Sjukt i dubbel bemärkelse...
Jag har numera börjat kvickna till från min lilla sjuklighetseskap och idag är väl första dagen jag egentligen känt mig mer eller mindre fräsch, igår var jag fortfarande riktigt trött och slocknade redan 22.30 vilket är tidigt för att vara mig. Dagarna har mest ägnats åt TV-serietittande och filmtittande, jag har tittat ikapp sista säsongen av Lost och vilken Golgata-vandring det verkar bli. Jag måste säga att de första åtta avsnitten är världsklass och jag sitter på helspänn hela tiden för att få några till trådar ihopknutna, det känns som att det är det här man gått och väntat på i fem år eller något. Lost kommer nog för alltid att vara en klassisk TV-serie i stil med Twin Peaks fastän det i det här fallet håller hela vägen, nu är det inte långt kvar innan vi förhoppningsvis fått svar på alla gåtor men det börjar bli lite tufft att hänga med nu med parallella verkligheter och tidslinjer. Bra TV är det dock...jag ska återkomma med lite filmrecensioner vid senare tillfälle, håller på att titta klart på "Shutter Island" bl.a....
Pokermässigt har jag roat mig lite vid CG-borden och de sjuka utdragningarna till min nackdel har duggat tätt även om jag nog stått för den sjukaste själv, jag missbedömer en motståndare i form av b0gballe kapitalt när jag tror att mitt floppade tvåpar är starkt nog. Jag får ju dock se efteråt att han hade mig å det grövsta i det läget med ett floppat toppset men jag har turen på min sida och drar in ett runner-runner fyrtal. Han får dock sin revansch senare flertal gånger om när han bl.a. får in sina pengar mot mina i en hand där jag har floppat toppset och han sitter på wrap och färgdrag. En sån hand ska han ju vinna men det tråkiga är att jag inte vunnit knappt några sådana, hur mycket drag jag än haft så har de inte suttit och mest mot just denna b0gballe. Nu vore det ju naturligt att ha honom som bitter fiskfiende men vi förbrödrades lite faktiskt vid borden, någon form av ömsesidig respekt infann sig då ingen av oss tvekade att dansa. Tyvärr gick han som sagt segrande ur striden...
Det sjukaste som dock inträffat på länge har ingenting med det lättsamma tidsfördriv som pokern står för utan betydligt mer allvarliga saker än så... Jag umgicks rätt mycket med en kille när jag gick på högskolan i Eskilstuna, en kille från Fittja i Stockholm och vi hann under de åren vi pluggade bli riktigt bra polare. Tyvärr tappade vi kontakten efter examen eftersom det inte fanns några naturliga umgängeskretsar för oss längre och avståndet gjorde det inte lättare, vi träffades dock några gånger och vi var bland annat ute i Stockholm och partade någon sväng. Nåväl, tiden går och jag gjorde väl något sporadiskt försök till kontakttagande med honom för kanske fem-sex år sedan men sedan dess ingenting. Häromdagen tänkte jag dock helt plötsligt på honom igen och funderade lite med vad han pysslar med och om jag kanske borde göra ett nytt försök att ta kontakt med honom, kolla hur livet leker för honom. Det stannade dock bara vid en tanke för tillfället och jag tänkte inte så mycket mer på det, ikväll satt jag och surfade runt lite på Flashback-forumets "Aktuella brott"-avdelning och kollade igenom lite olika trådar. Helt plötsligt får jag en obehagskänsla när jag trillar in på en tråd som handlar om ett dubbelmord på Södermalm i Stockholm för ganska exakt ett år sedan. Jag vet inte var känslan kommer ifrån men jag börjar som besinnat leta efter namnen på offren och så plötsligt dyker polarens förnamn uppoch då det är ett väldigt ovanligt och lätt ihågkommet namn så jag börjar ana starka oråd och börjar än mer intensivt surfa igenom tråden för att hitta efternamnet. Tyvärr visar det sig till slut vara just min "polare" som blivit avrättad och jag sitter där som i chocktillstånd, hur kan det komma sig att jag just nu kom att tänka på honom och att jag snubblar över en tråd om mordet på honom? Helt sinnessjukt på alla skalor och för att inte tala om att han faktiskt mördats, på den tiden jag kände honom var han hur cool och skön som helst även om jag självklart inte hade koll på hans liv på något sätt. Jag minns bara honom som en jävligt rolig kille som var smart som fan, social som få och alltid med ett skratt nära till hands. Så sorgligt att höra...vila i frid, Presh.
Nej, ibland fattar man ingenting om hur livet hänger ihop och varför man snubblar på vissa saker vid vissa tillfällen. Det finns väl någon mening med det här också även om jag har svårt att se det just nu. Nu ska jag fokusera på mitt shortstackspel i SR iaf, wish me good luck.
