Martin Jacobsons VM-bragd
Jag skrev om mina känslor efter andra dagens spel i WSOP Main Event här i Superbloggen.
Martin Jacobson nybliven världsmästare i poker iklädd svenska flaggor. Det är poesi för ögat.
Trots att jag inte hade sovit en blund under natten kände jag mig piggare än någonsin och lyckades knappt sluta ögonen innan det var dags för att starta upp streamen till det avgörandet ögonblicket. Det var nu bara tre kvar. Jacobson, Van Hoof och Stephensen. I mina ögon de tre bästa spelarna på bordet.
Van Hoof hade dominerat fullständigt under första finalbordsdagen när Jacobson kämpade som shortstack. Ändå kändes det som om Martin gick in med störst självförtroende. Han hade kommit bakifrån och hade plötsligt en stack att räkna med, mest erfarenhet och ett psyke av kevlar.
Man får inte heller glömma att Van Hoof inte hade lyckats komma åt Jacobson under första dagen, medan han däremot lyckades göra livet riktigt surt för Stephensen genom att sätta hård press i positon.
Jacobson gick ut hårt och 3-betade Van Hoof redan i första handen. Det gav ett direkt budskap om vem som bestämde och fick Van Hoof att vackla.
Efter att ha haft en skräckinjagande staredown första dagen och suttit med en image likt en stenhård Bond-skurk valde Van Hoof att dra på sig ett par solglasögon. Rätt fula dessutom, så att han mer liknade en vilsen turist i Thailand. Jag förstår inte varför han ändrade på ett vinnande koncept? Men jag tolkar det absolut som att han inte riktigt litade på sig själv och att han kände sig pressad av Jacobson. Kanske trodde Van Hoof att Jacobson hade en read på honom som han kunde dölja med brillorna?
Det sände också en tydlig signal om att Van Hoof gick att rucka på. Och Jacobson gnagde ner hans psyke. Lager för lager. Droppe för droppe.
Om man studerade de tre noga så kunde man se stora skillnader i hur de tacklade pressen. Van Hoof andades tungt när han var inne i stora händer. Hans bröstkorg gick som en svag blåsbälg under den svarta tröjan. Stephensen såg samlad ut och spelade bra, men det fanns inget skräckinjagande med hans utrstålning.
Jacobson däremot. Den enda utan solglasögon eller hög tröja som dolde halsen för pulsattacker. Han rörde inte en min. Eller en puls. Som om han höll andan. Och finns det något mer skräckinjagande vid pokerborden än någon som öppet blottar allt, men ändå ingenting? Någon som tycks övermänskligt. Och vet om det.
När Martin återigen 3-betade Van Hoofs knapphöjning från lilla blind kände han sig nödgad att ställa in keramiken med A5s. Inget fel med det. Jag sa till min fotograf Johan innan Van Hoof ställde att det vore så magiskt om han ställer och Jacobson orkar syna. När Van Hoof till slut gick all in hade jag i alla fall förväntat lite stek av Martin. Det var ju ändå ett högst avgörande läge. Men istället synade han, med AT, snabbare än Phil Hellmuth kan rabbla upp hur många armband han har.
- Instacall?! What a beast! utropar Esfandiari i kommentatorsbåset.
Man kan bara tänka sig hur ägd Van Hoof kände sig i det läget. Det var nästan så att jag själv kände mig ägd som ens tänkte tanken på att Martin i alla fall skulle tänka ett tag på synen.
Det kändes som om Martin kom bäst förberedd inför det här finalbordet. Han hade verkligen gjort sin hemläxa och enligt uppgifter simulerat finalbordet mot pokervänner/pokerproffs över 40 gånger på nätet. Och som kommentatorn sa:
- Vilken situation Jacobson än hamnar i så känns det som om han har varit där minst 100 gånger innan.
Heads up så var det aldrig riktigt dramatiskt trots att man visste att en uppdubbling för Stephensen plötsligt skulle kunna vända på allt. Men efter att ha sett Martin nere för räkning (han själv kände givetvis inte så) så fanns det liksom inga tankar på att han kunde förlora när han även hade markerna och oddsen på sin sida.
Det var även stort att höra Anton Wigg i en intervju efteråt där han sa att det här var det största som hänt i hans pokerkarriär, inklusive sin egen EPT-titel. Och att få bevittna den annars så lugna Micke Tureniec helt gå bananas på railen i Vegas. Det säger något.
I dag känns det fantastiskt. Nu får vi se vad Martins världsmästartitel gör för pokern i Sverige och Norden. Det beror mycket på hur Martin tacklar medierna. Och om medierna ens vill vara med och bli tacklade?
Jag är säker på att världsmästaren kommer att lösa sin del. De stora medierna har jag inte samma förtroende för.
Men det är framtiden. Nu lever vi i nuet ett tag till. Vi har fått en svensk världsmästare i poker. Det är bara att njuta.
Edit: För den som vill läsa mer om Jacobson bragd så har jag skrivit en sammanfattning om hur stort det egentligen är och reaktioner från pokervärlden.
