Trubbel i paradiset...
Körde en större lokal turnering i helgen, 40 man kom till start i en tvådagars med 30k i startstack och 40-minutersperioder. Jag började lite småsegt och tappade ner till dryga 20k tills jag äntligen hittade läget på ett ganska slaskigt och spelglatt bord, hade en hårfager herre vid namn Eric till höger om mig och han brukar inte vara sen att bjuda upp till dans. Jag har AKru och synar raise, flopp kommer A-hög och kommer inte ihåg action där men turn kommer en ruter till och brädan är typ 57A9. Bet från Eric och syn av mig, river en underbar ruter 4:a och efter bet från honom stoppar jag med efterföljande syn. Han har ett sketet tvåpar som han får mucka lite moloket...
Efter det glider jag runt på den stacken som då är ungefär 50k, jag får någon liten minirusch som skickar upp mig mot 80k men där någonstans kommer Mördarn in i bilden och stör dynamiken vid bordet. Jag tappar en aning innan jag själv får förflytta mig till ett annat bord, där kommer jag ganska fel in i det och tappar ganska snabbt runt 20-25k där jag försöker spela ut samma spelare två gånger i rad. Först med 22 på flopp 455 med A på turn där jag får vika, sedan med KQo på Q-hög flopp då han ställer mig all-in efter bet från honom och raise från mig. Här någonstans börjar mitt humör att svikta också, jag har runt 30bb i stacken men inser plötsligt att vi inte har mycket speltid kvar för dagen. Tanken är att spelet bryts 22.00 och vi är fortfarande 20 spelare kvar i spel, känns väldigt frustrerande då vi lätt skulle kunna spela några timmar till och få ner antalet en aning. Sjukt nog har jag inte tänkt tanken alls innan men diskussionen uppstår vid bordet och jag dras med ned i fördärvet, blir till slut så tiltad att jag börjar höja mest hela tiden för att skapa action men blir istället sönderläst och bortbettad från potterna då jag inte heller träffar något.
Trots dippen på slutet av dagen överlever jag med hela 18bb inför söndagen, känner mig lagom peppad och mest trött på mig själv för att jag tappade spåret så totalt mot slutet. Nåväl, söndagen gryr och jag åker tillbaka till klubblokalen för att göra processen kort med mig själv. Inser ju att saker och ting måste hända och det ganska fort om det ska bli något, får gneta på en bra stund med mina 18bb då korttorkan fortsätter. Efter en stund får jag byta bord igen då vårt bord splittras, jag hamnar på ett bord som jag ändå känner att jag har hyfsad koll på redan från början. Relativt snabbt får jag in det med AKo mot Mördarns AQo och uppdubblingen är ett faktum, efter några mindre potter är jag helt plötsligt uppe på gudomliga 30bb.
Jag känner att jag verkligen är i zonen, har alldeles nyss lagt 88 på en 6-hög bräda efter ett starkt bet på flopp av Helen. Hon reppar tanken jag-vill-inte-se-ett-enda-kort-till-för-jag-tror-inte-min-hand-klarar-av-det-trots-att-det-är-ett-överpar-till-floppen, jag viker mina åttor face-up och hon flashar en tia innan hon muckar. Efter lite övertalning avslöjar hon att hon de facto hade TT, föga förvånande i det läget. Med denna typ av spel i ryggen känner jag att det nog ändå kan bli bra det här, glad i hågen hittar jag A7ru på knappen och ser en av dom lösare spelarna vid bordet höja upp det till dryga 2bb från UTG. Jag tar en syn som ende man, med motståndarens kommentar till någon vid sidan om som frågar om hans markerstapel ringandes i mina öron: "Jag har runt 130k men snart 200k då jag ska ta Koivus stack...". Ödesdigert värre.
Floppen kommer JJ2 med två spader, han bettar ut dryga 2bb igen och jag floatar med. Turn kommer Ahj, vet inte om jag ska skratta eller gråta. Nu bettar han ut 4bb och jag synar än en gång, river kommer en tredje J och jag vet återigen inte om jag ska skratta eller gråta. Knappt hinner rivern landa innan han är allin för min existens, potten är på runt 20bb och hans allin i samma size. Jag känner innerst inne att det är J han har men tilten är redan på plats över min "otur" och jag förbannar högt och ljudligt hans förväntade J påhand men tar semi-instasynen ändå. Visst, han slänger upp KJo och jag raserar mina markerstaplar innan jag sparkar till en stol och lommar ut från lokalen. Tilten är total och jag är genuint ledsen, jag verkligen hatar turneringar där jag går från hopplös till hoppfull till bust på kort tid. Det blir sådana emotionella rubbningar hos mig att jag inte vet var jag ska ta vägen, varenda turnering jag kör om det så är online eller live går jag in 100% i och då blir också bustarna tunga.
Har analyserat handen efteråt och även fått input från andra, inser att det är primärt pre-spelet som fallerar. Jag borde höja pre, speciellt när jag har position. Tror dock inte att det hade ändrat läget i den här handen nämnvärt, jag tror att jag hade fått syn ändå och då hade mitt öde varit beseglat vilket fall som. Det jag ångrar mest själv är att jag inte tog en andningspaus innan min syn på rivern, att jag inte snackade lite med motståndaren för att få tells. Jag kände ju innerst inne på mig att jag var körd och jag var ju ändå i handläsartagen på allvar så jag hade kunnat övertyga mig själv om att jag kunde vika, kunde ju ha haft 20bb kvar efteråt i så fall. Dock skulle spelaren ifråga kunna agera snarlikt även med mycket svagare hand eller till och med bluff, sätter han mig på färgdraget kan han göra samma move även om han själv är tom. Skulle jag behöva sätta procent på hans handurval skulle jag nog sätta 10% fyrtal, 60% split och 30% bluff.
Riktigt förbannat surt var det i alla fall, kände att jag hade så mycket mer kvar att ge.
En månad kvar till förväntad nedkomst, räknar i princip ner dagarna nu och längtan är stor. Känns som tillvaron är satt på paus till den lille anländer, jag har också tagit mig förbi dom värsta existentiella tankarna vid det här laget så är inne i en dödsförnekelsefas vilket känns omväxlande. Det är alltså snart dags för mitt livs bästa one-time...
