Det dekadenta pokerlivet?
Jag ligger i soffan med balkongdörren på vid gavel för att om möjligt få in något som kan likna svalka. Efter fem veckor i Vegas kom jag hem lika blek som när jag for. Det är något som verkar reta upp nära och kära här hemma som ideligen kommenterar min blekhet. I deras värld är det en skymf mot livet att inte ta tillvara på solen när den erbjuds.
Själv har jag inget till övers för att sola. Jag tycker det är både obekvämt och långttråkigt. Dessutom är det rent rent av farligt. Jag vågar inte tänka på alla människor som offrat sina liv för att få bli bruna. Hudcancer är inget att leka med. Men jag antar att det handlar om prioriteringar. Själv prioriterar jag bort solning alla dagar i veckan. Mitt val. Min hud. Deal with it.
Har dock lyckats få mer färg under ett par dagar här hemma än jag fått under hela Vegas-vistelsen. Två dagar som lekledare på Liseberg gjorde susen. Nu är jag en trött och slagen man. Hettan gör det inte bättre. Den är mycket lättare att hantera i Vegas där det finns svalkande AC överallt. I Sverige är man dömd. Lägenheten är en bastu. Att spela nätpoker är omöjligt. Jag testade en liten session igår. Den blev kortvarig. Sen somnade jag som en pensionär innan klockan slagit 23. Jetlaggen är tyngre än någonsin.
Lyssnade på Koivu & Egons podcast i förrgår. De har kört på i många program nu och ska ha cred för att de inte tröttnat. De flesta pokerprojekt i det här landet rinner ju ut i sanden efter ett tag har jag märkt.
Koivu ville inte byta liv med Christian Jeppsson, eller något annat pokerproffs, berättade han efter intervjun med nät-legenden. Han tycker det är dekadent. Svart och mörkt.
Det kan nog stämma i vissa fall. Men generellt tror jag han har fel. Man kan mycket väl ha ett rikt socialt liv trots att man är pokerproffs. Jag tror inte att man definieras av sitt yrkesval, utan hur man är som människa. Och för mig stämmer det inte alls att man bara umgås med människor som liknar en själv när man spelar poker. Koivu beskrev det som inavel.
Tvärtom. Det är när jag spelar poker live som jag får chansen att spendera timmar med människor som är helt olika mig själv. I Vegas är det en sådan enorm blandning på folket vid borden att man ofta kan tro att något produktionsbolag gjort en casting innan för att pricka in alla åldersgrupper och personlighetstyper för någon dokusåpa.
Men även en vanlig kväll på CC brukar bjuda på de mest fascinerande samtalen med människor i alla samhällsskikt och bakgrunder.
Det blir vad man gör det till. Som pokerspelare har man en fantastisk möjlighet att designa sitt eget liv. Och utnyttja det sociala smörgåsbord det har att erbjuda .
Jag har själv jobbat på kontor, en tidningsredaktion. Jag ska inte sticka under stol med att jag saknar kafferasterna, tjötet, gliringarna och mina arbetskamrater. Men det hade räckt att gå dit en dag i veckan för att ta bort den saknaden. Där träffar man samma arbetskamrater varje dag. Som pokerspelare har man chansen att plocka russinen ur kakan. Umgås konsekvent med de "arbetskamrater" du gillar bäst och samtidigt träffa nya varje dag under tiden som du upptäcker världen! Det är så långt ifrån dekadent man kan komma.
Om man nu inte vill vara lite dekadent. Själv kan jag tycka att även det kan vara rätt gött ibland. Att inte lämna lägenheten på två veckor, gå runt i lufsebyxor, lukta tvådagarssvett och äta ärtsoppa på tub är ingenting som jag mår dåligt av. Så länge jag själv bestämmer att det är vad jag vill göra.
Jag tror att vad man än gör så finns risken att man fastnar i gamla hjulspår. Det spelar ingen roll vad du än håller på med. Det handlar om att du själv måste hitta vägar att utnyttja ditt liv till max. Det går att göra som pokerspelare, likväl som på ett kontor. För den som vill ha lite extra motivation att hitta en förändring. Se filmen the Secret Life of Walter Mitty. Men framför allt lyssna på låten "Stay Alive" med geniet José Gonzalez. Den har gått på repeat i mina hörlurar de sensaste veckan.
I går träffade jag Bjoelle över ett par bärs på andralång. Håll dina vänner nära, men dina fiender närmre, säger ju de kloka...
Näej, Bjoelle är en fantastisk man som jag gärna umgås med på daglig basis. Nu när vi nästan är grannar får jag passa på att göra det oftare. Då får man ju dessutom Nisse på köpet. En fantastisk deal!
Där får man dessutom gliringarna som jag saknar. Mycket tjöt om "riktiga SM" och "monopolkramare". Det känns nästan som på min gamla arbetsplats på tidningen där redigeraren/raggaren Greger ständigt tjötade ner mina kläder, musiksmak och politiska läggning. Mycket kärlek där.
Lägenheten är varm som den var hos gamlafarmor. Hon körde alltid alla element på max för att lura kroppen att den befanns sig i tropikerna. Eller så saknade hon bara en inre termometer. Alternativt var frusen.
Svetten rinner som nilen längs med ryggen och ner i ändskåran. Vart den sedan tar vägen vet jag inte riktigt?
Trots det har jag kommit tillbaka från min semester från mina Pokerkrönikor idag. Skrev om Martin Jacobson okända misstag som hade kunnat sluta i ett missat finalbord. Läs den .
Nu blir det snart en tripp till CC. Dekadent eller ej, det är ett av få ställen som kan erbjuda svalka i Göteborg för tillfället...