Grannsämja...
På ena sidan av min lägenhet huserade det tidigare ett yngre par som dock fick relokalisera då familjen utökades med en liten knodd, ingen större förlust då mitt umgänge med dom begränsades till att hämta hem Minttu från deras lägenhet de gånger hon smet över. Nog för att ungmön där var fager men efter att jag kört kattricket på henne och bara fått lite hud blottad av lågt skurna jeans gav jag upp, om inte Minttu kan charma kjoltygen så kan inte jag heller. Nåväl, efter att de flyttade härifrån kom det ett äldre par in istället och här snackar vi ÄLDRE. Efter lite samspråk med herrn i huset framkom det att han var en bit över 90 medan gumman var runt 85 har jag för mig, tyvärr förändrades situationen till det värre ganska snart efter inflytten för deras del då damen ifråga råkade ut för någon form av sjukdomsfall och jag vet inte än idag ifall hon lever eller inte utan har bara kunnat förstå att hon skeppats iväg till något hem. Det innebär alltså att den här herrn bor numera ensam i lägenheten och minns tydligt då han för första gången berättade för mig om sin frus sjukdom, hans erfarna och väderbitna ansikte fick sorgens form och ögonen blev glansiga när han beklagade sig kring saknaden. Efter det har vi sprungit på varandra lite då och då och senast då idag, han verkar oerhört angelägen om att inte störa mig då han är tvungen att vrida upp TVn på hög volym för att överhuvudtaget höra något. Vet ni vad? I det här fallet har jag väldigt svårt att störa mig på något dylikt, behöver han lyssna på TVn på hög volym så får han göra det. Det tycker jag han är värd som snart levt ett helt århundrade samtidigt som han lämnats ensam i sin vardag, ändå hittar han ingen bitterhet utan gör sitt yttersta för att visa omtanke för de han omger sig med. Jag har hört från granntanterna hur han på vintern skottat hela loftgången fri från snö och hjälpt damerna med diverse göromål, jag skäms som en 60 år yngre slacker till ungkarl när jag hör något dylikt. Jag borde ta intryck av krutgubben och till och med glida in på kaffe hos honom för att visa lite respekt, jag hade nog varit en hög av bitterhet vid det här laget om jag varit i hans skor. Det finns hopp för mänskligheten.
Det ovanstående är en rätt skön upplevelse i jämförelse med allt man läst om i tidningarna på sistone där jag nog blivit mest illa berörd av mordet på 24-åriga vårdaren, där en intagen alltså helt oprovocerat slår ihjäl vårdaren på en rastgård i häktet. I mina ögon ska den här killen skickas raka vägen till arkebusering där vänd-den-andra-kinden-till-mentaliteten bara innebär att det kommer ett till dödligt skott, jag är så trött på att alla ska ges en chans till. Den här killen är ju uppenbarligen bortom all räddning, han begår ett så djupt tragiskt brott där en helt oskyldig tjej får sätta livet till för att han i princip hade tråkigt på rastgården. Visar man upp dylikt beteende har man ingen som helst respekt eller förmåga för empati i sin kropp och då förtjänar man inte motsvarande heller, ett regelrätt nackskott är enda botemedlet. Tyvärr ska väl staten försöka omvända honom och göra honom till en mönstermänniska, lycka till säger jag samtidigt som x antal miljoner kastas bort istället för att satsas på skola eller vård. Samhället är numera väldigt kallt och rått och då hjälper inte kärlek utan man måste vara hård mot de hårda, så som den gamle Fantomen hade uttryckt det. Fall som detta kan få mig att gå bärsärkagång i mitt inre, jag känner en sådan djup empati med tjejen och ett sådant starkt behov av rättvisa gentemot gärningsmannen. Som motpol till Fantomens ordspråk kan jag i så fall lyfta fram "öga för öga, tand för tand"-mantrat för aldrig har det varit mer lämpligt än nu...
Igår började jag min ikapp-tittning av Breaking Bad där jag före igår bara sett första avsnittet, av oklar anledning har serien blivit vilande trots att jag vet om dess fullkomlighet men nu jobbar jag mig alltså igenom den fjärde säsongen av mästerverket. Återigen levererar serien så brutalt så att det finns inte, skådespelandet är på topp och intrigen vävs tätare och tätare för varje avsnitt med effekten att det känns som att man sakta men säkert stryps av spänningen. Man vill inte sluta följa dramat som utspelar sig framför en och avsnitt efter avsnitt betas av, jag är nu framme vid det åttonde av 13 så snart är det hela slut för den här gången tyvärr. Jag njuter dock av varje sekund och det är ju inte så att jag inte har annat att fylla ut med efteråt, såg t ex att Boardwalk Empire kört igång med en andra säsong samtidigt som Dexter sparkat igång sin sjätte. Tiderna har förändrats en del sedan man i ungdomens dagar följde Arkiv X, Beverly Hills 90210 och Dallas...tacka gudarna för det.
Nu ska jag dock avreagera mig på lite mutanter i Rage, ingen poker ikväll då jag lite försiktigt kollat av det ekonomiska läget och insett att jag har utgifter på 21k som ska betalas inom en månad där vi alltså pratar extraordinära sådana. Uttrycket "Being Koivu" börjar hitta tillbaka till sitt normala jag tror jag efter den senaste tidens sjuka running good-period, visste väl att det var för bra för att vara sant...
