Hopp om livet...
Jag lär väl ge mig tillkänna så att ni inte tror att jag följt låttexten nedan bokstavligt och kastat in handduken, det är nog det sista jag skulle göra för då är det ju verkligen att ge livet och alla andra haters rätt. Nej, jag ska nog kämpa in i det bittra slutet, kosta vad det kosta vill och hur snålt vindarna än blåser. Såg en tragisk film på nätet där en svensk kille filmat sitt självmord live och sänt det över nätet, hyfsat ruggigt och man inser hur ovärdigt det är att ta farväl av denna uppfuckade värld på det sättet.
Jag lever, jag mår hyfsat bra, jag har mer eller mindre samlat ihop mig själv och jag känner en viss ro. Utan att gå in för mycket på detaljer kan jag säga att med motparten ifråga råder det inga som helst bittra känslor utan snarare tvärtom, hon är en av de mest underbara, härliga och stimulerande människor jag stött på. Min bitterhet och ilska riktar sig mot livet i största allmänhet, det som aldrig verkar vilja ge mig en vinnande hand utan alltid ska jävlas på något sätt. Nu är det ju inte så att det inte kommit/kommer något positivt ur det här men det hade ju kunnat vara så mycket mer. Himmelskt. Men men...vad är en bal i slottet jämfört med ett stålrör uppkört djupt där bak? Jag är ju mer eller mindre van vid den behandlingen så varför skulle jag vilja ha något annat...
Jag ska inte bli långrandig här utan ville mest bara ge ett livstecken så att ni som nu eventuellt bryr er inte ska behöva spilla mer tid på att fundera på hur det är med mig. Jag ska försöka sammanfatta den gångna tidens pokeräventyr också så vissa delar av EMD får gotta sig än mer åt min misär...
