättet. Men jag vill lyckas själv. Alla har inte den där lönen som kommer in varje månad och kan ta nya tag utan ångest. Downswing kan ta lång tid att ta sig ur. Att hamna i den stressen när man jagar förluster är nog en av de sämsta tänkbara.
Jag såg hur pokervännerna avskärmade sig från omvärlden, slutade ta hand om sig själva, fick ångest, depressioner, och synen på livet var allmänt negativt. Man ville inte göra något annat, inte ens gå ut. För spel kan verkligen få en att må skit, det vet jag efter alla år i branschen. Det kan även finnas mer bakom såklart. Att “gå in i väggen pga stress” kan visa sig på många sätt. Min kropp sa ifrån på sitt sätt, din säkert på ett annat.
Att komma ur det är inte alltid lätt, man kan behöva de där vännerna som ser och tar tag i en. Tar med en ut på en promenad, eller tvingar en att ta en paus, istället för att fortsätta spela eller vad man nu håller på med. Håll det inte inom dig, våga prata om det. Har du ingen att prata med, boka in en psykolog. Psykolog, fan va löjligt! Det var min reaktion.
Men för första gången i mitt liv pratade jag med en, även om jag hade andra att prata med. Det var faktiskt skönt, att ingen man pratat med förut bara satt och lyssnade. Sen var det bra. Jag behövde bara en gång, många behöver fler. För mig var det lätt att inse problemet och ta tag i det. Alla har det inte så lätt.
Idag blev jag lugn av att skriva. Just nu var det det jag behövde, för att varva ner.
Ta hand om varandra/ Linda.
