Plufsigheten förkroppsligad...
Det var inte förrän efter en rakning och frisering igår som verkligheten blev påtaglig för mig, det var då eländet blottades utan pardon. Jag kan numera inte se mig själv i en spegel utan att gråta tårar, det som möter mig är ett övermoget bebisansikte där plufsigheten tagit överhanden helt och hållet dödandes allt hopp om någon som helst form av skönhetsfläck. Kort och gott, det är en nuna som bara en mor kan älska. Jag har aldrig varit någon skönhet direkt, flickorna har ju inte rusat efter mig på något sätt men nu känns det som att nerdekandet nått nya höjder(eller bottnar). Om jag inte var deprimerad innan så är jag det nu, jösses...
Igår var det alltså dags för semifinaler i Pokerallsvenskan på Nordicbet och vi på Aqva ställdes mot ett gäng gotlänningar som jag visualiserade framför mig som Asterix och Obelix fastän bautastenarna utbytta mot raukar. Nåväl, vi började matchen med en mannamässig fördel då vi ställde upp med 35 mot deras 24, det bådade gott men det blev ett drama ända in i det sista. Det började rätt bra för oss men många av oss var shorta och när dessa väl åkte svängde favören till Visby, vi kämpade frenetiskt för att hålla oss kvar i matchen och lyckades med tack vare en hel del tur men det ska inte bäras oss emot då Visby också visade upp en hel del klonking skills. När finalbordet väl började var vi fem mot fem, så jämnt som det någonsin kunde vara alltså. Det blev ett långdraget och dramatiskt finalbord där det tog väldigt lång tid innan den förste åkte, vid det läget var allas stackar mellan 10-15BB så det var verkligen lotto på hög nivå. Vi hade turen att vinna några händer där vi fick in pengarna som underdogs så det får vi tacka pokergudarna för, tack vare detta lyckades vi plocka dom en efter en och när tre hade åkt från finalbordet och alla dessa var gutar var det klart. Vi har alltså en ypperlig chans att försvara vår titel från förra året då vi nu alltså kan titulera oss finalklara, motståndet där blir Lepok som nog är de som gett oss störst motstånd under säsongen då vi var i samma division i gruppspelet. De kan nästintill matcha oss spelarantalsmässigt och spelmässigt är de nog i par med oss också, det kommer att bli en brutalt jämn och hård batalj men ack så trevlig. Hela säsongen har trots några mindre fadäser varit en fair play-inspirerad sak och det känns bra för det är väl det som egentligen varit syftet med det hela, att binda samman klubbarna i Sverige och skapa någon form av gemenskap och kontaktyta att bygga vidare. På måndag smäller det alltså och jag hoppas ju självklart att Aqva mäktar med att försvara titeln, det vore en tung prestigevinst om vi lyckas med det även om vi gjort en grym prestation så här långt oavsett vad. Trevligt trevligt.
Jag tog mig i kragen idag och letade mig ut i spåren på Björnön där jag betade av 5km-slingan, det höll dock på att kosta mig livet(nåja) då jag halvvägs genom det hela kände av hur dålig min form egentligen var i form av en horribel ryggsmärta. Där och då insåg jag hur mycket jag förfallit fysist och jag kände mig verkligen utsatt där med en farbror och två yngre tjejer framför, jag ville inte försöka ta mig förbi dom för jag var inte ens säker att jag skulle klara av det men samtidigt ville jag inte sacka efter heller. Som tur var vek gubben av rätt tidigt medan tjejerna knatade på som aldrig förr, jag hänger på dom ända till sista mördarbacken där de helt plötsligt hittar världens spurt medan jag själv håller på att förblöda av orkeslöshet mitt i. Det är med nöd och näppe jag tar mig runt men det är en skön känsla som infinner sig när jag väl ramlar ner i bilsätet, jag kan ju ha påbörjat något bra återigen om jag bara orkar upprätthålla disciplinen. Egentligen har jag inga alternativ, min vidriga plufsighet måste bara bort för jag klarar inte av att möta den i spegeln varje morgon...
Utöver att jag är förbannad på mitt förfall så är jag förbannad på en del människor i min omgivning, jag är innerligt trött på att bara ge och aldrig få något gott tillbaka. Nuförtiden känns det som att var jag än visar mig så är det någon som är där och försöker dräpa, enda resultatet som blir av det är att jag sluter mig och tar bort personen ifråga från mitt liv. Det kan ju tyvärr leda till att andra personer i samma umgängeskrets faller bort också men det orkar jag inte bry mig, så tillvida att personerna ifråga inte är tillräckligt viktiga för mig. Självklart behåller jag de personer jag tror mig veta var jag har och som jag känner att jag faktiskt får något ifrån också, de andra kan ta sitt pick och pack och bara dra. Det tråkiga är dessa människor som nästintill i varenda förstakontakt för dagen börjar med att börja pika eller köra gliringar, utan att någonsin i princip ha presterat något gott tillbaka. Jag kan slänga käft, inga problem, men det ska som sagt finnas hjärta med i det och det ska vara på riktigt. Om någon tattare hänger på och försöker få in cheap shots på min bekostnad kan de räkna med att bli utraderade ur min värld, jag orkar inte kasta bort energi på folk som inte förtjänar det. Så, då var det sagt också, ännu en dag i det vi kallar verkligheten.
Mer än så har det inte hunnit hända, jag måste dock fokusera på min bil igen snart då servicelampan börjat lysa. Ett problem som återkommit där är också växelspaksknoppens livlighet, den har börjat lossna i tid och otid igen och det känns inte så vidare trafiksäkert så det får jag väl försöka åtgärda snarast. Jag vet ju hur det gick förra gången, en bakbumper bär klara minnen av en väggstötning på parkeringsdäcket när knoppen fick för sig att slita sig en morgon. Måste älska bilars förmåga att krångla...
