Sömnlös...
Ja, vad ska man säga. Jag gick och lade mig i kristlig tid strax efter midnatt bara för att slå upp ögonen klarvaken strax innan 04.00, genast sätter mina paranoida tankar igång om att jag vaknat för en anledning så jag kollar den på ljudlöst inställda mobilen för några alarmerande samtal samt loggar in på nätet för att kolla av FB och AB för några hemska nyheter. Som tur är verkar det bara röra sig om sömnlöshet så jag kan lugnt somna om...eller ja, inte eftersom jag är pigg som en mört. Efter en snitsig FB-uppdatering blir jag påhoppad av kungen Thure där han menar på att jag borde sätta mig vid PLO-borden och slaska loss, mer påtryckning än så behöver jag inte för att falla för grupptrycket så jag stiger upp och gör som jag blir tillsagd. Så här i efterhand var det ju en bra idé då jag lyckas komma undan med ett plus på 2k vilket täcker den här helgens liveäventyr, alltid skönt att få sitt spel bekostat av andra.
På tal om liveäventyr så var jag iväg till Aqva idag och trots deepstack-struktur lyckas jag busta efter runt tre timmars spel, jag gjorde inte bort mig direkt utan tappar i princip hela stacken först när jag floppar toppar med hålklonk som jag sätter på turn. Där och då åker allt in men tyvärr för mig har motståndaren floppat öppet och turnat nötnöt alltså, bara att skyffla markerstapeln i fel riktning och svära. Jag har inte många marker kvar efter det men lyckas trippla upp med AT och vinna några småpotter efter det innan jag dubblar med AK mot JT efter floppen QTJ, tacksamt. Sedan är det roliga dock slut och jag tappar sakta men säkert ner till en dryga 10BB-stack när allt åker in med AJ mot TT pre, tyvärr blankar brädan och än en gång är det roliga slut. Dock är besvikelsen över uttåget inget i jämförelse med känslan efter en rätt obehaglig händelse som utspelade sig under kvällen, jag ska inte gå in på detaljer men det som inträffade får mig att verkligen fundera på hur mycket det är värt att idka en hobby som ligger en nära hjärtat. Jag vill i alla fall inte känna obehag eller rädsla när jag är iväg och spelar, ikväll kände jag en hel del av den första varan och jag blir förbannad när vissa individer förstör så mycket för andra. Vi är väl där för att spela och ha trevligt tillsammans, kan man inte behärska sig eller bete sig så bör man nog hålla sig därifrån. Tyvärr får dylikt mig att alltså fundera på om jag är beredd att ta duster med rädsla för mitt eget välbefinnande för att jag och andra ska få vända på lite kort i lugn och ro, jag vet inte. Nu ska vi kanske inte dra världens växlar av det hela men i mina ögon var det allvarligt, allvarligt nog för att få mina tankar att snurra kring ett eventuellt avhopp från mina åtaganden. Det är liksom inte kul längre...
En annan het potatis just nu är Dybbans övergång till SvS som krönikör, Superbloggen på AB svämmas över av inlägg och kommentarer där det skjuts högt och lågt i ambitionen att dissekera detta ärende och få klarhet i vilken betydelse det egentligen har. Jag har själv inte lagt mig i debatten utan har mest halvroat studerat det på sidlinjen, jag har aldrig haft mycket för att ge mig in i diskussioner som det inte finns en ände på och det här fallet verkar vara ett praktexempel på en sådan. Det finns många åsikter som vädras där JJ står på barrikaderna för de som kritiserar medan Dybban får stå relativt ensam som försvarare av sitt beslut, jag kan visst ha åsikt om Dybbans val men jag tycker ändå att det hela börjar urarta till viss del. Det har blåsts upp ur proportion, det är inte så att Dybban är en avgörande maktfaktor inom pokervärlden direkt även om han självklart har en del påverkan genom sitt kvalitativa skrivande. Det som jag är mest intresserad av är egentligen hur han har tänkt utnyttja denna möjlighet, blir det bara allmänt blajblaj som krönikorna kommer att avhandla eller kommer han att försöka påverka SvS från insidan genom att våga vara kritisk. Jag hoppas på det sistnämnda, att han vågar vara mer än en lakej åt SvS och på något sätt försöker främja förståelsen hos allmänheten att poker inte är skumraskaffärer i de 98% av fallen som det genomförs i privat regi hos olika klubbar runtom i landet. Jag är precis som JJ emot den svenska statens storebrorsfilosofi där man främst i spel- och alkoholväg tar ifrån medborgarna deras rätt att själv bestämma vad som är bäst för dom, man säger sig måna om hälsan och välfärden men samtidigt gör man allt för att maximera sin vinst. Det är hyckleri och dubbelmoral på hög nivå, om något. Vi får väl se vad debatten utmynnar i men det är helt klart två läger som har bildats utifrån detta, vi får hoppas kombatanterna kan hålla allting på en respektabel nivå i alla fall så att vi får en konstruktiv debatt och inte ett slagsmål i en mörk gränd.
Finland lyckades ju inte bräcka de svenska kronorna i JVM och där de sistnämnda till slut lyckades ta guldet också, grattis till det men jag är lite trött på all denna hets som förekommer. Jag har medvetet alltid hållit en låg profil i segerns rus för jag vet ju vad som kommer i retur den dagen det är omvända roller, ändå får jag utstå spott och spe om än delvis med glimten i ögat men det kan bli rätt tröttsamt och smärtsamt. Den finska hockeysjälen är ju ganska brutalt misshandlad av tidigare nesliga och ibland oturliga nederlag mot svenskarna och det har satt sina spår, även om jag inte riktigt minns det som hänt innan 1990 så räcker det med som hänt efteråt för att även jag ska vara ärrad för livet i hockeyfanatisk väg. Jag kommer aldrig någonsin att kunna hålla på Sverige i hockeysammanhang, det har inget att göra med att jag hatar Sverige utan bara det faktum att jag inte vill att det ska gå bra för Sverige i den sporten. Att jag sedan kan hålla på Sverige i fotboll är inget konstigt i mina ögon, jag håller på Sverige så länge Finland inte är med för då håller jag på dom och just i fotboll är ju chansen att Finland överhuvudtaget ska ha någon som helst form av vettig chans att vara med och slåss om någonting totalt obefintlig. Vad jag menar är att jag inte vill ha den här hetsen kastad i ansiktet då jag inte själv ägnar mig åt det, jag vill kunna glädjas åt Finlands vinster(och Sveriges förluster) utan att få saker som "Vafan hatar du Sverige för?" och "Om du nu hatar Sverige, flytta härifrån då!" sagda för det handlar ju inte om det. Jag tycker om Sverige, jag anser mig själv vara delvis svensk men i själen min är jag finsk. Jag har mina rötter där, jag har min släkt där och jag är stolt över mitt ursprung. Var någonstans är det fel? Många säger också att finländare är de sämsta vinnarna och de sämsta förlorarna men jag vet inte om jag håller med riktigt, svenskarna är väldigt bra på att vända kappan efter vinden just vad gäller hockey. Om Sverige inte vinner VM-guld så är det bara OS som räknas, om de vinner guldet så är det en bragd. Ungefär på den nivån känns det som att det hela ligger, det finns liksom ingen objektivitet i det hela. Jag tyckte det hela personifierades ganska bra av Renberg under finalen när han kommenterade det faktum att en svensk filmat till sig en utvisning för ryssarna genom att själv låsa fast ryssens klubba i armvecket, nu hette det att det var smart spelat av svensken medan jag är helt övertygad om att om det hade varit tvärtom så hade det varit en skandal utan dess like. Lite objektivitet skulle inte skada i de blågulas värld ibland.
Fan, klockan tickar och den är ställd på väckning om 3,5 timme, frågan är om det ens är värt att gå och lägga sig då jag inte känner mig direkt trött. Lördagen ska ägnas åt livespel i Köping där turneringen kör igång 12.00 med 50 spelare, vi får se om jag kan hitta någon form av liveform men jag känner mig ganska kall. Mitt livespel är verkligen inte i närheten av att vara lika framgångsrikt som mitt onlinespel, vet inte riktigt vad det beror på men ibland har man tur att hitta nålen i höstacken ändå. Det är något som slår mig efter varje vinst jag tar(online som live), att jag inte förstår hur jag faktiskt kunnat gått och vunnit igen. För varje vinst jag tar känns nästa om än mer omöjlig, det är ju så otroligt mycket som spelar in om man ska gå hela vägen eller inte. Senaste veckorna har jag börjat fundera t ex på min aggressivitetsnivå, det är ju en del av framgången i mitt spel men nu känns det som att jag nästan låtit det gå till överdrift. Det är några turneringar som jag åkt ur nu där jag till synes överspelat mina händer, dock måste jag till mitt försvar säga att motståndarna råkat hitta riktigt starka händer vid just dessa tillfällen. Som i Startstacken igår, jag har tripplat ganska tidigt och hittar KJsp på SB. Efter en raise och reraise tar jag ändå syn(det kan man ju tycka vad man vill om också) och floppen kommer QTT, jag checkar till ursprungshöjaren som bettar halvpott varpå jag slår om honom runt tre gånger och nu går han in i tänkarläget. Efter många om och men ställer han mig för det dubbla ytterligare och jag tar en snabb syn, vilket är något jag definitivt borde ha lugnat mig med men orkade inte vika ändå kändes det som. Nu hade han AA som höll naturligt nog hela vägen men det är ju en av de få händer han kan fortsätta att spela den handen med efter mitt omslag på flopp, i de flesta andra fall hittar han nog viket. Vad jag vill säga är att min aggressivitet nog inte är fel i grunden men eftersom jag verkar ha lite dålig tajming för tillfället så bör jag nog utvärdera lägena en extra gång innan jag fullföljer, kan jag bara få in det tänket igen så tror jag att jag kan hitta tillbaka till fragångarna.
Nej, frågan är om man ska orka hitta sängen eller om jag ska köra lite Skyrim istället, det spelet är ju förresten bland det sjukaste jag varit med om på länge. Så absurt stort är det att jag bli matt av bara tanken på alla uppdrag och områden som finns tillgängliga i det, det är nästan så att jag inte vågar ta mig till en ny stad för då ramlar det in 40 nya uppdrag och även om jag nu lagt ner runt 30 timmar i spelet så har jag bara skrapat på ytan känns det som. Det är dock ett angenämt problem då spelet är väldigt trevligt att spela och det finns mycket att göra, utvecklarna har verkligen lagt ner tid på att få till ett trovärdigt universum om det nu kan kallas trovärdigt med drakar och demoner. Det är rätt skönt att spelsläppen lugnat ner sig nu så att man kan fokusera på att spela alla de grymma spel som släpptes förra året, dock lär ju det här året bli grymt också med GTA V och ME3 på gång bland annat.
Nu lägger jag ner det här svamlandet i alla fall, jag har fått ur mig det värsta i alla fall och kan kanske sova med lite lättare tanketillstånd. Kom ihåg folk, kärlek handlar allt om.
