Den fjärde ambassadören...
SvS har ju tre ambassadörer men jag tror nästan jag börjar aspirera som den fjärde, jag vann ju i alla fall turneringen med samma namn så något borde det vara värt. Som ni ser verkar glansen från fornstora dagar återvända så smått, jag spann vidare på Febern-vinsten och körde AW, Djupet och just Ambassadören igår. Jag roade mig till och med med att satellita mig till den sistnämnda, tror det är något jag ska göra mer för det är riktigt bra värde i dessa och så pass bra att det banne mig är värt att betala rake två gånger för att få möjligheten. Nåväl, de andra två turneringarna tog slut ganska snabbt där jag i en nyckelhand i Djupet vek TT(återigen dessa TT) pre när det blev två allins innan mig men det visade sig att de hade AK respektive AJ, jag hade tripplat då floppen kom med ett T. Efter det var jag ganska nedslagen och självdog senare när jag fick in det i en flipp eller något...
Ambassadören blev dock något helt annat, där började jag springa bra direkt från början och ibland kändes det som att motståndarna skänkte sina marker till mig, jag är inte den som är den utan jag tar emot allt jag kan få. När drygt halva turneringen var gången var jag rätt brutal chippie med dubbelt upp mot tvåan och jag höll mig däruppe mest hela tiden med lite svajningar upp och ner, jag lyckas i alla fall ta mig till HU med 2/1-övertag och på andra sidan duken sitter en reg vid namn Råbään. Nu tar en grymt lång HU sin start då vi är riktigt djupstackade, 1,1 miljon marker i spel och blinds på 5k/10k med någon sketen ante gör att det finns hur mycket spelutrymme som helst. Markerna flyger fram och tillbaka men det är jämnt en bra stund innan vågen verkar börja tippa över till Råbääns fördel, han har mig hängandes kvar med typ ett finger när jag är nere på 100k och han har dryga miljonen obviously då.
På något märkligt sätt hittar jag några uppdubblingar och plötsligt är jag med igen, det är en riktig sluggermatch där vi mosar på varandra utan pardon men de riktiga njurslagen uteblir tills vi ca 50 min in i bataljen får vår första allin pre med syn. Jag stoppar in det med AQo och han synar med TT, floppen kommer A98 och jag hinner jubla i en millisekund innan turn faller med en T. Dock hinner Råbään knappt utforma ett "Jaaa!!" med läpparna innan rivern ger mig en underbar J, precis det jag skrek mig hes efter. Så fruktansvärt skönt att vinna den HUn, den var i ångestklass med den jag hade mot miwu när jag vann Steken förra året även om det då var mycket mer pengar som det rörde sig om. Känslan är dock obetalbar när man vinner en turnering, nästintill oavsett prissumma. Det är alltid lagom underbart att stå ensam kvar på kullen med en massa fisk kippande efter luft runtomkring en, jag säger det igen: jag tappar inte många HU-uppgörelser.
Idag har det varit halvt kaos, för andra natten i rad kunde jag knappt sova då skallen var som en speedad hamster där tankarna fladdrade all over the place. Lagom omtöcknad kliver jag upp tidigt för att få skjuts till bilen som ska vara färdigtonad men jag blir föga förvånad när jag kommer fram och de säger att den inte är klar, det är ju ungefär så jag springer i det vanliga livet. Bara att vända hem igen och ta en taxi senare istället för att låta Wettis agera chaufför, andra gången blir det gillt och jag måste säga att jag är nöjd med det hela. Resten av dagen har ägnats åt förberedelser för avfärd till fäderneslandet, båten går 20.00 ikväll och den tunga delen av resan ska avklaras imorgon då det är dags för runt sju timmars bilfärd på den sidan. Nu återstår inte mycket mer än att klä på sig, slänga katten i buren för avdumpning på kattpensionatet samt att börja rulla mot hufvudstaden.
Ungmön från i helgen har inte mäktat med någon respons än heller, snart ger jag upp på det täcka könet...uppenbarligen är jag ju någon sorts monster eftersom jag inte ens bemödas en respons. Fuck that. Får väl stifta närmare bekantskap med ett får i Finland istället eller något...
