No more drama...
Jag vet att mitt sena inlägg igår inte direkt var det mest ljusa i världshistorien men jag var tvungen att få ur mig det, det är så mycket som rör sig inom mig för tillfället som sagt så alla ventiler måste utnyttjas. För att dock väga upp det mörka tänkte jag i det här inlägget fokusera på yinet till yanget d.v.s. det ljusa, det som faktiskt är det som gör att situationen är så komplicerad som den är.
Det är inte många gånger i livet som man upplever det, om ens någon gång om man har otur...den där känslan där man bara inser att personen som man precis träffat för första gången slår an en nerv som du inte ens visste fanns där och som verkligen känns på alla plan. I det här fallet smög den här känslan på sig stegvis och helt plötsligt klickade det bara till inom mig, utan att förstå vad som egentligen hänt kände jag en ofattbart naturlig koppling till personen ifråga och om det gick att visualisera på något vis skulle jag nästan kunna svära på att man skulle kunna se hur det verkligen pulserade kraft in och ut ur mitt bröst riktat mot individen. Så starkt har det känts hela vägen, en viss förnimmelse om en inneboende naturkraft som hittat sin ström att förena sig med. Det här må låta hur mesigt som helst eller ofattbart för vissa men jag beskriver bara känslan hos mig själv då det här är känslan jag lever för sett ur mitt romantiska/ödesinspirerade sätt att se på livet, jag är så oerhört glad över att jag får uppleva den känslan av total förståelse för en annan människa. I det här fallet är det mer absurda det faktum att umgänget inte knappt ens påbörjats när denna känsla redan infann sig, jag behöver ju inte tillägga att det byggts på längs vägen.
För min del känns den här kopplingen på alla plan vilket gör att alla former av umgänge kommer sig helt naturligt, förståelsen finns där utan att ord yttras och synkningen känns total. Det är som en form av social nirvana att befinna sig i det här tillståndet, att bara vara sig själv i nuet och inse att inget annat behövs. Jag vet egentligen inte hur jag ska beskriva det hela utan att det för en utomstående ter sig annat än larvigt och överdrivet men jag tror att de som eventuellt varit med om det inser vad jag pratar om. Det är i alla fall det här faktumet som gör det så svårt för mig i nuläget, jag vill ju på intet sätt förstöra den här känslan eller tappa den. Nu tror jag ärligt inte att den för min del går att förstöra utan den har kommit för att stanna oavsett vad som händer, det som dock oroar mig är insikten om att de här tillfällena är så få i ett genomsnittligt liv att jag vill försöka maximera effekterna. Jag vet bara inte hur formerna för fortsättningen ska hittas, hur den styrkan som jag känner i det hela ska tyglas och kontrolleras. Jag vet att det är en gåva att känna något dylikt och därför behandlar jag det hela med yttersta respekt även om tyngden av att bära det hela stundvis kan kännas mig övermäktig.
Nej, jag vet att jag snubblat på en väldigt speciell känsla och en väldigt speciell person, nu är bara frågan hur jag ska få ihop hela ekvationen på bästa sätt...
Måndagen i sig har varit en hyfsat intensiv dag då en natt med endast tre timmars sömn gjorde att det verkligen krävdes full fokus på jobbet hela dagen för att orka, jag kom dock inte hem förrän runt 19-snåret så just nu ligger jag bara som ett kolli i soffan tillsammans med katten och kontemplerar över tillvaron. Där kan vi snacka om hyfsat villkorslös kärlek i alla fall, jag har ju hört att pussies ska bli våta när de är glada men den här tar nog priset. Varje dag jag kommer hem får jag torka av händerna efteråt på grund av all väta som sipprar ur den håriga och allt det på grund av att jag kommer...hem. Härligt är det i alla fall...
Laddningen inför SM tilltar för varje dag och jag längtar innerligt tills på lördag och jag struntar faktiskt i om det blir antiklimax, det ska bara bli så skönt att få vara med igen och slåss om äran och hedern och pengarna. Må bäste fisk vinna säger jag bara... Jag ska försöka höra mig för lite ifall det är några lokala förmågor som tänkt dra ihop någon form av samkväms-grind, vore ju trevligt att sitta några stycken och dela på upplevelsen. Vi får väl se vad som händer under veckan...
Imorgon kommer Call Of Duty 7:Black Ops, ska bli skönt att få sig en ny omgång av kvalitets-FPS då det var ett tag sedan sist. Imorgon blir det även innebandy igen, skönt att äntligen känna att jag börjar få igång lite regelbunden motion, om vi bara adderar ytterligare sunt leverne samt lite promenader på det ska det nog bli bra i slutändan.
Lite rörigt slut på det här inlägget men jag slängde bara ur mig lite tankar som fanns där av det mindre känslomässigt relaterade slaget, jag tror fokusen ska ligga på den första halvan för de som vill intala sig att det fortfarande finns hopp för den här arme saten till finne. Koivulainen might be down but never count him out...
