När ett hjärta stannar
Jag var på ett par Allsvenska matcher förra året. Den viktigaste utspelade sig mellan Häcken-AIK. Tre poäng för Häcken och vägen till guld låg utstakad.
Och Hisinge-laget låg på. De ägde matchen så kapitalt att det kändes som två olika divisioner på lagen. Jag vet inte om jag någonsin sett AIK så utspelat av ett svenskt lag. (Med undantag för cup-matchen mot Öis i år förstås.)
Det fanns egentligen bara en enda anledning till att Häcken förlorade guldet och att AIK fick en poäng med sig i den där nollnoll-matchen. Målvakten. Ivan Turina. Vilken bjässe! Vilken gigant! Räddningarna han gjorde görs bara på tv-spel.
Efteråt sa Turina att "Häcken måste vara Allsvenskans bästa offensiva lag, någon." Och jag skrev för första gången i mitt liv en hyllning till en AIK:are. För vissa personer är helt enkelt värda att se upp till och hylla även om de spelar i ett lag som man hoppas ska förlora varenda match de spelar i, i dag och hundra år framåt. Vissa personer kan man liksom inte låta bli att tycka om vilket lag de än spelar för.
Det bor sorg i att det krävs något tragiskt för att man ska hinna stanna upp i livet en stund. Det krävs att ett hjärta plötsligt stannar. Det krävs att en 32:årig familjefar lämnar sin lilla familj bestående av två 1:åriga döttrar och en gravid hustru.
Det krävs att någon som man såg upp till dör.
Och här sitter jag på ett hotell i Jönköping och skriver. Här pratar man fortfarande om Stefan Liv. På samma sätt som jag tror AIK:are kommer att prata om Ivan Turina många år framåt. Två målvakter, två ikoner, två familjefäder med stora personligheter.
Ja, här sitter jag och skriver en hyllning till en AIK:are för andra gången i mitt liv. Det skulle ju inte bli av den här anledningen...
På måndag tar AIK emot IFK Göteborg hemma.
För första gången någonsin hoppas jag faktiskt att de vinner en match...
För i dag slutade ett hjärta slå. Men fick tusentals andra att slå lite hårdare. Och för varandra. Det är synd att det alltid krävs något tragiskt för det...
