Julfrid...
Jösses vad dagarna springer iväg, det har gått över två veckor sedan jag uppdaterade här senast och trodde själv att det var över tre veckor sedan. På något sätt har jag tappat greppet om tid och rum, allting rusar förbi i världens fart vilket kanske inte direkt är ett negativt tecken med tanke på att jag nyss ingått i ett nytt förhållande. Det vore väl självaste fan om inte dagarna fylldes upp med saker och ting när man har en käresta att dela dom med...
Pokermässigt har jag tagit det lite lugnare men ändå kört lite turneringar här och där, framgångarna har uteblivit även om det fortsatt på den inslagna vägen där jag stupat ett par gånger precis innan de stora pengarna. Det är väl om något signifikativt för mitt 2012 i pokerväg, att jag inte haft de där sista millimetrarna med mig för att komma åt den stora degen. Det är också ett år som verkligen fått mig att inse hur stor turfaktorn ändå är, det spelar ingen roll hur bra spelare du är om du inte har turen med dig och slipper oturen. Jag har fått lära mig den hårda vägen i ett par liveturneringar i år och de omskakande upplevelserna har öppnat ögonen på mig på riktigt, det är inte så att jag gungat runt i någon påhittad värld tidigare där inte turen alls varit delaktig i framgångarna utan det är mer att jag som sagt verkligen insett hur stor del den faktiskt har i det hela. Det är väl en lärdom om någon, spelmässigt känner jag att jag är med i matchen och i år känns det verkligen som att jag spottat upp mig rejält på livesidan också. Det är inte många storturneringar som jag kört där jag inte varit med och slagits om det hela in i det sista, det är det jag får ta med mig i ryggsäcken inför 2013. Bitterheten från AOPW har dock inte lagt sig, att åka som sexa efter att ha inlett finalbordet med åtta pers med 30% av markerna är inte ok. Det var två händer som dödade mig då och det sköna är att jag i princip inte hade kunnat spela dom annorlunda, blev bara rövknullad "som vanligt"...alltid skönt att avsluta med ett whine...
Tjejen har med all rätt tagit mycket av tiden så TV-serier, filmer och spel har fått stryka på foten men jag har ändå lyckats klämma in lite av dessa och i synnerhet de senaste tre-fyra dagarna då hon är i London för tillfället. I spelväg har jag gjort allt som går att göra i Assassin's Creed III och slutbetyget blir att det är ett fattigmans Red Dead Redemption, finns mycket att ägna sin tid åt men det är inte alls lika genomarbetat och storymässigt måste jag nog säga ett av de svagare av alla AC-spel. Ett spel som däremot i all sin enkelhet berört mig är The Walking Dead, en fem episoder lång historia om en grupp överlevares öden och äventyr. Jag har nämnt den förr men den tål att lovordas än en gång, tror aldrig jag brytt mig så mycket om karaktärer i ett spel som i det här fallet. Det är väldigt många gånger väldigt marginella beslut måste tas under tidspress och det är mycket moral och etik inbyggt i det hela, huvudpersonen ifråga har tagit på sig föräldraskapet för en övergiven liten tjej och det är just mellan dessa två de flesta av de mest känsliga besluten måste tas. Mot slutet baserar jag helt och hållet mitt agerande på vad jag hade gjort i verkligheten för att skydda henne, mina fadersinstinkter har alltså lockats fram av spelet. Kan ett spel få ett bättre betyg än så story- och engagemangsmässigt? Om ni bara ska köra ett spel från 2012 så kör det, ni lär inte bli besvikna.
TV-seriemässigt har jag betat av Dexter, The Walking Dead och The Big Bang Theory medan jag i nuläget jobbar av Homeland och fortfarande har jag en hel del otittat kvar att gå igenom. Dexter levererade ytterligare en grym säsong och den senaste slutar i princip som den förra fast med tumskruvarna åtdragna ytterligare ett varv, det ska bli spännande att se var de tar det hädanefter. The Walking Dead är på break och även där har senaste säsongen varit mer urflippad än någonsin, lär bli lika gastkramande framöver som det varit hittills även om jag har en aning om vartåt berättelsen lutar i och med att jag läst igenom serietidningarna. Annars väntar jag ju på återstarten av Breaking Bad och nästa säsong av Game Of Thrones, det är ett rätt skönt i-landsproblem att ha en oändlig ström av TV-serier att tillfredsställa sina behov med.
De senaste veckorna har jag gått runt med ett väldigt emotionellt tillstånd inom mig, jag tror det är den nyfunna kärleken som fått mig att släppa på känslobarriärerna en aning. Jag har blivit ganska hårt bränd på olika plan de senaste åren och har nog omedvetet slutit mig en aning av rädsla för att låta någon komma för nära, nu känns det dock som att jag kommit till ett stadie där det känns som att det får bära eller brista. Jag går all-in så får vi se om jag kommer ut levande på andra sidan helt enkelt, detta har dock gjort att jag också blivit väldigt emotionell i andra relationer så som mot arbetskollegor och vänner också. Det är rätt många gånger som ögonen tårats på sistone men jag ser det bara som ett gott tecken, jag vill vara en kännande människa och har alltid sett mig som en sådan men uppenbarligen har jag omedvetet hållit igen på senare tid. Det finns en hel del människor därute vars existens jag uppskattar rejält även om vi inte umgås alltför ofta eller har överdrivet mycket kontakt, riktig vänskap för mig är på ett plan högre än så och har den riktiga vänskapskänslan infunnit sig för mig finns det inte mycket som ruckar på den. Jag tror mig ha en rätt god personkännedom och kan snabbt vibba av ifall en person är något att ha i längden relationsmässigt, det är skönt de gånger man springer på någon där det från första stund inte råder något tvivel om att det är en kvalitetsmänniska det rör sig om. Jag har turligt nog snubblat på en handfull sådana på senare år och jag uppskattar enormt det faktum att de letat sig in i mitt liv, även om jag inte säger det tillräckligt ofta till dom. Det är dessa relationer som gör mitt liv värt att leva.
Nu ska jag nog fortsätta beta av Homeland, tjejen kommer hem imorgon så jag har inte så många timmar kvar att nyttja för grind av serier och spel så jag lär lägga på ett kol. Lär bli en lång natt... Ville bara skriva det här så att ni vet att jag lever och fortfarande har som ambition att hålla den här bloggen levande, det är bara att det rullar på så pass bra numera att bitterheten inte räcker till i alla lägen. God fortsättning på er!
