Melankoli...
Det är inte lätt att hålla tankarna i styr när man är överlämnad åt en tillvaro av avskiljdhet och ensamhet, speciellt inte när drömmarna gör sitt för att spä på fenomenet. Som idag då jag sov rätt långt in på dagen, jag vaknar upp med en sällsam känsla av lycka och misär i ett för jag har nämligen haft en dröm där jag ingått i ett fantastiskt förhållande. Sjukt nog fick hon ett namn(Caroline Persson) i drömmen och det är helt orelaterat till mitt liv då jag inte känner någon med detta namn, dock verkade hon vara en av de mysigaste tjejerna någonsin. Att vakna upp med den drömmen ensam på ett hotellrum med en hel helg av fri tid att döda gör ju ingen direkt glad...
Jag har precis läst klart boken jag rekommenderade tidigare, "Ett land i gryningen" av Dennis Lehane, och i den yttrar den svarta huvudpersonen en ganska simpel men tänkvärd livsåskådning även om han själv medger att den är naiv. Han hade i alla fall i sina unga år sett livet som en fest där de festdeltagare man omger sig med alla bidrar med delar av en själv som tillsammans gör en hel, det är en vacker tanke men som alla vet har ju alla fester någon eller några som ikläder sig rollen som party pooper. Jag reagerade på hans tankar då jag egentligen fokuserat ganska mycket på liknande tänk på sistone själv, jag har haft en hel del människor i mitt liv som jag till en början sett som starka bidragare till att göra mig hel men som sedan visat sig inte alls hålla måttet utan gång efter annan betett sig respektlöst mot mig. Det är jobbiga insikter att ta in när vänner man trodde man kunde lita på pissar en rakt i ansiktet vid tillfällen när man minst anar det, tyvärr för min del har jag ju till och med gett vissa av dessa flera chanser vilket gjort att besvikelsen blivit än mer mångfaldig. Numera är jag noga med att kapa bort dessa oönskade element så snart de infinner sig för jag har gett bort för mycket av mig själv genom åren, jag har trots de motgångar jag haft fortsatt att vara öppen och mottaglig men när det konstant framgår att det jag ger knappast står i relation till det jag får inser ju vem som helst att något måste göras.
I dagsläget har jag väl runt fem personer som jag ser som mina riktiga vänner, som jag kan lita på och som bevisat det över en längre tid. Det skulle kunna vara fler men tyvärr har de inte hållit måttet, alla former av relationer bygger på respekt och finns inte den varan där finns ju ingenting. Kärleksrelationer ska vi inte ens prata om, där finns det fall som än idag förundrar mig...
Nog med de djupare tankarna, det finns ju lättare mörka tankar att ägna sig åt så som poker t.ex. Jisses vad jag springer uselt just nu, jag har PLO-cg:at rätt mycket senaste veckan och idel minus, jag börjar inse att det spelet inte går att tämja och att jag även där är predestinterad som förlorare. Det hela kulminerade i en hand häromdagen när jag floppar botten-två och får in allt där då jag är rätt övertygad om att jag leder tack vare mina reads på killen. I slutändan visar det ju sig att jag haft rätt i min analys, han har synat mig ett hålpar som är mellan andra- och förstaparet på floppen och ingenting annat. Inga drag, ingenting. Självklart parar turn bordet med topparet och rivern blankar så han vinner på högre två par då hans hålpar spelar...vad ska man säga? I det läget känns det ju som att tron på att motståndaren kan se korten komma inte är så osannolik som den till en början kan te sig... Den handen har i alla fall satt mig i rejäla bryderier då jag börjat fundera på om det inte är dags att täppa igen den läckan permanent d.v.s. lägga ner PLO-cg helt. Jag känner ju att jag spelförståelsemässigt har en viss edge men att det med min spelstil blir sådana brutala swings att inte ens 100 inköp skulle räcka för min del. Har ni några råd att komma med vad gäller detta så är de mer än välkomna...
Igår körde jag även SR på SS som uppvärmning inför dagens DM-turre, det gick väl sisådär. Jag hade värdelöst kortsnitt och fick därmed begränsa mina insatser avsevärt så jag hankade mig fram shortstackad bra länge, en stund efter pausen lyckas jag dubbla mig till startstack igen med JJ mot AT men sedan tar det roliga brutalt slut. Jag plockar upp KK och gör det till 500 med 100/200 i blinds och får två syn, floppen kommer JJJ och antingen är det jävligt bra eller jävligt dåligt för mig. Jag pushar dock in på den floppen och BÅDA synar, turn är en Q som de checkar ner varpå rivern kommer med ett A. Trodde jag mig inte vara slagen på floppen så var jag ju helt säker på att jag var det på rivern, ena killen trycker in allt han har medan den andre viker. Motståndaren viker upp nöthanden QJo för floppat fyrtal och jag får tacka för mig och inta fosterställning i sängen. Förhoppningsvis håller spelet bättre i DM idag där jag ska försöka försvara min silverplats från förra året, föga troligt men hoppet är ju det sista som överger en och jag verkar ju ha en viss förmåga att kunna prestera i dessa mer prestigefyllda turneringar.
