Därför kommer jag aldrig pensionsspara
"Meningen med livet är att ta tillvara på de små sakerna. Inte jäkta runt som man gjorde förr och jaga den där jävla glamouren." / Klas Ingesson.
Jag fick aldrig träffa min morfar. Han blev bara dryga 40 år. Men han lever i mig.
Ibland fantiserar jag om hur han var. Hur hans röst lät. Vilken gångstil han hade. Och vad vi hade pratat om. Men han fick aldrig träffa något av sina barnbarn. I dag skulle han ha haft 20 stycken, eller nåt...
Cancern tog det ifrån honom. Cancern tog det ifrån oss.
Och jag minns det som igår när jag jag satt i sittbrunnen. Jag, farmor och farfar. Segelbåten var över nio meter lång och mäktigare än Titanic i min värld. Farmor sa att hon hade ont i magen. Att hon haft det en tid. Det bestämdes att hon skulle ta en snabb paus från seglarsemestern för att ta sig till ett sjukhus.
Men hon kom aldrig tillbaka till den där sittbrunnen. Cancern hade spridit sig. Det var för sent. Hon dog 53 år gammal. Och jag hatade cancern mer än jag någonsin hatat någonting annat.
Hatet har inte lagt sig.
I natt dog Klas Ingesson. Han blev ungefär lika gammal som morfar. Det är inte många människor som man vet att man kommer att minnas tills hjärnan inte fungerar längre, men "Klabbe" är en sådan. Han förkroppligade allt det jag ser upp till. Och som 12-åring var han med och gav mig mitt livs största sportsliga ögonblick. Nej, jag kommer aldrig få uppleva något liknande som VM -94. Det är omöjligt.
Han verkade starkast i världen. Både mentalt och fysiskt. Det räckte för att lura blodcancern i fem år. Men inte längre.
Det går inte en dag utan att jag tänker på att den där kräftan ska komma och nypa någon som jag älskar. Den har ju gjort det förut och oddsen är alldeles för låga på att den kommer att göra det igen.
Får jag sätta odds på min egen dödsorsak så är cancer en lågoddsare och det är en anledning till att jag aldrig tänker pensionsspara. Å andra sidan är jag en gambler som gärna lirar på det oväntade. Mormor är 80 bast och jobbar fortfarande heltid.
"Visst fan är jag rädd för att dö. För ett tag sedan var jag på en begravning och då kunde jag se mig själv ligga där i kistan. Samtidigt har vetskapen om att inget är för evigt gett mig en inre frid. Jag tar tillvara på livet på ett helt annat sätt idag, jag mår konstigt nog bättre i huvudet än jag någonsin har gjort. Allt är så klart. Och det är jävligt underbart." / Klas Ingesson
