Ekorrhjulet...
Det bara snurrar på och jag känner mig än mer zombifierad än förr, det känns som att jag tappat verklighetsförankringen på något sätt och att jag aldrig riktigt slappnar av. Det mesta är ju självvalt då jag fyller mina lediga stunder med poker bl.a. och låter mig aldrig riktigt koppla av, det börjar kännas både i kropp och psyke vilket vi definitivt bör göra något åt eller hur? Jag pratade om pokernirvana igår innan jag blev tvungen att avbryta men det jag tänkte skriva då var ju att det är en enormt skön känsla när man befinner sig i det tillståndet när allting går ens väg hur man än gör, mitt största dylika ögonblick är alltså online-SM från i december förra året. Jag försökte spä på den känslan ikväll genom att försvara min senaste JP-vinst på Aqva och det började bra, jag vann en hel del potter med både skicklighet och tur om jag själv får säga det men jag kan nog tro att mina motståndare insisterar på det sistnämnda. Jag lyckas ta mig till en 10:e plats av 27 startande med en bounty på mitt huvud men där tar det brutalt slut, jag höjer upp en hand med A8klöver och får syn av Nallen som varit hyfsat aktiv och spelar relativt löst. Floppen kommer 457 med två klöver, jag bettar ut 3/4 av potten och får en all-in emot mig. Vi sitter båda på mycket marker och är helt klart bland topp fyra och jag känner att med så mycket outs som jag har så är jag nästan favorit mot de flesta händer, finns inte så mycket att diskutera utan jag pushar in också. Han ser inte glad ut åt min hand men viker ändå upp AQ för ledning, tyvärr kommer turn 7 och river Q utan klöver och jag får packa ihop. Man kan ju helt klart ifrågasätta hans push helt tom på floppen men det är ju sådana spel man vill ha emot sig...Koivan-Doivan blev helt enkelt tvungen att ge sig...
Kollade precis klart på en film, The Wolfman, men den var så dålig att jag inte ens orkar skriva en minirecension av den...se den inte.
Det känns som att jag är på väg in i en lätt liten mental svacka igen, jag har ingen aning om varför men dessa små fluktuationer kommer ju mellan varven och det är bara att acceptera det med tanke på min ibland-för-mycket-funderande-hjärna. Jag vill ju gärna förstå helheten men när det inte går kan det bli lite jobbigt ibland, dock är det ju knappast någon större fara och jag tror att jag när väl bara får gå på semester så kommer det mesta att ordna upp sig. Det har varit en tung höst och vår...
Planerna inför framtiden är ganska ovissa, lite poker inplanerat här och där men känner viss mättnad kring det för tillfället och så börjar ju fotbolls-VM på fredag vilket blir en TV-fest som vanligt, sedan är det bara tre veckor kvar till semestern så det är bara att börja räkna ner. Jag känner bara att jag skulle behöva komma bort, byta lite miljö och bara vara. Jag har ju varit inne på det förut, hur viktigt det är för mig att ha personer omkring mig som inte bara tar utan ger också och även om jag styrt upp det rätt rejält senaste åren så finns det fortfarande element där som kanske inte borde finnas där. Samtidigt är ju en del av problemet att största delen av umgängeskretsen mer eller mindre faller utanför det här, det är en hel del grupperingar jag fått kapa bort för att det bara är en massa negativ energi de tillför. Är inte skitsnacket om mig så är det mot andra och jag pallar inte hycklande människor som ena stunden är jättekompisar med någon bara för att så fort denna någon vänt ryggen till börja baktala honom eller henne, det är det vidrigaste jag vet. Har man något att säga, säg det då till den personen det avser. Respekt är också viktigt och det är andra grupperingar som fallit ifrån på grund av det, finns inte den finns inget oavsett vilken typ av relation man pratar om. Jag vet inte om jag är ensam om denna typ av tänkande men ibland känns det som det, antingen nöjer sig folk med sin tillvaro trots att de ser brister i den eller så ser de bara inte överhuvudtaget. Antagligen är det jag som är född i helt fel dimension...
