Mångfald...
Känner att jag måste skriva några rader kring utökningen av bloggar och podcasts på senare tid, vissa tycker sig ana en viss bitterhet och utsatthet kring detta från undertecknad. Hav förtröstan, så är icke fallet. Jag ser det mer som att den mångfalden som finns utvecklar och inspirerar snarare, det händer mer och det finns mer eller mindre alltid mer material att tillgå.
Rosjon representerar ju en lite präktig, systematisk, principfast småbarnsfarsa som har många järn i elden men där pokern ändå tillåts ta både plats och tid. Dybban är mer den livsfilosofiske med ganska hög ansats i andemeningen allt som oftast samtidigt som det ska finnas en lättsam ton i det hela, lite folkligt djup så där. Pokerstar är lite av en Mr Jekyll/Dr Hyde-karaktär där det ena stunden kan vara totalt allvar bara för att det i nästa ögonblick briserar någon barnslig idé stöpt i hans egna sjuka humor-genre. Glimne satsar hårt på en mysfarbror-image där anekdoterna avlöser varandra, samtidigt som självförhärligandet nog fortgår med en viss glimt i ögat. Ken är Glimnes onda bror, mest med tanke på anekdotmängden men även då han inte backar för att veva på det mesta och på så sätt skapa sig en manege. Snusarn och Bussman är nykomlingar i kvarteret, inte gjort alltför mycket väsen av sig än men det kommer väl. Team3k är busgänget som ränner runt och skapar oro, med en lite barnsligt kaxig attityd mellan raderna men som ändå i grunden nog är mest som gemene man. Lina kör mer ögonblicksbilder från hennes vardag som småbarnsmorsa kombinerat med de olika inriktningar hon försörjer sig via, väcker många känslor med sin stil och approach.
Har säkert glömt någon här så ta det inte personligt ni som uteblivit, är för trött för att orka få till en total överblick. Poängen är i alla fall att det finns något för de flesta smaker och inriktningar, det finns uppenbarligen folk som hatar mig eller i vart fall anser att jag inte tillför mycket vare sig i skriven eller talad form. Det får ju stå för dessa, fascineras mest över hur man orkar engagera sig i något så hårt när man ändå anser att det är värdelöst i grunden. Samtidigt vet jag att det finns folk därute som gillar det jag gör, även om jag återigen vill påpeka att huvudsyftet med mina utsvävningar inte är någon form av bekräftelsebehov utan snarare bara en ambition att ha kul i livet. Jag gillar att skriva och jag gillar att diskutera saker, om folk uppfattar mig som ett mähä som skrockar nervöst eller att jag backar för saker och ting har de ju inte något riktigt grepp om verkligheten direkt.
Jag ämnar inte att älska alla i min omgivning, knappast. Jag ämnar inte heller att hata någon, inte överhuvudtaget. Jag väljer att omge mig med de som ger mig energi och inrikta mig på sådana aktiviteter där jag kan inhämta energi, skulle nästintill råda vissa andra individer att satsa på samma inställning. Livskvaliteten höjs några snäpp då kan jag lova, make love not war helt enkelt.
Nu var ju poängen med det här inlägget att konstatera att jag inte på något sätt är bitter över det växande antalet aktörer på blogg- och podcastmarknaden, sedan att Dybban & Pokerstar har en hel statskassa i ryggen kan ju anses en aning fördelaktigt för deras chanser att få till ett bra program men det är en annan historia...
