Revanschen...
Jag låg och sov två timmar i skuggan vid poolen igår. Hann gubbtjura på kärringen bredvid som rökte rakt in i min näsa. Och mexikanarna som spelade allan i vattnet. Sa inget givetvis utan knöt näven i fickan när det skreks och skvättes och bolmades så jag trodde solen till sist hade satt eld i någon av Mirage alla palmer.
Triumfen när skitungarna blev utslängda av vakterna. Ibland räcker en näve i fickan längre än man tror...
Förutom gubtjur låg jag och tänkte på Venetians 1100 dollars event som jag hade spelat dagen före. Dag 1a hade lockat 108 spelare och skulle spelas ner till 14. Jag bustade givetvis som 15, vilket antagligen var bubblan. En jädra massa otur hade jag så klart. Vill inte ens prata om det. Men ok, om ni ändå tjatar så blev jag bland annat 3-outad på river och hamnade all in mot en steamad tysk i blindsfight med A8 vs A2 bara för att få se en äcklig liten tvåa på river.
Sen standardbust med TT vs AQ efter 12 timmars spel...
Ju mer jag tänkte på det så ville jag ta kärringens cigg och köra ner i halsen på henne. Åtminstone spara all rök i en burk och tvinga henne inhalera den under ett par timmar. Men jag nöjde mig med en näve i fickan...
Och jag kände någonslags revanschlusta växa till liv inom min likbleka kropp. Ett par perfekt stekta bacon senare så var jag på väg att gå den 450 meter långa promenaden över gatan till Venetian för dag 1b.
Stannade upp vid gondolerna och det kristallblå vattnet några sekunder. Kände ökenhettan i pannan. Blicken fastnade på en man som kröp runt på alla fyra i en fontän och plockade upp mynt. Jag förstod inte om han städade eller verkligen vill ha pengarna innan jag såg hans slitna kläder och fårade blick.
Efter det kändes det givetvis helt naturligt att hosta upp 1100 dolls för en pokerturnering...
Men jag kände i hela kroppen att det här skulle bli min revansch. 1b drog över 300 spelare. Efter två timmar hade jag ökat stacken från 15 till 52k med avg på 17k. Och jag njöt av att sitta där med en fin stapel och kolla Brasilien-Kroatien. Synd att de stackars kroaterna skulle bli bortdömda bara.
Jag intalade mig själv att inte drabbas av hybris. Och inte stajla bort markerna med högteknologiska spel som gubbarna på Venetian ändå inte hade vett att uppskatta. Så jag tog det lugnt. Chanserna skulle alltid komma att få öka på stacken ändå.
Fyra timmar senare hade chanserna inte kommit. Men jag hade ändå lyckats underhålla min stack och samtidigt kollat in en tysk som fullständigt slaktat bordet och bustat 6-7 pers med sinnesjuka set-ups. Han satt med närmare 200k framför sig och hade nästan lika mycket marker som chipettan från dag 1a slutade första dagen med.
Tysken var den enda som täckte mig på bordet dock, så om jag bara kunde låta bli att spela onödiga potter mot honom så skulle det här nog kunna gå bra. Problemet var bara att han nu spelade alla potter...
99. Äntligen en kvalitetshand! Som jag väntat. Jag höjer upp till 1700 i tidig positon (blinds 400/800, 75 ante). Alla lägger sig snällt till tysken på knappen. Han tänker lite. Funderar på vad jag ska göra om han slår om. Åh, så jobbigt. Men han synar bara. Ok, det får man väl ta. Lilla och stora foldar.
Flopp K97. Så jädra gött är det. Försök spela bort mig från den här potten tysk! Jag betar 2,2k och hoppas på rabalder. Tysken ser ut att vilja slå om. Ja, ja, ja! Men nej. Syn. Turn 3. Han har inte checkat bakom en enda turn de sista timmarna och lär väl inte göra det nu heller. Han ska få smaka en tung checkraise. Check. Tysken betar ut 4700. Jag försöker lägga på ett pokerface som säkert är lika dåligt som gubbarnas när de börjar sucka och stånka för att sedan stoppa in allt och säga "fuck it".
Slår om till 14400 och för att bygga en pott så jag kan få in allt på river. Tysken synar rätt snabbt. River K. Han lägger aldrig triss i kungar hinner jag tänka. Nu händer det. Nu händer det! Jag stoppar in drygt 30k. Tysken blixtsynar och slänger upp en kung! Hjärtat bankar. Jag reser mig upp för att håva in alla marker och ta emot applåderna.
Men resten av bordet flämtar till. Något är galet. De tittar på tysken. Och tysken ser nöjd ut, precis som han gjort hela dagen.
Jag ser tyskens andra kort. En trea.
Något dör inom mig.
Tyskens runner runner kåk äter upp mig innefrån. Jag knackar i bordet, säger "nice hand". Försöker ta det som en man. Eller hen. Eller vad som nu är korrekt att ta det som...
Jag ragglar ut. Mår lite illa. Vill dricka en tolva whisky. Häller i mig en halvliter vatten istället. Går ut i värmen. Över bron och gondolerna. Slänger allt smågrus av fickmynt i fontänen. Slänger i en femma också och jag ser porträttet av Lincoln sakta sjunka till botten samtidigt som jag hoppas att den fortfarande är användbar när någon plockar upp den. När jag inser att så nog inte kommer vara fallet känner jag mig dum.
Tittar bort över strippen. Ser en svart limousin steka fram på vägen. Den påminner mig om att jag måste tighta till utgifterna efter den tunga starten på resan. No fancy cars for you, dybban. Inte en plusdag hittills, två bubblor och så den här käftsmällen.
Kommer jag ens ha råd att äta perfekt stekta bacon under hela Vegasvistelsen? Jag vet inte. Men jag vet att jag ska ta pokerpaus någon dag. Leka med delfiner, eller nåt.
Revanschen kom aldrig. Jag känner mig ynklig. Och det är väldigt synd om mig.
Men det är fortfarande jag som slänger mynt i fontänen. Jag behöver inte plocka upp dem.
Världen är sjuk. Och jag är en del av det sjuka.
Att klaga över sin egen misär får en ofta att inse hur lyckligt lottad man är...
