Mitt SM...
Jaha, jag känner väl mig mogen nog att dra lite om mitt deltagande i SM...
Jag spelade alltså dag 1A trots att jag ville från början spela dag 1B, så här i efterhand hade det nog kunnat vara rätt move då jag fick uppfattningen att startfältet under dag 1B kan ha varit en aning mer lättmanövrerat men det är ju ändå bara spekulationer utan någon som helst grund. Nåväl, väl på plats på kasinot försökte jag ladda upp i lugn och ro och rensa skallen för att vara så fokuserad som möjligt. Lite småprat med diverse folk blev det dock och det är ju alltid trevligt med lite distraktion från tankarna, till slut ville jag dock bara att det skulle börja och minuterna tickade sakta framåt. Inne i lokalen får man dra kort om bordsplacering och jag får 18-1, jag hamnar på ett halvintressant bord där jag har proffset Stefan Mattson samt någon sidekick till honom och sedan får jag även Marcus Palm(komikern från Pokerallsvenskan-turnén) samt en av de "våra" i form av Micke Gabrielsson. Utöver dessa är resterande lirare att kategorisera som diverse internet-junisar, bordet känns helt ok så här vid en första anblick. Jag måste dock erkänna att jag gjorde ett fel i min observation då det fanns ett internetproffs vid bordet också som sedermera skulle inneha ledningen på finalbordet...
När spelet kommer igång är jag direkt och härjar i lite potter och tappar drygt 1k till Palm, nu kommer jag inte ihåg handen men jag har för mig att han hade högre tvåpar mot mitt tvåpar. De första två timmarna sitter jag bara och njuter, gåshudsanfallen avlöser varandra och jag sitter bara och myser. Varför? För att det är en surrealistisk känsla att sitta där mitt bland hela Sveriges pokerelit samt tycka att jag ändå har kontroll på mitt spel och mitt bord, jag har Glimne vid bordet till vänster om mig där han sitter och håller låda. Jag har Johan Storåkers vid bordet framför mig, Anders Henriksson snett till vänster och så Ken som springer runt och försöker få folk att signa upp sig på en ny pokerklient. Scam anyone? Nåväl, jag tycker mig ha riktigt bra koll på läget trots miserabelt kortsnitt och usel träffbild de första timmarna men sedan börjar raset. Jag tappar mycket mot en och samma junis, jag tror mig ha kontroll på honom och underskattar läget. Efter att ha varit inne mot honom i ett antal potter där jag semibluffat till mig markerna väljer jag att syna en höjning från honom från cutoff med K7klöver då jag som sagt tror mig ha ett psykologiskt övertag på honom. Han är hyfsat short här och har runt 6k kvar av sin startstack på 15k, floppen kommer 968 och jag bettar ut med syn från honom. Turn kommer J och jag bettar ut igen med ställ från honom, jag kan inte syna så jag får vika lite snopet.
Efter det tar det inte lång stund innan vi hamnar i en ny dust, den här gången har jag AKruter på SB och efter att Mattson höjt till 500-nånting med blinds på 100/200 och ante 25 så höjer samma junis upp det till 2 300 från mittposition med fold till mig. Här vore det rätta spelet antagligen att slå om det hela för att vika finns inte, jag är dock så skadeskjuten mentalt efter min usla träffbild att jag inte vågar annat än att bara syna. Jag vet inte riktigt hur jag ska spela den men vet att jag inte vill vika så jag köper mig lite tid på något sätt med en syn, jag får ta det riktiga beslutet på floppen tänker jag. Floppen kommer Q23 med två hjärter och jag checkar till honom, han bettar in 3k i en pott på drygt 5k och jag går in i thinktanken. Jag känner i maggropen att jag har honom, att han skulle vika mot ett omslag eller all-in. Jag kikar på hans markerhög och ser till min fasa att han har mer kvar än vad jag har(runt 10k) och det är här min orutin i sådana här turneringar kommer in. Jag slås stenhårt av insikten att jag kan åka ut om jag gör mitt move och det är där det hela skiter sig, trots min magkänsla och alla ledtrådar jag har på honom vill jag inte "göra bort mig". Jag ser hur han stirrar stenhårt på mina marker utan att vika blicken en tum och jag tror att det i det här fallet rörde sig om en jag-försöker-verka-stark-trots-att-jag-är-svag-rutin, så här i efterhand hatar jag mig själv för att jag inte vågade fullfölja. Som ni förstår vek jag alltså efter en lång stunds stek, jag fick till och med time på mig och jag fortsatte observera hans agerande i senare händer och jag tyckte mig finna än mer fog för att jag hade honom.
Efter den dusten är jag riktigt skadeskjuten mentalt för jag inser att jag spelade för scared money där och att det var det som inte fick hända, innan dess hade jag känt mig hur bekväm som helst och hade inga som helst problem med något. Bortsett från kortsnittet och träffbilden då... Det blir inte bättre efter den dusten utan jag fortsätter att försöka se floppar med de få händer jag får som är av intresse men är inte ens nära att få in något, det är knappt att jag ens träffar något med de händer jag viker. Det är riktigt miserabelt och jag blir mer och mer frustrerad, jag blöder sakta men säkert till min förestående död. Jag sitter och småpratar med Mattson och när jag har ca 5k kvar ställer jag en retorisk fråga till honom då jag säger "Du som är turneringsproffs och allt, vad skulle du göra i mitt läge?" och han kommer ju med det uppenbara svaret "Spela tight.". Jag försöker verkligen behålla tålamodet men efter att bara haft en QQ(där jag fick både A och K på brädan men ändå lyckades ta hem en minipott) samt en AK och en AJ under fyra timmars spel är det inte lätt, jag hade några TT också men på båda dessa kom floppen med överkort och efter bet och raise fanns det inte mycket att göra. Jag börjar bara känna att så fort jag får minsta lilla träff så åker såsen in...
Till slut får jag 98hjärter på BB och efter att Mattson, som för övrigt spelade inspirerat, ännu en gång höjt och två synat bakom tar jag syn från BB med förhoppningar om att äntligen få träff. Floppen kommer Q9x med två klöver och jag är först ut så jag instaställer, tyvärr säger Mattson "Syn" och jag inser att loppet är kört. De andra lägger sig och Mattson viker upp QJ och med en blank turn och river är mitt äventyr slut, jag tar honom i hand och vandrar ut helt tom i huvud och själ. Jag åker i sista handen före middagspausen och vet inte var jag ska ta vägen, jag hamnar dock på en snabb middag med bl.a. Storåkers och får lite annat att tänka på för ett ögonblick. Efter middagen ringer jag en snabbis hem till Sverige och efter det samtalet är jag grinfärdig, allt slår mig med full kraft och jag vill bara gå upp i atomer. Det tar mig sedan typ ett dygn att behandla och bearbeta denna upplevelse och acceptera det faktum att spelet är över för min del, riktigt tungt var det och mitt redan semi-fragila mentala tillstånd blev ju inte bättre av det här.
Slutkänslan jag dock har efter detta äventyr är att jag brinner av revanschlusta, jag ska fan spela i de här sammanhangen igen och då ska jag minsann visa vad jag verkligen går för. Den här gången var det en mix av orutin, dåliga kort och dåligt kortsnitt som gjorde att jag inte ens fick en chans känns det som. Jag kom aldrig in i det på allvar och hade inte riktigt tålamodet att vänta ut lägena heller, jag tar lärdom och lovar att inte göra om misstagen framöver. I'll be back, motherfuckers.
