Berga, one (more) time...
Jaha, jag vet att ni väntar på en reseskildring från Irland och den kommer, jag har bara inte orkat/hunnit sätta ord på det som upplevdes där men ni behöver inte ha alltför stora förväntningar då inget direkt exceptionellt hände förutom att en grek försökte hustla mig på en middag. Mer om det i senare inlägg dock, det som ska avhandlas nu är den gångna helgens stora begivenhet nämligen ännu en upplaga av Berga Open. Jag var ju titelförsvarare så det fanns ju inte på världskartan att jag inte skulle leta mig ut i obygden igen för att visa var skåpet fortsatt ska stå. Från Västerås hängde Plumpa med så han slog följe med mig, vi åkte dock i varsin bil då vi inte ville bli fast ute i ödemarken utifall vi åkte ut vid helt osynkade tillfällen.
Första stoppet var Hallsberg där en lunch intogs med delar av spelarklientelet och även om själva ätandet var relativt snabbt avklarat blev vi kvar där i avvaktan på passagerare som vi skulle ta med oss till spellokalen, ingen ville dock åka med mig så jag fick ändå rulla dit ensam i min nya silverpärla. Väl på plats kunde jag snabbt konstatera att det var idel kända ansikten som mötte en, även om jag inte vet exakt vad alla heter så känner jag ju igen de flesta till utseendet. Sandis var framme och introducerade sig innan turneringsstart och det är alltid trevligt att få ett ansikte till de chatpolare man har, fanns ju några sådana på plats om vi säger så. Turneringen tog sin början en halvtimme efter utsatt tid och jag hade ett halvintressant bord, hade position på snygg-Stefan och även delvis på Sandra Bo. Utöver dessa två fanns även Klyka, Bjarne och den ack så famösa Bosse vid bordet. Vi började med 15k i stacken och möjlighet fanns till två second chance(eller en dubbel vid ett tillfälle), trots detta var spelet väldigt passivt vid vårt bord där den enda actionskaparen var en viss kvinnlig pokerreporter som skyllde sina till synes semidonkiga spel på dålig fysisk syn.
Jag var minst sagt kall och satt mest och foldade de första fyra timmarna, när vi närmade oss second chance-periodens slut bestämde jag mig för att ta ett skott mot Bjarne med 98sp. Jag synar upp hans höjning pre och får se floppen AQ8, på något konstigt sätt får jag för mig att jag kan ta potten ifrån honom så när han bettar ut skriker jag ut ett kaxigt "All-in!" bara för att höra honom säga "Jag måste nog syna..." för att sedan vika upp AK. No shit, Sherlock. Ingen hjälp för mig och jag får inhandla dubbla Second chance, bara för att fortsätta vika men till slut fick jag byta bord och precis som vid förra BO var det då det hela tog fart. Efter att ha fått en AA som jag fick en del action på får jag en till dylik där jag dock bara får blindsen pre, även om utfallet inte var 100% perfekt i potterna var tendenserna det. Precis innan en paus tittar jag ner på KK på BB och när Carro höjer till 3xBB med omslag till 7,5BB från JohnH ser jag min chans, min stack som jag sakta men säkert byggt upp till runt 50k åker in utan tvekan varpå Carro också trycker sin semishorta stack mot mitten. Nu sitter JohnH och muttrar och funderar på vad han ska göra, till slut hittar han också synen och han täcker mig. Vi kan snacka en lätt riggad hand när Carro viker upp JJ och JohnH QQ, jag är helt säker på att någon av de andra kommer att träffa ett set men av någon sjuk anledning håller min hand. Efter det har jag en fin stack på 130k med blinds 1k/2k...
Strax efter pausen får jag en gåva från Klyka som hittat till mitt bord igen, jag slår upp det pre men får en klickraise från honom och det är foldat till mig med mina QQ. Han sitter på en rätt rejäl stack och hans raise känns som en mjölkning, jag tror han superstark även fast hans semiberusade tillstånd kan påverka rangen en aning. Jag är dock inte beredd att släppa min hand så jag synar bara, floppen kommer JT9 och genast känns det mycket bättre, jag checkar till honom för att se honom betta ut men han hinner knappt göra det innan jag annonserar att jag är allin varpå han muttrar att han nog är på väg att göra en fisksyn. Till slut omvandlar han sina ord till agerande och tar synen, till min lättnad viker han upp 88 och när turn och river blankar är min stack uppemot 200k. Det är så dom ska komma! Nu hittar jag dock en kall period igen, delvis beroende på korten men även delvis beroende på aktiviteten på bordet. Det är mycket shortstackar som slåss och jag finner ingen anledning att ge mig in i det hela, trots att jag får utstå viss spe från spelarna vid bordet. Efter cirka 90 minuter av total inaktivitet från mig tittar jag ner på QQ på BB och när en shortstack ställer från sen position tar jag självklart synen, han har A8o och en blank bräda senare är min stack än större men jag har två konkurrenter som det ser ut: Fraallan vid ett annat bord och EMOP-segraren Nisse vid mitt.
Just Nise dräper på rätt bra och drar ut bl.a. en AA med QT efter att ha fått in det på en T-hög flopp, en T på turn gör processen kort och hans stack blir än större. Det tisslas och tasslas i kulisserna om att han och jag är de två största rötkukarna inom flera mils avstånd och att en eventuell HU oss emellan skulle sluta med split, det kommer att visa sig att det finns en viss sanning i det påståendet till slut. Från att vi är två bord till finalbordet tar jag det väldigt lugnt, jag ser bara hur Fraallan bygger sinnessjukt stor stack vid andra bordet och hur Nisse sakta men säkert snor åt sig marker från allt och alla. När finalbordet börjar ligger jag fyra i markerväg med just Nisse och Fraallan men även Mike framför mig, jag känner dock ingen panik utan känner att turneringen verkligen varit min fram tills dess. Jag har inte hamnat i en enda situation där jag behövt dra ut och min disciplin från första halvan av turneringen är beundransvärd, jag har i mina ögon spelat i princip perfekt fram tills dess.
Finalbordet hinnre knappt börja innan Nisse och Fraallan, som är polare, hamnar i en penismätartävling med sina enorma stackar. Tyvärr för Fraallans del tappar han det mesta i en pott där det typ fem- eller sexbettas pre bara för att blotta en flopp i formen av 998 där Fraallan gör ett sista desperat försök att vinna potten med ett bet men får vika för ett omslag från Nisse, efter det dröjer det inte länge innan Fraallan tiltat bort resten av sin stack och vi har en monsterledare i form av Nisse som säkert sitter på 700k av ca 1 400k i spel. Att han har position på mig känns mindre roligt...
Efter en del stiltje för min del hamnar jag i en batalj med Mike, jag har KJsp och det blir lite satsningar pre innan vi ser en flopp i form av T88 med två spader. Jag bettar ut bara för att höra Mike säga allin, jag reagerar instinktivt och kontrar med en allin för egen del också även om jag kanske borde ha begrundat det en aning längre trots att utfallet antagligen hade blivit detsamma ändå. Jag blir ganska lättad när jag ser honom vika upp 79sp och när jag träffar en K på både turn och river känns det ännu bättre, min stack närmar sig 400k nu och vi är fem kvar. När den femte åker hamnar jag i den första av mina rövknullshänder för kvällen, jag har 99 på knappen och slår upp det med syn från Nisse från SB. Floppen kommer 78Q och efter check till mig bettar jag ut, han synar och turn kommer 6. Efter ännu en check från honom känner jag mig rätt självsäker med den turnen och skjuter av ännu en runda som han dock synar. Rivern kommer en till åtta och jag får en dålig känsla i maggropen, när Nisse checkar till mig ännu en gång vågar jag inte annat än att checka bakom. När han viker upp T8o dör jag en aning inombords, en pott på nästan 300k är hans tack vare en vidrigt sur tvåoutare på rivern. Jag börjar förstå att han kallas rötkuk...
Jag har dock fortsatt bra stack jämfört med de två andra spelarna som är kvar, Erik och Ola, och inget ont om dom men jag känner att jag spelmässigt nog ligger lite längre fram än de båda så jag känner ingen oro. En stund senare plockar jag upp QJkl på knappen och slår upp det med syn från Erik, floppen kommer KQ7 och jag känner mig ganska stark med min hand så när Erik bettar ut ganska hårt ser jag min chans och trycker in alla mina marker. Han muttrar en stund innan han tar synen med K8, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta och när turn och river blankar är inte tårarna långt borta. Det kommer att visa sig att den handen bara var uppvärmning i den ädla konsten av en kall kortleks rövknullande av mig... Inte allför många minuter senare plockar jag upp J8hj på knappen och gör samma sak igen d.v.s. slår upp det hela och får ännu en gång syn av Erik på BB, nu kommer floppen AKK med två hjärter och det känns lite jobbigare. Efter en check från honom väljer jag dock att försöka vinna potten så jag bettar ut, tyvärr synar han och när turn blankar och han checkar till mig igen har jag för mig att jag inte vågade annat än att checka bakom. Rivern kommer dock med en tredje hjärter och jag tror ju där och då att handen är min, till min stora förvåning annonserar Erik att han är allin och jag fattar ingenting. Vad har han? Varför gör han så? Jag tror ju mig sitta på nöten så som handen har spelat och det finns bara en potentiell hand som kan slå mig i det läget och det är Q-höga flushen, jag kan inte hitta viket utan tar till slut synen med en djup suck. Något går sönder inombords när jag ser honom vika upp Q4 eller något dylikt i hjärter...
Efter några sekunders mörker framför ögonen reser jag bara på mig svärandes och försöker hitta snabbaste vägen ut ur lokalen, jag ljuger inte när jag säger att gråten finns i halsgropen. Efter 14 timmar av poker och nästintill perfekt spel från min sida känns det som att jag i och med de tre avgörande händerna blivit totalt nedpissad, jag känner mig förnedrad och tillintetgjord. Ingen rolig känsla alls och jag har fortfarande kvar delar av den nästan två dygn senare. Nåväl, jag är så inne i min misär att jag är på väg att strunta i prispengarna helt trots att det är en helt ok slant men efter att ha kylt av mig lite när jag skrapat bilens rutor letar jag mig in igen för att hämta det som ändå rättmätigt blev min andel av vinstpotten. Mike försöker ge mig en tröstkram men det enda jag får fram är "Nej, jag orkar inte...", jag är helt förstörd där och då och vill bara hem. Efter en dryg timmes bilfärd i total tystnad hittar jag min säng och sömnen till slut, utmattad och tom. Den som säger att pokerspel inte berör vet inte vad de pratar om, min besvikelse grundade sig självklart mycket i att gå miste om de stora pengarna med så liten marginal men också i det faktum att jag var på väg att göra en perfekt turnering på alla plan. Det som ändå måste vara varje pokerspelares dröm.
Jag måste ta tillfället i akt att nu i alla fall propert tacka Mike & co för arrangemanget och värdskapet eftersom jag i mitt patetiska tillstånd inte orkade med det på söndagsmorgonen när mitt uttåg var ett faktum, det var som alltid ett sant nöje att få vara med i detta underbara gäng av pokerspelare och umgänge av allra högsta kvalitet. Det finns många kvalitetsmänniskor i den kretsen och jag lärde känna några än bättre denna gång vilket ändå måste ses som huvudsyftet med det hela, att införa den skönhet och godhet som många av dessa besitter. Tack för att jag får komma och vara en del av detta, jag hoppas i min enfald att jag också bidrar till att det hela blir något roligare. GG till Nisse som vann, Erik som kom tvåa och Ola som kom trea...alla tre habila och stabila grabbar som heter duga, var trevligt att få lite extra umgängestid med er runt bordet. Tack alla andra för den delen också, lika härligt som vanligt att få hänga med alla unikum!
Nu ska jag dock fokusera på Pokerallsvenskan som kör sin första omgång idag, vi i Club Aqva har ju våra back-to-back-segrar att försvara så prestigen är om möjligt än större i år. Forza Aqva!
