En livskamrat kort...
Det har nu gått ett par dagar sedan det oerhört tråkiga, men tyvärr en aning väntade, inträffade...nämligen att Minttu fick kasta in handduken. Som jag redogjorde för i föregående inlägg hade hon en tuff start på förra veckan med ideliga krampanfall och allmänt förvirrat beteende, det skulle inte bli bättre heller. Under onsdagen väljer jag att åka till jobbet ändå men har ju tankarna på hemmaplan hela tiden, känner dock att jag inte ändå kan göra något för henne mer än att ge henne medicinen då hon under krampanfallen ändå är lämnad åt sitt öde. Självklart vill jag ju vara med henne men känner att jag nog mår mer dåligt av att vara med henne än hon mår av att vara ensam...
Väl hemma möts jag av en diarré-hög innanför dörren och det försöker jag tolka positivt då en av bieffekterna av medicinen är just diarré, det torde innebära att den börjat verka. Tyvärr har hennes saliveringsanfall intensifierats ytterligare i antal men om än inte i kraftfullhet, hon är en allmänt miserabel syn att se men jag håller hoppet uppe och försöker ge henne all den kärlek jag har för att ge henne trygghet. Under senkvällen och natten jamar hon titt som tätt och jag är uppe flera gånger för att kolla till henne, klappa om henne och ge henne mer mat då hon glupskt äter allt hon kommer åt. Vid ett tillfälle hör jag henne gå på lådan också vilket känns positivt, hennes naturliga instinkter verkar fungera som de ska i alla fall.
Morgonen visar dock på en helt ny ton i det hela då anfallen känns annorlunda, nu morrar hon till innan varje och hennes väg tillbaka till medvetande känns längre och krångligare. Nu är hon inte ens längre medveten om saliven som hänger från hakan och själva ryckningarna tilltar för varje anfall, morrhåren och kinderna får spasmer som jag ej tidigare sett samtidigt som även andra kroppsdelar börjar rycka till och från. Efter att ha sett ett antal av dessa i kort följd där den sista gör att hon nästan faller bakåt av alla ryckningar tar jag beslutet att hon inte ska behöva lida mer, jag ringer mor min och meddelar beslutet då katten är henne väldigt kär också. Därefter ringer jag upp veterinären för att förmeddela min ankomst och mitt under det samtalet får Minttu det värsta anfallet någonsin, hon spasmar ur helt och skriker och fräser om vartannat. Hela hon skakar och hoppar och hon gör på sig innan hon flyr in under sängen där hon sitter och skakar och jamar, jag säger åt veterinären att jag kommer in men att jag inte tror att Minttu ens kommer att leva så länge.
Direkt efter att jag lagt på börjar jag försöken med att få fram henne från hennes gömställe under sängen, som tur är har jag tjejen hos mig så hon kan hjälpa till och med hjälp av en innebandyklubba lyckas vi få fram hennes sönderskakande lilla kropp och få in henne i buren. Jag åker i ilfart till djursjukhuset i Strömsholm där jag rusar in med Minttu som krampat sig sönder och samman under resans gång, när vi väl kommer fram ligger hon helt utslagen och bara flämtar i hyperventilerande stil lutad mot ena burväggen och med ena tassen hängandes utanför burgallret. Mitt hjärta är vid det här laget krossat och mitt enda mål är att göra slut på hennes lidande så fort som möjligt...
Väl inne på sjukhuset får jag kliva in i ett rum med henne direkt och snabbt är det veterinärer på plats som ger henne en första spruta med lugnande, de säger att det borde ta men det gör det till synes inte och förklaringen är då att kramperna kan ha strypt blodomloppet hos henne så pass att det inte cirkulerar riktigt som det ska. En kanyl sätts in istället så hon får sömnmedlet rakt in i blodet istället och knappt hinner jag fatta det innan hon är borta, veterinärerna ger mig så lång tid jag behöver med henne själv och efter några väl valda ord och en puss i pannan på henne släcker jag ljuset i rummet precis så om hennes liv nyss släckts och går därifrån.
Ett brutalt slut på en tioårig vänskaprelation, jag kommer att sakna henne något oerhört och det är många tårar som fällts under de dagar som gått sedan torsdagen. Som tur är har jag haft tjejen närvarande hela tiden så tankarna har skingrats en del, annars hade nog misären varit än mer påtaglig. Minttu var en speciell rackare som jag upplevt mycket med, jag hoppas innerligt bara att jag kunnat ge henne lika mycket kärlek som hon visade mig genom åren. Jag vet i alla fall att jag agerade rätt under hennes sista vecka i livet, jag ångrar ingenting och känner inte att jag låtit henne lida mer än nödvändigt så det är den känslan som får ackompanjera och lindra de brutala bilder jag har på näthinnan av hennes sista dagar i livet med ideliga krampanfall.
Vila i frid, Minttu. Du kommer saknas mig...
