Ur led är spelet...
Nu går det banne mig inget vidare på pokern, det är bara att konstatera fakta. Jag körde till en början Steken igår men kommer halvt som halvt fel in i det från början, tappar största delen av stacken med TT när floppen kommer 623 med två klöver. Jag har synat en preraise och slår om den väntade cbeten på flopp, tyvärr synar motståndaren och turn kommer en till 3:a. Jag intalar mig själv att jag är stark och bettar ut runt 2/3 av potten bara för att få ett ganska snabbt ställ som svar, jag begrundar situationen ett ögonblick men viker till slut i tron om att jag de facto var slagen men har egentligen ingen aning. Efter det är jag en ledbruten man och hittar till slut JJ med 14BB eller något, höjer upp det pre och får en syn där floppen kommer Q22. Jag checkar och får ett bet på 1/3 av potten emot mig, efter lång tvekan trycker jag till slut in det lilla jag har kvar bakom och får syn av AA. Tack och godnatt.
Lite tröstmässigt reggar jag mig till SCOOPs main event på PS samt Andra Chansen på SvS, den sistnämnda hinner jag knappt spela en halvtimme av innan jag är ute. Jag hittar KK och får in det pre mot...ja just det, AA. Som om det inte vore nog hittar han fyrtalet bara för att verkligen gnida in den fina setupen... SCOOPs main går inget bra heller, kommer aldrig in i det och eftersom jag latereggat mig till den har jag lite handikapp direkt från början. Jag spelar som en menlös och efterbliven ekorre där jag bara ger bort markerna, kommer inte ens ihåg hur jag åkte och lika bra var väl det. Orka dräpa 25 000 motståndare liksom...
Tror jag ska ta det lite lugnt med pokern nu ett tag och satsa krafterna på Superweekend-trippen till Tallinn, det känns som att verkligen är dags för en klonk nu och varför inte där och då. Jag har nästintill börjat tvivla på att jag överhuvudtaget kan vinna något igen men det är ju det fascinerande med pokern, helt plötsligt står man överst på pallen igen utan att egentligen förstå hur det gick till. Jag har dessutom fullt upp med att försöka styra upp min årliga Finlandstripp så att jag kan närvara på Valteregos planerade lilla event i sommar, vill ju inte missa en sådan happening om jag inte verkligen måste.
I förra veckan höll jag på att få en smärre chock då jag fick höra att en 45-årig man dött på mitt gamla jobb på ICA, jag känner ju en hel del folk där och sannolikheten att jag kände personen ifråga var ganska stor då det var på tjänstemannasidan också. Jag fick se en f.d. kollegas uppdatering på FB där hon skrev att det var en nära kollega till henne och genast gick mina tankar till en av mina närmare vänner. Han är en sådan där polare som man egentligen inte behöver ha kontakt med överhuvudtaget men man vet att så fort kontakten tas så är det som om man aldrig gjort annat än umgåtts, en riktig vän helt enkelt. Nu har jag inte haft någon kontakt med honom på ett tag och när insikten slog mig att det kunde vara han fick jag halvpanik, drog iväg ett SMS direkt för att försöka få ett svar ifall han levde. Ganska idiotiskt egentligen för snacka om att skapa ytterligare stress för sig själv, säg att han inte uppfattar att han fått SMS och så för varje minut som går ökar mina orostankar kring det hela. Som tur var svarade han relativt fort att han var ok, det tackar vi för även om det självklart är riktigt tragiskt att någon i den åldern går bort.
Inget ont som för något gott med sig dock, för hela den här händelsen innebar att jag fick möjligheten att återknyta kontakten med tjejen som jag berättat om tidigare i bloggen. Hon som jag ångrar så brutalt att jag bröt kontakten med i en ganska turbulent tid, jag har många gånger önskat att jag kunde få det ogjort och nu kanske möjligheten för att reparera det hela uppenbarade sig. Hon jobbade nämligen också förut på samma kontor så hon var lika orolig som jag över vem det kunde vara, i och med den kontakten och diskussionen oss emellan tog jag upp det som hände för en handfull år sedan och påtalade det ledsamma i det hela. Hon lät positiv inför en försoning vilket gav mig en skön känsla i maggropen, det finns hopp om livet helt enkelt. Jag tänker dock inte förivra mig utan det räcker gott och väl så för ögonblicket, vi får ta det som det kommer helt enkelt men nu är isen bruten i alla fall och det är ett stort steg. Mer sådana relationsutvecklingar åt folket, tack.
På spelfronten ser det ut att bli lite hektiskt här framöver, om några dagar dyker Ghost Recon:Future Soldier ner i brevlådan och vi är en handfull gossar som tänkt spela igenom det tillsammans i coop-form. Det innebär ju att det gäller att få till lite spelkvällar här och där som passar alla inblandade parter, förhoppningsvis kan vi få till en kväll i veckan där vi umgås så som moderna män gör nuförtiden. Eller kalla oss nördar, det kvittar. Kul har vi och den sociala biten väger tungt även här, precis som i pokern. Jag fick även i fredags hem Max Payne 3 som jag måste säga är en lätt besvikelse trots bra grafik och rätt skön känsla, det hela förstörs av usel spelkontroll och mer eller mindre slumpartade faktorer som avgör ifall man klarar en bana eller inte. Frågan är om jag ens orkar spela igenom det helt och hållet, trist när man stöter på dylika halvfärdiga produkter. Ikväll la jag ner lite tid på att beta av det sista i Skyrim som jag nog snart kan lägga på hyllan, det är inte mycket kvar alls innan jag maxat det på achievementsfronten och då får det vara nog. Det är dock ett spel som gärna skulle kunna få fortsätta i all evighet för min del, väldigt välgjort och oerhört djupt och omfattande. En klassiker in the making helt enkelt.
Där tror jag att jag lämnar er för den här kvällen, måste mata kissekatten och ge henne lite kvalitetstid innan duschen och sängen kallar. Bara två veckor kvar till fotbolls-EM, gott folk!
