En storm i ett vattenglas...
Blir helt jävla matt över alla kommentarer kring mitt svamlande i podcasten i förra veckan, jag vet att det inte kom ut 100% rätt och att jag använde mig av rätt kraftfulla uttryck för att försöka få fram min poäng. Nu tror folk att jag tycker Jeppsson är en förlorad själ vars liv jag aldrig skulle vilja leva då hans är så mörkt och dekadent att klockorna stannar... En stor jävla suck på det, det är nästintill allt jag mäktar med. Jeppsson hade ju liksom ingenting med mitt resonemang att göra, jag tog bara honom som exempel eftersom vi precis pratat med honom och han informerat oss om att han lägger runt $40k i veckan på turneringar. Det sjukaste i hela den här soppan är att den enda som verkar förstå mig är rosjon...
Det destruktiva - min personliga åsikt här är att åtminstone cg-spel bygger mycket på att man ska leta upp den svage spelaren och tömma hen på pengar, s.k. bumhunt. Jag själv skulle inte vilja vara cg-proffs av den anledningen att jag anser att jag i och med dylikt beteende går efter dom som egentligen inte har råd att förlora, det är en moralisk aspekt för mig att deras pengar är inte värda så mycket för mig att jag på ett direkt sätt ska förvärra deras situation. Det är mitt antagande, det kan även vara en miljardär som leker med sina pengar och inte bryr sig ett skvatt. Spelar ingen roll för mig, jag vill inte leva mitt liv på det sättet och därför har jag inget intresse av att vara cg-proffs. Skillnaden mellan cg-proffs och turre-proffs ur den här aspekten vore ju i så fall att turre-proffs ändå gör begränsad skada, där är ju inköpen redan avklarade och bestämda medan cg-spelet är oändligt. Det här är som sagt min personliga åsikt, inget jag tror att alla andra delar med mig och jag kan mycket väl förstå att det finns spelare som inte ser något problem med detta.
Det dekadenta - många pokerspelare, amatörer som proffs, har en förmåga att leva ut en hel del både på resande fot men även på hemmaplan när det vankas spel av olika slag. Jag själv spelar för det mesta helt nykter, om jag dricker något så är det en drink eller två på sin höjd så länge jag är kvar i spel. Efteråt kan det bli festande även om jag för egen del är för trött eller tilt efter spel för att orka med det... Utan att gå in på detaljer så är det ju ofta mycket fylla och annat som pågår under pokerevents, det är ju en viss machokultur som råder i och med det väldigt testosteronstinna umgänget som erbjuds.
Det mörka - min tanke här var att jag själv skulle bli lite lätt själadöd om min enda sysselsättning var att leta efter svaga individer(helst under någon form av påverkan) och ta deras pengar, inte riktigt min grej. Återigen, om folk känner sig bekväma med det så är det ju fritt fram för deras del. Det är ju det poker går ut på, inget snack om det. Själv försöker jag dock spela det så gentlemannamässigt som möjligt då jag vill vinna mot spelare vid sina sinnens fulla bruk om det är möjligt, det är i alla fall inte så att jag söker det motsatta medvetet.
Bekräftelsebehovet - Det var egentligen här min poäng skulle landa, det var liksom det som var grunden för hela mitt resonemang. Jag menade på att det ovannämnda kan göra så att en del spelare känner att de vill kanske känna sig mer som en del av något större, att de vill känna att de skapar något mer än bara inflöden på deras bankkonton från pokerspelandet. Det är ju absolut inget konstigt, alla människor mår ju bra av att ha lite bredd och olika stimuli i livet.
Det känns som hela grejen blåsts upp bortom proportion, jag är helt klart beredd att hålla med om att mina ordval kanske inte var optimala i podcasten men å andra sidan var det inget resonemang jag förberett utan körde bara på för stunden så då är det ju risk för att allt inte blir så bra som det skulle kunna bli. Jag älskar poker som spel och vill att det ska kunna spelas under sunda former så väl på kasino som på klubb, jag har full respekt för folk som livnär sig på poker på heltid och ser inte det som att de skulle ha sämre liv än någon annan rent generellt. Att det i och med det hasardmässiga medföljer ett antal problemområden är ju klart för de flesta, det är därför jag också kan tycka att de här lite svårare bitarna också behöver tas upp. Det är inte för intet som många av pokerproffsen i min bekantskapskrets har lagt korten på hyllan, en del av anledningen är att det har blivit svårare att vara vinnande men en annan är(antar jag) att de söker en annan stabilitet och trygghet i tillvaron. Eller då som jag tror att de också vill känna sig behövda i en helhet d.v.s. vara en del av en organisation som har mål och visioner som de får vara med att uppnå. Jag kan vara helt fel ute men det är bara teorier som snurrat i mitt huvud, kanske var det ett misstag att lufta dom då de uppenbarligen verkar vara rätt svåra för mig att konkretisera på ett förklarande sätt.
Nu var det inte optimalt att skriva det här på natten heller, ökar väl inte chanserna för förståelse men kände bara att jag var tvungen att få ur mig något efter alla kommentarer överallt kring det hela. Är det någon som har känt sig förnärmad på något sätt så ber jag om ursäkt för det, meningen var inte att peka ut någon i synnerhet eller pokercommunityn i allmänhet. Jag är bara en amatörfilosof som försöker se de djupare sidorna av saker och ting, jag tror fortfarande att jag har en hållbar tanke i allt det här men den behöver väl funderas på några varv till.
