Att träffa en ny människa
Med två feta kubaner i bakfickan gick jag och Norrländskan igår för att beskåda underverket. Den är en märklig känsla att träffa en ny människa. Med betoning på ny.
Pappa Optikern beskriver eldigt hur det hela hade fortlöpt på sjukhuset.
- Fyra timmar tog det! Smidigt och lätt!
Hannanas suckar i soffan.
- Smidigt och lätt? Typiskt en man att kalla en förlossning smidig och lätt...
Hilma-Liv ligger snart som en söt liten dockvarelse i Norrländskans famn. Och jag ser det där skimrande, likt ett blött norrsken, i hennes ögon som en kvinna bara kan få av att hålla en nyfödd.
Återigen kommer namnvalet upp på tapeten. Jag har ju tidigare erkänt mig villig att investera i flickan. Likt ett mångmiljardföretag som köper in sig i en ny fotbollsarena. Mot en ansenlig summa pengar vill man givetvis ha något tillbaka. Som att få sitt namn ingraverat någonstans.
Hilma-Liv Dybban Fredriksson/Pettersson. Ett fullkomligt namn.
Mitt självförtroende angående val av "artistnamn" får sig dock en ansenlig törn när Hannanas berättar vad hennes mamma hade sagt när hon förklarade att det skulle kunna bli "Dybban" som andranamn.
- Dybban!?? Det låter ju som en könssjukdom!
Nu kan jag inte släppa tanken på den här könssjukdomen. Var den sitter och hur den ser ut? På vilket sätt den smittar? Om jag var en könssjukdom, skulle jag då vara dödlig eller bara lite irriterande? Skulle jag vara synlig eller dold i något innanmäte?
Optikern skingrar mina tankar med fin-whisky. Den där flaskan som han bara öppnar vid absoluta högtider. Och som alltid får samma introduktion när han högtidligt lyfter ur den från sin lilla låda, likt något antikt ovärderligt föremål som snart ska säljas för sjusiffrigt på Bukowskis.
Ändå är den snart slut, för Optikern har fortfarande inte kommit i fas sedan vi var unga och blandade 50/50-groggar. Han tror fortfarande att ett glas måste fyllas till minst hälften om man börjar hälla i sprit. Inte mig emot.
Vi går ut och tänder den avsnoppade kubanen. Vi har inte rökt cigarr på många år. Den är god. Tar munbloss, men lyckas få ner lite i halsen, hostar i kör och ger samma omdöme som vi gett alla cigarrer vi rökt under vår livstid. "Mild och fin, host, host!"
Och jag sitter där och tänker på hur våra liv har följts åt, men att de aldrig varit mer olika än nu. Om några veckor kommer jag vara vaken nätterna i ända vid pokerborden i Vegas. Han kommer ligga vaken i sin säng trollbunden av en liten tjej. Jag kommer kryssa mellan Bellagio, Venetian, Rio och de andra hotellkomplexen. Smutta på gratis-drinkar. Han kommer byta blöjor. Öva på att värma rumstempererad välling.
Vi går in igen och den ömma modern tvingar den nya farsan att tvätta händerna, ta bort lukten av rök.
- Inget kommer att bli sig likt igen, konstaterar Optikern.
Nej. Inget kommer att bli sig likt igen. Vad som än händer från och med nu så är det ändå något vi kan vara säkra på.
Jag har alltid varit en vanemänniska. Aldrig varit överdrivet förtjust i förändringar av olika slag. Jag har fortfarande inte kommit över att en Piggelin inte kostar fyra kronor längre. Eller att Sportspegeln inte startar 20.00 på söndagarna...
Men just där, när man kollar på den där lilla varelsen känns det som en väldigt bra sak: att inget blir sig likt igen.
Välkommen till världen lilla vän! Jag är farbror Dybban och det är mitt fel om du blir retad för att vara en könssjukdom i skolan.
Men jag ska försöka kompensera dig så gott det går längs vägen. Jag lovar.
