Eftertanke...
De ideliga resorna ger mig tid för eftertanke och begrundande nästintill till det skadliga, det är många timmar som ska dödas på flygplan och med brist av medresenärer som man vill prata får man roa sig själv med olika tankebanor. Ibland inspireras man av flygvärdinnorna men oftast är det mer en inre dialog som förs både om det stora och det lilla, det blir en slags självrannsakning och försök att hitta svar till frågor som man brottats med länge. Jag måste dock säga att själva flygandet i sig är kvasiromantiskt för i och med att man är instängd med en hel hög av okända människor finns ju alla världens möjligheter till att slumpen och ödet ska samverka till bristningsgränsen, hur många gånger har man inte undrat vad som skulle hända om man kraschade på en öde ö och alla överlever. Skulle man hitta sitt livs kärlek? Skulle man bli en ledare likt Jack från Lost...eller bara en Hugo? Det är dylika tankelekar man får roa sig med i brist på annat...
Ibland, väldigt sällan dock, händer det att man stöter på en person som man connectar med direkt och för mig har det hänt en gång på alla de flygningar jag ändå genomfört numera. Det var under en hemresa från Malaysia som jag fick ett tresäte för mig själv till en början, jag hade yttersätet och hoppades på att ingen skulle komma...tills en söt, blond tjej letade sig fram genom gången för då började mitt inre mantra gå från "Hoppas ingen kommer! Hoppas ingen kommer!" till "Hoppas hon sätter sig här! Hoppas hon sätter sig här!". För en gångs skull besvarades mina böner och hon frågade glatt om hon kunde få hoppa in och direkt var vårt samtal igång, vi började prata om att vi båda hoppades på att ingen skulle sätta sig mellan oss så vi skulle få grymt med utrymme. Småsnacket fortsatte och jag fick reda på att hon var en irländska på väg hem från Australien till Sverige för att hälsa på sin pojkvän, jag kan ju erkänna att ordet "pojkvän" dräpte mig en aning men ändock fortsatte den trevliga stämningen och mysfaktorn. Under den 11 timmar långa flygningen ömsom sov vi ömsom småsnackade vi, allt var på ett avslappnat plan och så pass avslappnat att vi nästintill myssov tillsammans vid några tillfällen.
När vi väl landat på Arlanda följdes vi åt till bagagebandet och jag fick mitt bagage först så utan några större fanfarer tackade jag för sällskapet och önskade henne ett gott liv, utan att ens veta vad hon hette och utan att ta hennes kontaktdetaljer. Min ärliga tanke där är att jag nog vill ha det som det är nu, att hela episoden är ett varmt minne där två främlingar möts och finner någon form av gemenskap ur det blå som ger mig fortsatt hopp om att till slut finna en själsfrände därute. Jag tror att ifall jag hade tagit kontaktuppgifterna och vi hade hållit kontakten hade detta minne bleknat och förlorat i värde, vi hade liksom vattnat ur det hela istället för att ha det som det är nu - ett ögonblick utskuret ur vardagen som jag nog kommer att minnas till tidernas ände. Självklart har jag några gånger under åren som gått funderat på vad hon gör och egentligen mest på den frågan som bryr mig ganska ofta: minns hon mig? Tänker hon på mig så som jag tänker på henne?
Dessa frågeställningar är ganska vitala delar av mitt liv då jag ställer mig dessa ganska ofta fast om olika personer då självklart, hela mitt liv går ju ut på att ge och att bygga positiva relationer med människor där man ger varandra energi istället för att ta. Under årens lopp har jag sprungit på en hel del människor som gett mig just denna typen av relationer men där dessa relationer av en eller annan anledning dött ut, det behöver inte ha varit något dramatiskt utan bara att livssituationer förändrats och den normala kontaktytan dött ut. Det händer ofta att jag tänker tillbaka på dessa personer, tänker på vad de gör idag och främst då på ifall de också tänker på mig. Om de saknar det vi en gång hade, det som jag åtminstone från min sida hade upplevt som något extraordinärt. Vad jag egentligen vill komma till är att jag ofta funderar på om jag gör motsvarande intryck på andra människor så som dessa har gjort på mig...jag hoppas och tror att jag gör det även om det är väldigt få fall där det de facto blir någon form av återkoppling på detta. Jag vet, jag borde ju likväl i så fall upplysa dessa personer om vilka intryck de gjort på mig, kan inte förvänta mig en bekräftelse om jag inte kan ge en. Kontentan är att just nu känner jag ett ganska stort behov av dylika bekräftelser och har väl därför börjat smida planer på att ge för att kunna få, det finns ett antal människor därute som jag värdesätter något enormt.
Djupa tankar så här på måndagskvällen men det är sånt som händer...
