Liv, död & badminton
Jag kan inte bestämma mig. Om åren som går. Kommer jag närmare livet eller döden?
Det perfekta kärleksparet, Eva och Rune, dog med bara några månaders mellanrum. Som om det var menat på något sätt. Att de inte var gjorda att vara kvar på jorden utan varandra. En hel generation dog med dem. Farsan är nu 51 år och äldst levande på sin sida, känns det som.
Samtidigt kommer det nytt liv. 2013 föddes Lill-Dybban. Mitt alldeles egna fadderbarn. Och en helt ny generation började leva med henne.
Kretsloppet. Så grymt. Så underbart. Allt på samma gång.
Jag tycker livet blir roligare för varje år. Jag bryr mig mindre om vad andra tycker och blir tryggare i mig själv. Det där kommer med åldern, tror jag. Man lär sig att leva med sina egna brister och tillkortakommanden. Inser att det är omöjligt att vara perfekt och slutar skämmas för att man inte är det.
Det enda jobbiga är väl hur kroppen faller samman. Jag har inte tagit hand om mig själv i år. Trots gympass med Patrik Sjöberg så orkade jag inte hålla i. Fettman kommer krypande. Då både farfar å farsan hade/har diabetes-problem så handlar det inte så mycket om utseende som hälsa.
Därför är träningsvärken i ben, rumpa och axlar som jag kämpat med i dag lika skön som en len smekning. Jag älskar den för den får mig att känna som att jag lever livet. I tisdags spelade jag badminton med ett gäng "poker-gubbar" från kasinot. Jag var yngst. Och sämst. Efter tre matcher låg jag dubbelvikt och kippade efter andan på golvet.
Det är något härligt med att hänga med människor man träffat kring pokerborden. Man har förmånen att lära känna dem innan man bestämmer sig för om man vill utöka relationen och ta den utanför borden ut i verkliga livet. Det gör att man kan plocka russinen ur kakan på något sätt. Jag har alltid gillat att plocka russin ur kakor.
Jag tror att man ska försöka göra det så ofta och så mycket som möjligt. Vid alla möjliga tillfällen. Plocka ut de godaste bitarna i chokladasken. Varför käka de där man inte tycker om?
Det har blivit år 2014. Och jag kan inte bestämma mig. Om jag närmar mig livet eller döden? Men jag vet att jag lever. Lite mer för varje år.
