Pokernirvana...
Hela helgen blev en enda lång pokerorgie till slut, jag hade ju som uppgift att vara turneringsvärd på fredagen när Aqva körde sin månadsfinal. Jag har ju länge kämpat med min s.k. turneringsvärdsrigg där som då tidigare inneburit att jag i princip åkt ut först för att sedan få sitta i sex-sju timmar och vänta innan det hela har varit över, nu verkar nya tider dock råda sett till mina senaste två värdskap. Förra gången blev jag femma och nu i fredags blev jag fyra samtidigt som jag vann last longer-delen också, kommer väl inte ihåg riktigt hur jag tog mig hela vägen mer än att jag på finalbordet med fyra kvar tappar en tung pott när jag får in det med AT mot K5hj där motståndaren drar in en runner-runner flush. Jag var dock nöjd då jag tack vare last longer vann lika mycket som förstaplatsen hade gett...
Efter att ha landat hemma i lägenheten vid 03.00-snåret bar det efter sex timmars sömn av till Hallstahammar först för dumpning av katten hos föräldrarna då en tjänsteresa är nära förestående, efter det fortsatte färden bortanför Örebro för nästa Berga Open som stod på tur. Det hela inleddes som seden sig bör med en tacobuffé på stationsrestaurangen i Hallsberg, vi är ett glatt gäng där som går lös på maten och inleder det sociala samkvämet. Efter en dryg timmes ätande och snackande börjar det bli dags att röra sig mot själva turneringslokalen, väl på plats där blev det en del väntetid innan alla hade infunnit sig så att turneringen kunde börja.
Vi blev 67 spelare varav 14 gjorde ett last longer-bet, jag var en av dessa och kände att jag kunde mäkta med det i och med framgången på Aqva dagen innan. Jag får ett ganska på papperet jobbigt bord då jag har kompetenta lirare som MikeTime, Hogge, Sandra Bo, Peder och lite annat folk där. En sak var i alla fall säker, det var lätt det mest underhållande bordet att sitta vid. Vi höll på att kikna av skratt i omgångar och de kärleksfulla hånen haglade, en nutida klassiker är kommentaren som Sandra Bo får ur sig när det framkommer att Hogge använt en dildo som drinkpinne kvällen innan:
- Det är väl första gången du fick smaka fitt...
Ungefär där avbryter Sandra Bo sin svada i tron att det nog inte hann bli så farligt påhopp som det kunde ha blivit men det var ju en aning för sent om vi säger så, Hogge tog det hela dock bra och vi kunde snabbt återgå till en kanske lite mer acceptabel nivå på det hela.
Spelmässigt var jag kall, jag satt och foldade mest hela tiden då jag inte fick några kort samt att det var rätt aktivt spel från många av aktörerna vid bordet. Till slut får jag dock in i princip en intakt startstack med KK mot Peders QTsp och kan på så sätt bygga på stacken bra, efter det dröjer det dock inte så länge förrän nästa fina pott kommer och då är det jag som sitter på QTkl. Jag synar upp en raise pre och får se floppen KJx med ett klöver, är ju alldeles för stark att kunna vika nu så jag synar ursprungshöjarens cbet bara för att se turn komma med ett A. Ding ding ding. Nu fortsätter ursprungshöjaren att betta till min förvåning och jag funderar på hur jag bäst spelar handen nu, jag vill ju inte skrämma bort honom men inser ju samtidigt att han antagligen har en AK eller AJ och då finns ju kåkrisken på rivern. Jag väljer dock den kalla linjen och synar bara, river kommer skönt nog med en lanka och ursprungshöjaren fortsätter sitt bettande, nu väljer jag dock att ställa efter en viss betänketid varpå han synar. Han sitter på AA och ser helt förstörd ut, förstår honom men är nöjd över handen självklart.
Efter det lugnar det ner sig och jag härjar på med runt 80-90k i stacken tills jag får byta bord när vi är runt 20 kvar, jag hamnar vid ett bord med några Västeråsbekantingar i form av Plumpa och Danne H varav den senare kommer att bjuda mig på en av de sjukare händer jag spelat. Efter att ha lyckats plocka lite marker av en aggressiv spelare samt haft lite flyt mot en annan där jag rivrar tvåparet när han han har andraparet och flushdrag blir det dags för den sjuka handen. Jag hittar KTo i SB och Danne sitter på BB, vi har tampats en hel del innan redan och jag är lite putt på honom för han har lyckats utmanövrera mig ur alla potter hitintills. Jag slår upp det pre och han synar, floppen kommer KTx med två ruter och jag fortsätter att bomba på i pottstorlek varpå han synar. Turn kommer en äcklig ruter till och jag börjar bli lite smånervös, känner dock att jag måste fortsätta representera min imaginära färg så jag slänger ut ett pottbet till som han även denna gång synar. Nu börjar jag bli riktigt mörkrädd och när ett fjärde ruter ramlar ned på rivern är jag mentalt ute redan, känner dock att enda sättet för mig att vinna handen är att gå allin för då kan han ju eventuellt vika ett lågt ruter på hand. Pulsen är dock brutal i mig och när han efter en stunds stekande till slut säger "Syn" reser jag mig våldsamt från bordet och slänger upp min hand samtidigt som jag säger något i stil med "Du fick väl in den jävla k-kfärgen!". Döm min förvåning när han säger "Näää..." och muckar sin hand... Har ALDRIG blivit så mindfucked av en hand, jag sätter mig ner igen och är helt väck i huvudet. Jag fattar ingenting och samtidigt som adrenalinet lämnar min kropp sitter jag där nästintill darrandes när jag försöker förstå vad som precis hände, jag klagar ju dock självklart inte då jag helt plötsligt har en stack på 300k och det är dags för finalbord. Sjukt var dock bara förnamnet på känslan jag hade i det läget.
Väl på finalbordet återgår jag till mitt foldande då det är två spelare som är väldigt aktiva, Strixen och Bo är inne och vevar i var och varannan pott och verkar också hitta händer samt ha en träffbild som inte är att leka med. Jag känner att jag inte vill ge mig i kast med dom för tidigt då det finns en del spelare vid bordet som jag bedömer är av sämre kaliber, jag hamnar dock i en batalj med Plumpa när jag synar hans höjning på BB med min Q8sp från SB. Floppen kommer QJT med en spader och när han bettar ut efter att jag checkat ställer jag honom allin, tyvärr har han ju hittat KQ och tar synen varpå jag tappar runt 90k av min stack.
Vid det här laget är tonen ganska hård vid bordet, i alla fall från de två nyss nämnda aktiva lirarna som tar varje chans de har att "håna" mitt spelsätt och de spel jag gör, jag brukar inte ha problem med det men i det här fallet blir det nästan överdrivet mycket och hånfullheten går inte att missta för någon form av kärleksfullt gnabbande utan det känns som att det är på riktigt. Får bekräftelse på samma intryck från Plumpa efter att ha snackat om det med honom efter turneringen, tycker det är jäkligt onödigt och osympatisk att ta det till den nivån även fast det är en hel del som står på spel. Jag får väl dock se det som en väldig komplimang då de uppenbarligen såg mig som det största hotet och gjorde allt de kunde för att få mig ur balans, de lyckades väl delvis med det även om det inte kanske var avgörande för utgången av finalbordet.
Redan tidigt såg jag dessa två herrar som mina största utmanare för de lirade lurigt, de andra tyckte jag ha mig rätt bra koll på men uppenbarligen hade jag lite för mycket respekt för herrarna visade det sig vid ett tillfälle. Jag hittar JJ i BB och får se Strixen höja upp det innan Bo i nästa position trycker in allt han har, jag tror det är runt 120-140k och när det är foldat till mig ser jag ingen annan utväg än att folda. Jag tar spelarnas förmågor i beaktning och tror att Strixen kan sitta på något riktigt bra bakom men han viker sjukt nog varpå Bo visar upp AQ, jag slänger upp min JJ och förbannar min tighthet även om det nog i långa loppet är alldeles korrekt att göra så som jag gjorde. Som salt på såren kollar vi hur floppen hade blivit och i och med att den var i stil med 959 så hade jag haft ett utmärkt läge att plocka denna osympatiska kille men ödet ville annorlunda... Jag hade runt 170k i stacken i det läget och ville inte riskera ett misstag då jag som sagt ansåg mig tillhöra topp-tre vid bordet i det läget, trodde det skulle komma bättre chanser än så.
Efter det känner jag än mer förvirrad av läget och när jag väl hittar AT i tidig position med fem kvar höjer jag upp det bara för att se Bo slå om ännu en gång, han börjar svamla fram någon form av trashtalk men jag tar inte så stor notis av det. Till slut bestämmer jag mig dock för att sätta hårt mot hårt och trycker in allt mitt bara för att få en snapsyn från honom, han har sjukt nog hittat ännu en bra hand i form av AK och en blank bräda senare är jag ute. Jag är dock nöjd med mitt spel och lyckas inte bara med att få en helt ok peng för åttondeplatsen utan delar även last longer-segern med Strixen plus att jag får en bounty när jag slår ut Mike i form av ett inköp till nästa Berga Open. En mycket lyckade helg ur ett spelmässigt perspektiv även om just finalbordet lämnar en aning besk eftersmak i munnen sett till stämningen, att jämföra den med den vi hade vid mitt första bord för dagen är som att jämföra natt och dag.
Jag hittar hem till Västerås vid 04.30-snåret och hittar faktiskt också till slut en famn att trösta mig i, sämre helg än så kan man ju ha. Jag måste dock ännu en gång tacka Mike för detta eminenta arrangemang han envisas med att ha, det är en helt underbar samling av individer han får ihop och stämningen är rent generellt himmelsk. Som tur är har han ändrat sig från sitt initiala beslut att detta skulle vara sista Berga Open, vi kommer att få minst en turnering per år och för mig personligen räcker det med ett arrangemang per år bara jag får möta alla dessa härliga människor för det är de som gör det hela till den livsglada tillställning det är. Det är många där som med sin godhet och livsglädje letat sig in innanför min bröstkorg, jag är tacksam över att få vara en del av detta och även om små incidenter som detta finalbord förekommer så är det som en piss i Mississippi. Kärlek.
